Porträtt

Alex Schulman – bekräftelseknarkare

av Kristina Lindh

En ryktbar morfar. En ryktbar pappa. Alex Schulmans arv är tungt. Länge har han slagits för en position i skuggan av släktens män. Nu är tiden inne för en närkamp med bekräftelsebegäret.

Om det varit för trettio år sedan. Om det varit tidigt 1980-tal. Då hade den överårige småbarnspappan Schulman suttit i soffan tillsammans med ungarna, tittat in i kameran och sagt till ännu en utsänd reporter som kommit för att porträttera medielegendaren och hans familj:

– Mina barn håller mig ung!

Men det är inte trettio år sedan. Det är 2013. Och pappa Schulman, som då var en av sönerna i soffan men som nu vuxit upp och själv blivit mediefenomen, lutar sig bakåt i korgstolen, håller upp den nio veckor gamla dottern – nummer två i ordningen – och säger stolt:

– Kolla, det ser ut som om jag gett henne heroin!

Han har gett henne mjölk. Frances är tunn och för viktens skull får hon bröstmjölksersättning mellan amningarna. Hon ler från en annan värld med ögonen slutna och en vit droppe i mungipan.

En nöjd bebis. En nöjd pappa. Och några meter bort en nöjd storasyster. Charlie, drygt tre år, har fått en ny Barbie och flyter ut i soffan. Allt medan vintermörkret sänker sig över Odengatan, stearinljusen sprider sitt milda sken och kaffedof …

Givetvis finns det en annan verklighet. Det finns alltid en annan verklighet. Alex Schulmans liv handlar just nu om det där. Lager för lager tas bort. Rötterna friläggs. De från pappa Allan, den omskrivna tv-producenten bakom folkhemslägereldar som Hylands hörna och Kvitt eller dubbelt. Känd i branschen för sina vredesutbrott.

Och de från morfar Sven. Stolpe i efternamn. Författaren, litteraturkritikern och en av sin tids mest kända svenska katoliker, i strid med storheter som Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson. Känd i släkten för sina överkrav.

Mer om detta snart. Först det mest akut ångestskapande;  vårens kommande show Älska mig! på Maximteatern. För första gången ska Alex stå på scen. Helt ensam. Stammaren. Han som fick de upphakande bokstäverna som farsarv och som stigmatiserad av stamstämpelns utanförskap slagit sig fram, betat av revansch efter revansch med hjälp av orden.

Nu ska han stå där och vara bara röst.

Han har aldrig mött en publik i hela sitt liv. Han har skrikit högt och slagits vilt men alltid med ett filter mellan sig och lyssnaren. En kamera, en blogg, en radiomikrofon.

– Detta är den ultimata mardrömmen. Jag slungas direkt tillbaka till den muntliga framställningen i skolan. Om det fanns en knapp där det stod ”Det blir ingen show” skulle jag trycka på den nu.

Inte blev det bättre när han lunchade med Jonas Gardell i våras: ”Men vad menar du?! Du kan inte sjunga, inte göra gubbar, inte spela instrument, ingenting. Du är ju ingen scenperson, Alex!”

Men show blir det. Med piano. Han har tagit åtta lektioner.

– Jag vet att allt det här kommer att få mig att må bättre.

Det han menar är att han kommer att bli bekräftad. Antingen av att publiken gillar det han gör, eller av att bara ha vågat. Förhoppningsvis av både och. Föreställningen handlar om det. Om bekräftelsesjukan. Hans egen och alla andras. Den är en farsot, säger han. Vår tids cancer. Hela samtiden är nedsänkt i en kicksökande jakt på bevis att vi är älskade.

– Om någon ska sammanfatta det tidiga 2000-talets narcissism är det väl jag. Det jag genomlevde för tio år sedan genomlever alla nu. Vi låtsas vara några vi inte är. Vi lägger på lager efter lager både bildligt och bokstavligt, genom Facebook, Twitter och Instagram. Till slut blir man en avart av sig själv, en produkt som tappat kontakten med sina drivkrafter.

Beskriver han den han var? Eller den han är? Många skulle svara ja på båda frågorna. Skuggan från bloggen ”Att vara Alex Schulman” hänger fortfarande tung. Den startades 2007 och var snart landets mest lästa, uppköpt av Aftonbladet. Alex blev känd som  Sveriges elakaste man.

En dag blev det för mycket för ägarna. Sju månader efter starten kallades han upp till tidningen. Ordern var glasklar: ”Du måste stänga din blogg. Nu.”

Dagen efter spreds den stora nyheten om Alex avbön. På bloggen låg ett rannsakande inlägg med rubriken ”Tack för mig”. Bloggen hade blivit ett monster, stod det. Texten var en bikt om förakt och självhat.

Men den var inte skriven av Alex.

– Det var Jan Helin som skrev inlägget, vilket är jävligt kul. Men då var det fruktansvärt. Jag färgade det lite, men åttio procent av det som alla tror är min egen personliga avbön är skrivet av Aftonbladets chefredaktör (då nyhetschef, reds anm).

Så all din ånger var bara ett spel?

– Nej. Jag gick över gränsen flera gånger. Det finns sådant i bloggen som jag skäms för i dag, som det jag skrev om Anna Book och Ulf Larsson.

Det stora problemet var att han inte såg sin egen makt, säger han. När Alex startade var det en liten undergroundblogg som slog uppåt. Han fortsatte så, trots att den hade växt till den största i Sverige.

– Alla andra kunde se att jag slog neråt. Utom jag själv.

Före. Efter. Från sagan till skvallerpressen löper drömmen om den totala förvandlingen. Den fattige blir rik. Drinkaren blir nykter. Den elake blir snäll. När Alex Schulman hade lagt ner bloggen och två år senare kom ut med Skynda att älska, en gripande och självbiografisk berättelse om uppväxten med pappan Allan Schulman, skrevs han av många medier in i just den mallen.

Samtidigt finns det de som aldrig glömmer. I dag lever därför två bilder sida vid sida. 1: Den om hur Alex förvandlades från ond till god.  2: Den om hur ingenting hänt och hur Alex är lika mycket svin nu som då.

I själva verket är ingen av bilderna sann. Livet är fortfarande en kamp mellan insikt och utbrott, han var aldrig bara rovdjur då och är sannerligen inte bara ängel i dag, även om utveckling pågår.

Några tydliga milstolpar finns inte. Han hade hoppats på det annars. När första dottern Charlie föddes, till exempel. Då skulle bekräftelsedemonen lägga sig ner och dö för gott. Så brukar det ju låta: ”Mina barn förändrade allt.”

– Men när Charlie föddes märkte jag hur lätt det var att hon bara blev en ny spegel. Ännu en follower.

Därför stängde han ner sin pappablogg, för att minska de kicksökande zonerna.

Vad ska vi skylla på? När halva befolkningen ägnar sig åt att från morgon till kväll via mingelbilder, gilla-klick och twitterraseri putsa fram det mest gångbara jaget.

Vi kan skylla på Tekniken. Det är det konkreta alternativet.

– Bekräftelsebehovet har alltid funnits. Men tekniken har gjort det möjligt att spegla sig hela tiden. Och ju mer uppmärksamhet man får desto mer vill man ha.

Vi kan skylla på Politiken. Det är det samhällskritiska alternativet. Utan individualismen som överideologi skulle bekräftelsebegäret ta sig andra former. Eller?

Alex skruvar på sig i stolen.

– Jag ligger lågt när det gäller samhällsanalys. När vi har workshops inför showen är det en del som har sådana tankar. De fastnar inte på mig alls. Det här med individualismen förstår jag inte riktigt. Jag blir bara rädd av tanken på att stå på en scen och säga något som inte kommer från mig själv.

Vi kan också skylla på Döden.

Alex lutar sig fram. Plockar ur en prilla och lägger in en ny. Frances sover i babystolen, Charlie i soffan. Han tar sats, men trevande. Ska han berätta detta? Jo, det ska han.

Det finns en scen, säger han. Scenen är en åker. Vid åkern finns en bil. Någonstans i bilden finns en liten pojke, fem år gammal. Pojken lämnas ensam.

– Det är så långt tillbaka jag har kommit hittills. Det är mitt första trauma.

Tack vare döden har han hittat det. Eller dödsångesten, snarare. Hela livet har han burit på en växande skräck för livets slut, även det ett farsarv. Alex skriver i boken om hur hans pappa alltid svär för sig själv när han sitter framför tv:n och dricker whisky. En dag kan inte Alex hålla sig längre. ”Varför gör du så där, pappa?” frågar han. ”För att jag har dödsångest”, blir svaret.

– Det var så hemskt. Jag var tolv eller tretton år. Jag hade en bild av att dödsångesten blir bättre, att man kanske omfamnar den. Jag frågade pappa om det stämde. ”Nej, det blir bara värre och värre för varje dag som går.”

Vad är det värsta med döden?

– Att inte existera! Och under så lång tid!

– Har du hört om det kosmiska året? frågar han.

Frances har vaknat nu. Han står med henne i famnen vid bordsänden, vaggar från fot till fot med knytet medan han berättar:

Det kosmiska året sammanfattar universums existens på 365 dagar. Big Bang är första januari och nuet är årets sista skälvande minut. Människan kom till den 31 december 23.52, pyramiderna byggdes 23.59. Själva lever vi i 0,16 sekunder.

– Ett liv är 0,16 sekunder! Jag får panik av det. All denna tid vi inte fanns. All denna tid vi inte kommer att finnas.

Det var därför han började gå i terapi. För att han ropade så av dödsångest om nätterna att han väckte Charlie.

– Jag vill inte ge det här i arv till mina barn, så som min pappa gjorde till mig.

Terapiformen heter EMDR. Genom att terapeuten rör sina fingrar framför klientens ögon, som samtidigt berättar om en barndomshändelse, stimuleras minnet. Steg för steg letar man sig bakåt till bortglömda trauman.

Nu är Alex alltså framme vid pojken på åkern.

– Det har kommit upp mörka saker om pappa.

Han hade inte skrivit boken på samma sätt i dag, säger han, och första och enda gången under intervjun anar man Alex stamning.

– Jag har utsatts för saker som jag inte skulle göra mot mina barn. Varit med om hårt drickande som jag inte hade en aning om. Blivit övergiven.

Processen är klargörande. För varje framgrävt minne blir det tydligare var bekräftelsebegäret kommer ifrån.

En sak vill han framhålla. Den är närmast banal men avgörande: Bekräftelse är i grunden bra.

– Jag driver ingen tes om att bekräftelsebehovet är åt helvete. Tvärtom. Relationer är ett samspel, bekräftelsen är språket. Om man inte har det där i sig är man en sämre pappa, vän och livskamrat. Kärlek handlar om att ge och ta emot bekräftelse.

Plötsligt blir Frances ögonlock tunga. Alex upptäcker det på nolltid: ”Hallå där lilla bebben”, säger han och buffar henne till liv. Hon får inte sova nu, efter nio veckor på jorden är det dags att börja lära sig det där med dag och natt.

Hur skiljer man den goda bekräftelsen från den skadliga?

– Men det är ju det vi inte kan längre! Det är ju det som är själva nyckeln! Vi knarkar bekräftelse så att vi kollrar bort oss själva och inte längre vet hur vi ska stilla vår hunger på djupet. Det är därför vi bara skriker mer och mer.

Unga Arga Män. Historien är full av dem, varje generation har haft sin självutnämnda förtrupp som stormat över samtidens orättvisor och de medelåldrigas likgiltighet. Blicken har varit fästad långt bort, fjärran från det lilla livets ansvar, mot frågor tillräckligt stora för att matcha ett manligt ego.

Dagens unga arga män vet allt om vad en nyfödd behöver, samtidigt som de twittrar ut sin ocensurerade vrede över  att … juicen var slut i kylen i morse.

Man kan knappast nöja sig med att se det som ett framsteg för jämställdheten.

Varför är dagens vrede så ytlig?

– För att vi inte brinner för något. Det är verkligen fruktansvärt. Och jag är en stor del av det. Jämför med Jan Guillou – varje vecka hamrar han in Palestinafrågan. Guillou ger sig inte! Han ger sig inte förrän han förändrat Sveriges hållning. Det är imponerande.

Själv skriver Alex krönikor om att han är rädd för sina grannar.

– Det är pinsamt. Jag är en av Sveriges största twittrare, jag skriver i Sveriges största tidning, jag har landets största poddcast. Jag har en unik chans att nå ut med något som är viktigt. Och vecka efter vecka tar jag den inte.

Vad är mognad? Att ha hittat platsen där man bottnar, svarar Alex. Och att våga stanna där. Det förstnämnda har han upplevt, det hände när han skrev boken om sin pappa. Han vill dit igen, men det sker för sällan.

Om man ska vara ärlig så horar han mest runt. Han säger det själv. Femton år efter att han började sin bana som kändisrefererande reporter på Se & Hör är han kändisrefererande programledare på Aftonbladet.

– Det finns något där som är jävligt sorgligt. Något som jag inte funderat på förrän nu.

Nyligen raderade han ett nästan färdigt bokmanus. Han hade skrivit 300 sidor, läste dem och kände rodnaden sprida sig på kinderna. Så dåligt var det.

Det hindrar inte att det är just där han vill vara. I skrivandet.

– Jag är ingen bra röst i radio. Ingen vidare intervjuare heller. Och det finns så många andra som är så mycket bättre på att uttrycka sina tankar i talad form. Men när jag skriver känner jag mig hemma.

Men man producerar bara en pappabok i livet. Alex måste hitta en ny berättelse. Ska den vara självbiografisk? Ska den handla om mamma? Ska den vara sann? Ska han utforska all sin smuts? Ska han skriva så där transparent som Karl Ove Knausgård?

– Jag läser Knausgårds böcker, han skriver att han hatar sin familj och sin sits i livet. Men barnen ska läsa det där en dag! Den epokgörande romanen, den ska de ta del av. Han spelar ett jävligt högt spel med andra människors liv.

Han känner både förakt och avund för det Knausgård gör. Tänk att vara så där fri från dubier, då skulle man kunna skriva mycket bättre eller sannare.

– Men jag har det bara inte i mig. För många är jag kanske den som skriver vad som helst om vem som helst. Men jag skulle aldrig kunna göra så med de som står mig nära.

En dag för snart trettio år sedan, vid den där tiden då tidningarna gjorde reportage hemma hos den omtalade tv-producenten, kom ett brev till Alex. Han kan det fortfarande utantill:

”Utmärkt! Om några år sitter du fet och ordensprydd i Svenska Akademien och dricker sockerdricka med de andra gubbarna.”

Brevet var från Alex morfar Sven. Det var undertecknat med ”Krokus Fjärilsson”, det alias han använde när han skrev till sina barnbarn. Breven var roliga och varma. Men påminnelsen om det förpliktigande arvet kunde också finnas där.

Denna gång var brevet en recension av en dikt som Alex skrivit. Han skrev ständigt – uppsatser, noveller, ofta parafraser på kända verk. Nu hade han tolkat Viktor Rydbergs Tomten och skickat till morfar. Responsen var mer än Axel vågat drömma om.

– Jag tänkte ”Det är inte sant! Jag ska in i Svenska Akademien!”. Det brevet påverkade hela mitt karriärval.

Avståndet är minst sagt stort mellan De Aderton i Börshuset och de hundratusende på Twitter, även om vintern avslöjat att man inte ens i den mest höglitterära av salonger drar sig för att krossa varandra som löss. Samtidigt finns parallellen där: Att skapa sig en position med hjälp av orden. När den svenska blogghistorien en dag ska skrivas kommer Alex Schulmans namn finnas med  i förteckningen.

Att göra sitt namn odödligt! Hela livet har han närt den drömmen. Men han är djupt kluven. I grunden handlar drömmen om fåfänga och prestationsfixering. Han fick den med modersmjölken, säger han. Släkten är befolkad av övermänniskor. Mormors bror och mormors pappa fick Nobelpris (Ulf von Euler i medicin 1970, Hans von Euler-Chelpin i kemi 1929). Morfar ansågs vara genial. När hans äldste son ville bli präst fick han svaret: ”Men tänk på att det bara finns en ärkebiskop.”

– Jag är fostrad i en skev kristen miljö där budskapet har varit att ”du måste komma högst upp annars är du inte bra nog för oss”.

Inte hjälpte det pappa att han livet igenom hade ett krucifix vid sängen. När Allan Schulman blev gammal och bytte boenden skulle det följa med, spikas upp på landstingets slitna vårdväggar. Där låg han under korset, med en dödsångest som bara blev värre och värre.

Nej, i religionen finns inget hopp, säger Alex. Med ett undantag: välsignelsen i kyrkan. När prästen höjer handen och säger att ”han låter sitt ansikte lysa”.

– Då är det som att Gud själv hälsar på. Att han gör det för min skull. Men jag hinner bara glädjas några sekunder innan jag dras tillbaka till känslan av att jag inte gjort mig förtjänt av det.

Alex sträcker på sig i stolen, lutar sig fram och nickar mot Charlie som vaknat för att omedelbart absorberas av en Disneyfilm. Hon stryker sin nya Barbie över håret, omedveten om att hon är iakttagen.

– Varför sitter det så djupt!? Varför har vi så svårt att tro att vi är något i oss själva? Titta på henne. Kommer hon också undra om trettio år? Kommer känslan av att sakna värde följa människan för alltid?

Text: Kristina Lindh
Foto: Thron Ullberg
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar