Tidningen Vi

Förr kunde barn oroa sig över att de inte var tillräckligt älskade av sina föräldrar. I dag är föräldrarna oroade över att de inte är tillräckligt älskade av sina barn.”
Ni som var med på årets litteraturbåt känner igen det här citatet.
En av årets författare, Helena von Zweigbergk, satte med stor precision fingret på en ömmande punkt i vår samtid. Att döma av alla bekräftande nickningar från er som var med fick fler än jag en aha-upplevelse.

Början av 1980-talet. Ridning var den stora passionen. Till stallet tog jag mig så ofta som jag hann och kunde. Först tjugofem minuters bussresa, därefter 2,5 kilometers väg att gå på en liten skogsväg. Ibland fick jag och kompisarna skjuts, minst lika ofta tog vi oss dit själva.
En del föräldrar hängde med sina barn i stallet, men de var inte många. Det där var vårt eget rike, där tog vi ansvar och utvecklades utan att våra föräldrar varken ville eller kunde dela det med oss. De hade ju ett eget liv, gubevars. Just mina föräldrar var inte intresserade av ridning. Alltså var de inte med mig i stallet.
Enkelt. Givet.

Början av 2010-talet. Fyra timmar i en kall och dragig sporthall i en förort söder om Stockholm. Sonen har basketturnering, och självklart är jag där och tittar, precis som alla andra lagföräldrar. Lika ointresserad som jag är av basket, lika intresserad är jag av varje steg min nioåring tar på planen.
Lika enkelt. Lika givet.
Mellan de båda föräldraskapen är det bara trettio år. Men det är två helt olika världar.
Jag säger inte att det var bättre förr. Men inte heller att det är bättre nu, för det finns något nervöst i många av dagens föräldraskap. Ett självuppoffrande drag som inte är bra varken för de här barnen eller för deras föräldrar.

På sidan 52 kan vi läsa om Johanna Ekström som i en bok gör upp med sina föräldrar. Hon är långt ifrån ensam om detta. Felicia Feldts bok i samma ämne kom ut för bara några månader sedan. Cecilia von Krusenstjerna har även hon i bokform sagt sitt om sina föräldrar. Liksom Nils Claesson, Sigge Eklund med flera.
När jag tänker på Helena von Zweigbergks träffsäkra ord kan jag inte låta bli att fundera över vad det kan betyda för nästa vända autofiktionslitteratur.
Är det då som vi får läsa dagens föräldrar göra upp med sina barn?

Vi behöver prata lite, du och jag, säger jag allvarligt till dottern och sänker bilradion.
– Okej, svarar dottern.
Nyfikenheten är väckt. Hon tittar åt mitt håll, försöker utröna vart det här samtalet är på väg.
– Du har blivit så stor att vi borde snacka lite om killar.
Det här var inte alls vad hon hade väntat sig. Förvånad iakttar hon mig, medan jag fäster blicken på vägbanan.
– Men mamma, jag är bara tolv år.
Hon ler, men kan inte riktigt på min allvarsamma min avgöra om jag skämtar eller inte.
Det gör jag.
Helt säker blir hon när jag lägger till ”om blommor och bin, du vet”. Då skrattar vi, länge.
Dottern kan knappt bärga sig tills hon ett par timmar senare får återberätta bilsamtalet för sin lillebror. Lite stolt – över att stå på tröskeln till vuxenheten – men med störst fokus på galenskapen i om samtalet hade varit på allvar. Om jag, hennes mor, hade tappat verklighetsuppfattningen så fullkomligt att jag hade haft Samtalet med henne nu, en tolvåring, en sjätteklassare.

Vår mysiga trams-stund i bilen blir en skarp kontrast när jag dagen därpå möter Stephanie Sinclairs bilder om barnäktenskap (sidan 30). Småflickor som gifts bort med tjugo år äldre män. Som vinster i kortspel. Som garanterade oskulder. Eller – rätt och slätt – som hög status.
Jag fastnar vid fotografiet av tolvåriga Saleh Wardan i Jemen. Hårt sminkad, vackert brudklädd är hon. Snart ska hon, och även hennes lilla- och storasyster, giftas bort.
Kanske är hon mamma inom ett år. Själv bara ett barn, med ett barn i famnen.
Det hade kunnat vara min dotter, tvingar jag mig själv att tänka. Det hade kunnat vara min dotter som skulle giftas bort.
Fragment av några barns liv långt borta. Frusna ögonblick av övergrepp som ständigt pågår. Vidrigheten i vår världs orättvisor.
Samtidigt så avlägset. Och trots allt bara ytterligare några foton i mängden av vidriga dokument från när och fjärran. Starkt i stunden, men vardagens tusen detaljer tar plats, och tvingar sig emellan. Skammen i att fokus skiftar så lätt.

Jag tar upp bilderna igen. Tvingar mig att lägga in min dotters blick. Möta den.
Smärtan tilltar. Min tolvåriga dotter som står brud.
Det avskyvärda sjunker in. Tar fäste.
Illamående inser jag att det är så vi måste titta på dessa fotografier.
Inte låta oss bläddra vidare, inte låta vardagen komma emellan.
Inte förrän vi på riktigt känner vidden av det fasansfulla som pågår.

SOFIA WADENSJÖ KARÉN
är chefredaktör och vd.
sofia.wadensjo@vi-tidningen.se