Ainbusk
Ur arkivet

Ainbusk, ett äkta showbiz-matriarkat

av Johan Norberg

Med anledning av Josefin Nilssons död återpublicerar Vi här en text som Vi:s musikkrönikör Johan Norberg skrev 2003. Norberg var då inhyrd musiker under den turné som firade Ainbusks 20-årsjubileum och fick uppleva ”den stora, kvinnliga, gotländska organismen”.

Markerar. Det är vad proffsen gör när de repeterar. De sparar på rösten och sjunger lite ledord här och där, så att orkestern vet när de olika partierna kommer. Detta är nog det enda oproffsiga man kan anklaga tjejerna i Ainbusk för. De markerar aldrig. Jag tror inte ens de vet hur man gör. Det är antingen Ainbusk eller inte. Av eller på. Just nu är det på.

De sjunger Jag mötte Lassie som om det vore VM i Wagner.

Det är 20-årsjubileum och landsomfattande turné med avslutning på Scalateatern. Jag ska vara med och spela gitarr och vi ses hemma hos mig för att repetera. De intar lägenheten och säger: ”Åh, Johan, du är så fin.” De rufsar mig i håret och drar lite i nya skjortan. De kramar och pussar och klämmer på mig. Det känns som att bli omsluten av en enda stor, kvinnlig, gotländsk organism, och jag trivs.

Innan de har samlats är de separata individer, men då alla fyra är på plats blir det liksom en enda stor Ainbusk av allihop. Mystiskt, lite Arkiv X över det hela.

Trots att deras liv och karriärer utvecklats åt helt olika håll, är deras inbördes relationer oförändrade. Ingen får ta mer plats än någon annan. Om det blir så på scen är det för att man kommit överens om det. Bristen på prestige och sättet man löser konflikter på skulle göra tv-psykologen dr Phil grön av avund.

 

Ainbuskmetoden. Först stämmer man av hur alla mår. Någon är ledsen och då formerar sig de andra blixtsnabbt som en stödjande ring och tröstar, stöttar. Du är bra, säger Ainbusk – vi älskar dig . Eller snarare – vi älsker di. Någon är glad och då skrattar Ainbusk så att det hörs över hela Södermalm.

De markerar inte då heller.

Vi börjar repetera och de sjunger Jag mötte Lassie som om det vore världsmästerskap i Wagner. När Marie, Birgitta, Anneli och Josefin drar i gång blir det, för att uttrycka sig milt, en mättad ljudbild. Jag har totalt missbedömt hur mycket ljud det går att få ur mitt gamla piano, och på lunchen smyger jag i väg till apoteket för att köpa ett tiopack gula öronproppar.

Det är en sällsam upplevelse att, som man, tillsammans med dragspelaren Magnus Lind, sitta som inhyrd ackompanjatör och uppleva ett äkta showbiz-matriarkat. Ett sätt att förhålla sig till musik och underhållning som inte är en replik eller motsats till den manliga etablerade normen.

De har efter 20 år hittat ett annat sätt, som bara refererar till sitt eget universum. Naturligtvis tar jag (utan att någon bett mig) på mig kapellmästarstruten. Jag säger: ”Hörni tjejer, ska vi inte ta och räkna in låten så här, som man alltid brukar göra.” Jag hinner säga en hel del annat dumt också innan jag ser att de har en rutin som redan fungerar. Ett annat sätt som också går alldeles utmärkt. Här handlar det inte om något nedlåtande ”kvinnor kan” – här är det ”kvinnor gör”.

Ainbusk var här”, flämtar jag. ”Jag måste få vila.

Jag lutar mig tillbaka och försöker hitta en annan roll, på deras premisser. Det är spännande. Jag är förtjust.

Efter fyra timmars repeterande börjar jag bli trött och nu är det inte helt lätt att förstå vad de säger. Alla har sina gotländska diftonger i topptrim och i mina öron låter det till slut bara rauk rauk, kajpsoppe om alltihop.

Vi bestämmer oss för att fortsätta i morgon. Ainbusk ska gå hem, men först ska hon pussa och krama och klämma lite och – vi älsker di, du är fantastisk! Jag är helt slut. Fästmön kommer hem och hittar mig på kökssoffan. Jag ligger där med rosiga kinder och luktar som NK:s hela parfymavdelning. ”Ainbusk var här”, flämtar jag, ”jag måste få vila”.

 

Vi har premiär i Göteborg. Marie är orolig. Och nu menar jag inte orolig för att hon inte ska komma ihåg texten till sina monologer.
Här handlar det om orolig för att jorden ska gå under och att hon samtidigt ska explodera på scenen och strypas av sina egna tarmar. Ainbusk förstår och stöttar. Du är bra, vi älsker di. Och Marie ropar: Jomen, för helvete, ja veit att ni älsker mi, men ja kommar att döi, förståar ni int’ dei ! Det är helt enkelt en vanlig stund i logen innan premiär i vilken ensemble som helst, panik.

ainbusk-1080-01Premiären går bra. Vi är nöjda, publiken är nöjd, och recensionerna dagen efter signalerar succé. Dagens Nyheters legendariske jazzrecensent Ingemar Glanzelius kommer till logen för att tacka.
När det gäller att känna av äkta uttryck intar han en särställning bland svenska kritiker. Om han så vore nersänkt i en blykapsel under Götaplatsen skulle han på bråkdelen av en sekund kunna skilja ett äkta uttryck från ett falskt. Han skulle kunna åka runt i folkparkerna med det tricket. Han är hänsynslös och slaktar det mesta som dyker upp utan att darra på manschetten. Men när Ainbusk sjunger står han där, vid sceningången efter konserten, med blossande kinder och våta ögon och tackar. Han ska inte skriva, men är ändå så oändligt tacksam för att få vara med när det är på riktigt.

Och det är det när Annelie sjunger ett nummer på ryska så att det doftar borsjtj och tundra för ett ögonblick. Jag skulle inte bli förvånad om Viktor Klimenko kom in mitt under föreställningen till häst och enleverade henne. Jag spelar mandolin, och ryser så att mitt tremolo sköter sig självt.

Birgitta gör ett nummer med en skör innerlighet som inte hörts sedan Barbro Hörbergs dagar, och Josefin sjunger Jacques Brels Du får inte gå så att publiken skruvar på sig. Det är så privat att man blir berörd och nästan lite generad. Hon försöker ge lite mindre, vara lite proffsig, men det går inte. Det är antingen av eller på.

 

De har en ansats som man annars bara hittar bland amatörer. Åren brukar sakta men säkert slipa av och förfina uttrycket men här är det som att de inte riktigt förstått att de är rutinerade artister. Det känns som att spela i världens mest begåvade lokalrevy. Alla är spända och förtjusta. De flamsar, pratar i mun på varandra och idéerna sprutar åt alla håll.

Två timmar innan ridån går upp för deras jubileumsföreställning har vi fortfarande inte repeterat igenom hela showen. Jag tänker att om det här ska bli något, måste det antingen ske ett mirakel eller så har de markerat utan att jag har märkt det. Då ridån hissas upp går plötsligt allting som på räls och det råder ingen tvekan om att de har gott om rutin. Jag inser att de måste ha markerat lite i smyg, men också iskallt kalkylerat med ett mirakel. Det finns nog med i Ainbuskmetoden. Annars blir det inte spännande.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Peter Knutson

 

Publicerat i Vi nr 22, 2003.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar