Reportage

30-åriga kriget på nytt?

av Staffan Heimerson

Syrien blev hans fängelse i 43 dagar. Exklusivt för Vi berättar fotografen Niclas Hammarström om människor han mött. Samtidigt: Journalisten Staffan Heimerson besöker det flotta Montreux – och beskriver spelet kring ett krig utan slut.

Jag hade minnet av doktor Issa al-Meziads vårdcentral Dar al-Shifa 2, i den sönderbombade syriska miljonstaden Aleppo, kvar på näthinnan.

Doktor Issa stod inför ett dilemma: Vilket av hans två just inkomna offer skulle han behandla först? Den till synes livlöse man vars inälvor hängde utanför kroppen, mannen som just burits in i bås nummer 1? Eller den femårige pojke som gallskrek i bås nummer 2 efter att i sitt mörklagda hem ha vält en oljekamin över sig?

Doktor Issa valde barnet.

Men inte av sentimentala skäl utan rationella:

”Den brännskadade pojken”, sa han till mig i skenet av ett stearinljus, när elströmmen som vanligt hade gått och han plitade in fallet i sin journal, ”skickade jag hem insmord i salva och väl bandagerad. Han kommer att lida förfärligt. En dag – när Syrien blivit lugnt och vi kan ha sjukhus på riktigt – får han genomgå de transplantationer han kommer att behöva.”

”Den andra”, fortsatte doktor Issa och talade om den välklädde medelålders karl som slumpmässigt träffats av en krypskytts kula, när han i mörkret alltför långsamt rört sig över en gatukorsning, ”skickade jag i väg. Men inte hem – för han var död. Han hade fått en kula i bröstet. Jag hade inte kunnat rädda honom även om jag tagit hand om honom först.”

Det är vardag i det Syrien där kriget nu gått in i sitt fjärde år. Detta var för några månader sedan innan kidnappare omöjliggjorde rapportering från landet.

Nu var jag i stället i Aleppos motsats – det schweiziskt stiliga och stillsamma Montreux, under snöklädda alptoppar vid den spegelblanka Genèvesjön. Ett ”fredsmöte” med försök att göra livet för Syriens 22 miljoner medborgare en aning mer drägligt och med 40 talföra utrikesministrar på plats. I kön till säkerhetskontrollen träffade jag en kollega, den kvinnliga brittisk-libanesiska, mångfalt prisbelönta journalisten Hala Jaber. Jag berättade vad jag varit med om.

”Illa”, sa hon. ”Och nu är det ännu värre.” Jaber kom just från Damaskus där hon besökt Yarmuk, en stadsdel en knapp mil från huvudstadens centrum, sedan femtio år befolkad av flyktingar och deras ättlingar från Palestina. Yarmuk hade varit ett levande samhälle med 150 000 invånare.

”Men palestinierna har splittrats – valt olika sidor i inbördeskriget, regimens eller rebellernas. I ett år har de krigat med varandra. Befolkningen har flytt. Bara 18 000 finns kvar.”

Matsituationen är desperat.

”Det finns”, sa den 27-åriga tvåbarnsmamman Umm Hassan, ”inga människor i Yarmuk – bara skelett med gult skinn.”

Stadsdelens mest namnkunniga invånare blev för några veckor sedan Israa al-Masri, en treårig flicka som inför kameror avled av svält. Jaber gav mig en rapport från verkligheten.

Det jag själv upplevde var overkligheten – le Palais de Congrèsmed fredsamtal mellan delegater som inte vill tala med varandra. Delegaterna, anförda av Syriens utrikesminister och rebellernas talesman, båda med adrenalinet pumpande, gjorde sig döva. Fyrtio länder hade sänt delegationer för att understryka omvärldens allvar, bland dem Amerikas utrikesminister Kerry, Rysslands Labrov och vår egen Carl Bildt.

Bakom mig, vid säkerhetsköns början, pågick en högljudd demonstration till stöd för Bashar al-Assad, Syriens enväldige president sedan 13 år. Slogans, banderoller, trummor bland blåljus och poliskonstaplar i gula blusar över skottsäkra västar.

Framför mig, inne i presscentret, större än två fotbollsplaner, hade en representant från Syriens statskontrollerade press råkat i handgemäng med en ”medborgarreporter” från rebellsidan.

Inte ens på skoj citerar någon Chamberlains olycksaliga ord från september 1938: ”Peace in our time.”

 

Hur har det kunnat gå så illa?

Och hur började det?

Alla vet hur startsignalen till första världskriget löd – en dödlig kula i ett gathörn i den obetydliga staden Sarajevo, avlossad mot en österrikisk ärkehertig. Var det likadant i Syrien – en sinkadus som utlöste en lavin?

I euforin över ”den arabiska våren” i Tunisien, Egypten och Libyen spekulerades om ”våren” skulle kunna sprida sig till Syrien. Mellanösternbedömare ansåg det mindre troligt. Syrien hade i generationer varit en polisstat. Klanen Assad, ur den missaktade och mystikomgärdade muslimska sekten alawiterna, hade i en militärkupp och med det socialistiska Baathpartiet som redskap tagit makten 1970. Statsuppbyggnaden var inspirerad av Sovjet, som rustat landet och hade stort inflytande. Undantagstillstånd hade rått sedan 1963. Hafez al-Assad, flygöverste och pappa till dagens härskare, hade visat sin skoningslösa handlingskraft när Muslimska brödraskapet 1982 revolterade i staden Hama. Med stridshelikoptrar, artilleri och stridsvagnar lade han staden i grus och dödade 30 000 invånare.

Massakern i Hama 1982  är måttstocken i kriget nu trettio år senare.

Sonen Assad resonerar: Kunde pappa så kan jag.

Vi var många som sa: Syrien smittas inte av den arabiska våren.

Efter Hama vågar ingen.

Rädslan segrar.

Men i bondhålan Daraa, nio mil söder om huvudstaden, vid ökengränsen mot Jordanien, vågade sig en marsdag 2011 femton barn ur släkten al-Abazeed ut på stan, utrustade med sprayburkar. Snabbt klottrade de på sin skolas vitmenade vägg två arabiska skrivtecken med betydelsen ”Assad är ett arsle”.

Barnen, i åldrarna nio till femton, sprang därifrån men angavs, hämtades in av Assads säkerhetspolis och fick en omgång stryk. Stadens invånare försökte prata dem fria. När det lokala styret vägrade att ge med sig, samlades ett hundratal demonstranter vid moskén.

En folkresning hade inletts. Regimen svarade med våld.

Tre år har förflutit och folkresningen har muterats – inte till ett inbördeskrig utan två.

 

Rebellerna krigar mot Assad och hans militärt överlägsna regim. Denna är stödd av Ryssland (som har en flottbas i landet), Iran (som stöder shiaminoriteten varav alawiterna är en undersekt) och Hizbullah (shiamilisen i Libanon som vill visa sin stridsduglighet).

Rebellerna krigar dessutom internt. Den ”moderata” Syrian Free Army stöds av de sunnimuslimska länderna Saudiarabien och Qatar samt diplomatiskt av Amerika och Turkiet och värjer sig mot att det radikala, religiöst besatta Isis, inspirerat av al-Qaida, vill upprätta ett syriskt–irakiskt kalifat, en islamsk stat med sharialagar.

Hur infekterad stämningen är mellan dessa grupper fick jag drastiskt och tragiskt erfara, när jag och fotografen Niclas Hammarström tillbringade en vecka i Aleppo. Vi hade stöd, husrum, skjuts och skydd av en ”fixare”. Denne hade en officiell informationsroll i en av ”moderaternas” militärt mest aktiva grupper. Någon vecka efter det jag lämnat Aleppo, satt hemma på min redaktion och skrev ett reportage, ringde Hammarström: ”Ahmed [vår fixare] är död. Mördad av rivaliserande rebeller [Isis].”

Det som verkar vara ett befrielsekrig, kryddat med giftig religion, är också ett proxy war, ett ställföreträdande krig mellan Iran och Saudiarabien och i bakgrunden rivalitet mellan skyddsmakterna Ryssland och Amerika.

Vilken röra!

Om kriget någon gång hade kunnat stoppas hade det varit under en av de första veckorna 2011. Den demokratiska västvärlden skulle på samma sätt som den gjort i Libyen – så gick resonemanget – snabbt och med kraft ha slagit ut Assad-regimens flygvapen och flygplatser. Det skulle ha demoraliserat Assad och omöjlig-gjort det långa, sega kriget mot majoriteten av landets invånare. Men president Obama, den ende som förfogar över militärkapacitet, ville inte. Hans politik har varit att avsluta krigen i Afghanistan och Irak. Inte att påbörja nya.

Kriget i Syrien tog fart bäst det ville och är nu efter tre år – näst den långa konflikten i Kongo, folkmordet i Rwanda och Pol Pots terrorvälde – den största politiska och mänskliga katastrofen sedan andra världskriget.

Hade inbördeskriget i Syrien med ett militärt ingripande gått att stoppa?

Jag frågade Sveriges bäste krigare, överste av 1:a graden Ulf Henricsson, vilken genom fast uppträdande hade skaffat sig berömmelse i Bosnienkriget tjugo år tidigare. Han svarade:

”Ja. Om den politiska viljan hade funnits.”

Den fanns inte.

Därför har nu 130 000 människor dödats i Syrien. 2,8 miljoner är flyktingar i grannländer och Västeuropa. Sju miljoner människor är bortdrivna från sina hem och byar. Kriget vållar svält och epidemier; polio gör comeback.

Kidnappning har blivit Syriens enda lönsamma industri. FN:s säkerhetsråd har i en resolution uppmanat alla länder att inte betala ut lösensummor till terrorister. al-Qaida och andra militanta islamister har enligt brittiska källor lyckats få ut mer än motsvarande 700 miljoner kronor genom att ta gisslan.

”Världens länder måste agera för att slå ut kidnappning som affärsmodell”, yttrade ambassadören Lyall Grant. Regeringar förnekar rutinmässigt att de fått loss sina tillfångatagna medborgare med pengar. Men medan de svenska frilansjournalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed i 43 respektive 46 dagar satt som kidnappningsoffer i västra Syrien intervjuades Mellanösternveteranen, den brittiska journalisten Robin Fisk av Aftonbladet. Han sa:

”Det finns en gällande taxa. Fyrahundratusen dollar per huvud. Summan är inte förhandlingsbar.”

Syrienkriget beskrivs som ”det farligaste sedan andra världskriget”. Fler än 110 nyhetsförmedlare har dödats under sin yrkesutövning och fler än 60 gripits, kidnappats eller försvunnit.

Med galghumor berättade Niclas Hammström för mig när han släppts: ”De stal allt utom datorn. Den hade svenskt tangentbord och var värdelös för mina arabiska kidnappare.”

Kidnapparna ville lära sig att använda den stulna kamerautrustningen, två exklusiva kamerahus och fem objektiv.

”De kom till min cell i källaren och sa: ’Quick, quick, Mig-planes in the sky. We shoot. How to photograph this … ’ Jag var tvungen att bli deras lärare, få dem att förstå skillnaden mellan teleobjektiv och vidvinkel. De lärde sig en del.”

 

Vi har alla på tv följt förtvivlade människor som använt sina sista pengar för att i egyptiska Alexandria köpa en plats på en överfull, rank, sjöoduglig båt som i bästa fall tar dem till Italien eller Malta. Pris: 13 000 dollar. Vi vaknar till bara när – som på senhösten vid ön Lampedusa – en båt förliser och hundratals flyktingar drunknar.

I gränsområdet vid byn Arsal, ovanför den våldsamma och haschodlande Beekadalen, Libanon, såg jag för några veckor sedan på en grusväg flyktingar vandra in från Syrien. Jag talade med en yngling från Damaskus. Han berättade att han bott i ett tvåvåningshus. Hans pappa drev livsmedelsaffär. Familjen hade bil. Ynglingen bar tajta jeans, en röd fotbollströja, en läderjacka och snygga gympaskor.

Det var allt.

Han hade inte ens en plastkasse med kallingar eller ett par sockar i handen. Ingen tandborste, ingen deodorant under armarna. Inte en dollar i plånboken, inte ett libanesiskt pund, inte en syrisk lira. Jo, han bar en klocka – men ingen märkvärdig sak.

Pank. Utblottad. Vad skulle han nu ta sig till? Starta livet på nytt.

”Hur?”, frågade jag.

”Jag ska sälja min njure på svarta börsen.”

I Syrienkrigets svallvågor har det uppstått en blomstrande handel med organ. Utblottade människor tar sig till en vårdad men anonym fastighet i en av Beiruts södra förorter. Där – mitt bland ordinära lägenheter och under hemlighetsomgärdade former – finns en ”underjordisk” klinik. Fler än 150 transplantationer har ägt rum där, enligt tyska Der Spiegel.

Köparna kommer oftast från Gulfstaterna, betalar motsvarande 90 000 kronor för en njure. Flyktingen som donerar får hälften. En mellanhand, en agent, uppbär fyratusen i provision.

Människorna som kom till Arsal var utblottade. Många saknade skor. Jag tänkte på dem, när jag några dagar senare läste att det snöat tre decimeter i gränsbergen.

I Europa möter de överlevande misstänksamhet. Jag såg i alppassen på vägen till fredsförhandlingarna i Montreux förstärkt kontroll för att hindra flyktingar att ta sig norrut. I Brennerpasset slängs de av tåget fast de har biljett till Wien.

Samtidigt i Montreux började mantrat ljuda: ”Det finns bara en politisk lösning. Ingen militär.”

Det var som en besvärjelse. Alla visste att en politisk lösning, ett samförstånd, sannolikt ligger bortom möjligheterna.

Vi lyssnade på Assad-sidans representant. Om sina förhandlingspartner hade han bara två ord: ”Förrädare. Terrorister.”

Rebellsidan var lika laddad: ”Med stridsvagnar, Mig-plan, Scud-missiler, stridsgas, halshuggningar och tortyr har ni skapat en nation av martyrer.” Bland många delegater cirkulerade chockerande bilder, sannolikt äkta, från Assads säkerhetsorgans tortyrkamrar, utsmugglade av avhoppade polismän.

En svensk kvinnlig Mellanösternanalytiker sa: ”Kriget fortsätter bara så länge sponsorerna förser de stridande med vapen och pengar.”

Sponsorerna är för regimens del Ryssland och Iran. Ryssland vill inte förlora sin sista utpost ute i världen efter supermakten Sovjets kollaps. Iran vill vinna en religiöst grundad tvekamp med Saudiarabien.

För oppositionens del är sponsorerna Saudiarabien och Qatar. De har omvända ideologiska intressen: stoppa Irans växande inflytande i regionen och med den islams shiagren.

Båda sidor krigar för att överleva. Ingenting tyder på att sponsorerna inte skulle ha råd att fortsätta eller på att de skulle tröttna. Till Assad-regimen fortsätter Ryssland att leverera tunga vapen. På rebellsidan används bara handeldvapen och någon enstaka granatkastare.

Det finns redan ett vapen i varje hand och de finns alltid i överflöd.

Den som kan sin historia vet, att inbördeskrig som varar längre än tolv månader ”aldrig tar slut”.

Jag vet.

Jag bodde i Libanon när inbördeskriget bröt ut i april 1975. Det tog 15 år innan det var slut.

Jag var reporter 1969 i Nordirland när gatustriderna mellan katoliker och protestanter startade. Jag råkade vara i Dublin som turist 36 år senare när en fredsuppgörelse äntligen slöts.

Jag delade med mig av min dystopiska historiesyn till Carl Bildt, som kompletterade: ” … och Algeriet … ” Där dödades fler än 150 000 människor i ett inbördeskrig som bröt ut när ett val inställdes för att hindra att Muslimska brödraskapet segrade.

Kriget varade i 15 år.

Filosofiskt sa Bildt:

”Inga krig är eviga.”

Nej, inte ens trettioåriga kriget pågick mer än trettio år, men det tog tjugosex år innan fredsförhandlingar om den förödda kontinentens framtid startade.

Självständighetsupproret på södra Filippinerna har pågått sedan 1971.

Shanfolket i norra Burma krigade från 1948 till 2012 för ökad självständighet.

I fallet Syrien kan teoretiskt en uppgörelse nås om en övergångsregering skapas. I denna regering ska, enligt Genèvekommunikén som ligger till grund för förhandlingarna, president Bashar al-Assad inte ingå. Det är ett grundvillkor.

Det är emellertid otänkbart att Assad ställer sin presidentpost till förfogande. Han ser framför sig Saddam Hussein och Muammar al-Khadaffis öde.

Assad är mer än två meter lång, mager, välartikulerad, utbildad läkare och gift med en engelskutbildad skönhet. Det är ett gåtfullt drag hur han blivit så hemtam i våldets värld; han utstrålar inte Irak-despotens grymma styrka, han är heller inte drabbad av Libyendiktatorns mentala störningar.

Den fyrtioåttaårige Assad vet vad han gör, fullföljer sin fars strategi om hur alawiterna, som bara är 2,6 miljoner av Syriens totalt 22 miljoner invånare, ska behålla makten med dess möjligheter att berika sig; alawiter har de högsta posterna i krigsmakten och inflytande över näringslivet. Det är värt att kriga för. Avgår Assad blir han var mans niding. Bara i Iran och Ryssland skulle han vara välkommen i exil.

En uppgörelse skulle aldrig innefatta Isis. Denna al-Qaida-inspirerade grupp står för en krigföring som blir allt råare. al-Qaida kan vara på väg att kapa folkresningen för att skapa sitt eget terrorvälde.

Om, som det verkar, regeringssidan sakta vinner terräng och förklarar sig som vinnare, fortsätter kriget med jihadister i gerilla- och terrorform. Det är al-Qaida som attraherat fler än åttatusen frivilliga unga män från islamska kretsar i Storbritannien, Sverige, Frankrike, Danmark. De lärs upp av veteraner från Tjetjenien och Afghanistan. ”Jihadism”, sa tänkaren Gideon Rachman i Financial Times, ”är en sjukdom på vilken inga av de traditionella ekonomiska medicinerna biter”.

Jag påminde mig den luttrade detektiven Philip Marlowes slitna replik i Raymond Chandlers Den stora sömnen: ”Such a lot of guns around town and so few brains.”

Lidandet bara ökar.

Jag känner att jag snarast vill tillbaka till Aleppo för att se om doktor Issa al-Meziad har kvar sin vårdcentral Dar al-Shifa 2.

 

Text: Staffan Heimerson
Foto: Niclas Hammarström

 

STAFFAN HEIMERSON är utrikeskorrespondent, har rapporterat från 34 krig, det senaste i Syrien tillsammans med fotografen Niclas Hammarström. För sina reportage belönades Heimerson och Hammarström med titeln Årets journalist 2013.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar