Reportage

Alla kan podda!

av Anders Mildner

Till ett anonymt radhus i Vällingby kommer kändiseliten för att tala ut i timmar. Två gamla polare bestämmer sig för att ta plats. Och Sveriges argaste konkurrenter har plötsligt blivit kompanjoner.
Allt tack vare poddradion – den nyaste och hetaste medieflugan.

”Då kör vi!”

Peter Esse sitter i sin lägenhet i Malmö. Han lutar sig fram mot mikrofonen och säger:

”Ett, två, tre…”

Sedan gör han en konstpaus och återkommer med en lite mer radioaktig röst:

”Välkomna till Macradion!”

Nu har inspelningen av programmet börjat. Men Peter Esse är inte ensam. Hans kollega Gabriel Malmqvist sitter framför en dator i Helsingborg och Henrik Hågemark sitter framför en dator i Lund.

Vid det här laget är de erfarna. De har faktiskt gjort detta 116 gånger förut. Samtalet mellan dem flödar friktionsfritt, de vet precis var de har varandra. Allt spelas in och om några dagar kommer drygt 4 000 personer att lyssna på deras smala och extremt nischade samtal om ny teknik. De gör programmet på sin fritid och publiken betalar inget för att få höra det.

Just så här ser den svenska poddradio-boomen ut: några personer samlas framför sina datorer och gör ett eget radioprogram som folk sedan lyssnar på när de själva känner för det. Ljudfilen laddas ned till datorn eller till telefonen. Och publiken verkar inte kunna få nog.

I medievärlden är det just nu få saker som det talas om lika lyriskt som poddradion. Plötsligt ska alla podda! Kändisar, komiker och journalister producerar sina egna program, precis som en stor mängd helt vanliga människor, som ostört och ogenerat pratar om sitt -för den som nu är intresserad.

– Det finns ju en massa människor där ute som är smarta och roliga. Nu kan jag få höra dem diskutera. Vem som helst kan spela in och sprida – och jag kan lyssna när jag vill, säger Ylva Lindberg, 25, som pluggar som utbytesstudent i Köpenhamn.

– Jag gillar pratradio och lyssnar när jag gör saker med kroppen som inte stimulerar hjärnan så mycket: på promenad, under träningen, när jag städar.

Frågar man lyssnarna varför de väljer poddradio, blir svaret nästan alltid att friheten och mångfalden lockar.

– Det är som med YouTube: vem som helst kan bli en stjärna, bara hen har något att komma med. Och jag som lyssnare kan provsmaka allt, säger Malin Stedt Gustavsson, 30, som jobbar som marknadsutvecklare i Stockholm.

Charlott Johansson, 38, och utbildningsledare från Lund resonerar likadant:

– Jag kan lyssna på radioprogram jag gillar istället för radioprogram som råkar sändas just när jag vill lyssna. Jag kan lyssna på entusiaster som har något att säga och jag kan lyssna på poddar från andra delar av världen utan att behöva ha en egen jätteantenn i trädgården.

 

Var kommer då fenomenet ifrån?

Själva ordet ”poddradio” är en försvenskning av det engelska ordet ”podcast”, som den brittiske journalisten Ben Hammersley myntade i tidningen The Guardian 2004. Några år tidigare hade Apple släppt sin banbrytande mp3-spelare Ipod. Succén var omedelbar och förde med sig att människor över stora delar av världen började gå omkring på stan med hörlurar och lyssna på digitala ljudfiler. Ipoden gjorde alltså för den digitala musiken vad Walkman-explosionen gjorde för kassettbanden i början av 1980-talet.

Men utvecklingen hade inte bara betydelse för musiken. Hammersley menade att den även skulle komma att revolutionera radion och pekade på det faktum att en rad människor redan hade börjat ljudblogga – det vill säga återkommande publicera sina egna små radioprator om stort och smått på internet. Nu var det ju inte längre nödvändigt att sitta vid en radio för att lyssna.

Men vad skulle man kalla det för? ”Ljudbloggande” låg inte riktigt rätt i munnen. Hammersley satte därför samman ”pod” från Ipod med ”cast” från broadcast (radiosändning) och skapade det namn som nu tio år senare är så i ropet i Sverige. Vilket så klart är lite förvirrande, eftersom de flesta i dag lyssnar i sina telefoner och inte alls kan relatera till det där avslutande ”pod” i namnet.

 

Poddradion firar alltså sitt tioårsjubileum nästa år, vilket innebär att vi i Sverige för en gångs skull är lite långsamma med att anamma en ny medievana.

Sveriges Radio var visserligen tidigt på banan och började lägga ut vissa av sina program som poddar redan 2006, men att den verkliga boomen kommer först nu beror på vi till sist hamnat i ett läge där alla rusar åt samma håll.

För våren 2013 vill verkligen alla testa att göra egen radio: från de mest kända kändisarna, till medieföretagen och en oöverskådlig mängd amatörer. Det som hägrar är naturligtvis framgång. Och den kan bli väldigt stor.

Redan tidigare välkända medieprofiler som Filip Hammar, Fredrik Wikingsson, Alex Schulman, Sigge Eklund, Jenny Strömstedt, Carina Berg, Kristian Luuk och Andres Lokko har fått enormt genomslag med sina poddradioprogram. Filip och Fredrik har exempelvis över 100 000 lyssnare varje vecka.

Men poddradioboomen har också fött sina egna stjärnor. Klarast lysande är för tillfället Kristoffer Triumf, som i podden Värvet producerar timslånga intervjuer med kändisar hemma från sitt radhus i Vällingby.

Efter ett års poddande kan nu upphovsmannen leva på att skapa sitt drömprogram. Pengarna drar han in på sponsorer. Och att de är intresserade är inte särskilt konstigt, i dagsläget har de 60 avsnitten sammanlagt laddats ned 5 miljoner gånger. ”Det är fantastiskt”, säger han i en intervju med tidningen Resumé. ”Jag hade inte räknat med det här. Så jag är väldigt glad för det”.

 

Och ja, Ben Hammersley hade rätt i sin analys då för snart tio år sedan. På ett sätt är podden en revolution för radion. Men det är också lika mycket en pånyttfödelse för det som så många trodde var på väg att försvinna i den medievärld som snurrar snabbare för varje år: det riktigt långa samtalet.

Många poddprogram är nämligen just långa. I Värvet pratar Kristoffer Triumf normalt i över en timme med sina gäster. Men ibland blir det mycket längre än så. Programmet med Jonas Hassen Khemiri är 86 minuter. Samtalet med Jonas Gardell varar i två timmar.

Och lyssnarna äääälskar det. ”Så skönt att det får ta tid och att du inte avbryter. Det gör att dina intervjuer når skikt jag är ovan vid. Du låter den intervjuade bli huvudperson, vilket jag tycker är självklart, men som så sällan sker!”, skriver till exempel signaturen AEsa efter att ha hört den långa intervjun med Jonas Hassen Khemiri.

 

På ett sätt kan man tycka att det är en motsägelse. För inte särskilt länge sedan stod reklamradion för det som då ansågs vara det nya i etern: mindre prat och mer musik. Nu gör poddarna tvärtom. Dessutom i en tid som präglas av snuttifiering och snabbhet. Eller hur är det egentligen?

– Det långa, fördjupande formatet har haft en renässans på många sätt de senaste åren, i alla medieslag. Det finns ett stort sug efter verklig fördjupning och kunskap, säger Martin Jönsson, biträdande programdirektör på Sveriges radio.

– Ta bara läsandet av ”Under strecket” i Svenska Dagbladet, prenumerationerna på Foreign Affairs, boomen för dokumentärer och det allt mer utbredda läsandet av långa texter i mobilen. Det finns hur många exempel som helst. Det är i sig en reaktion mot det ständiga pumpandet av korta nyheter – och ett uttryck för att nischningen fått nya möjligheter att växa sig starkt i det nya medielandskapet.

Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen, som nyligen fick många att höja förvånat på ögonbrynen då han började sända poddradio tillsammans med värste konkurrenten – Jan Helin på Aftonbladet – håller med:

– Vi konsumerar media snabbt och hela tiden: Live-tv! Breaking News! SMS-flashar! Live-rapporter på sajten! Men det finns också en motsatt utveckling med tidningen Filter, ”Min sanning” i SVT, Expressens dagliga fördjupningsreportage, P3 Dokumentär, SvD:s nya design mot mer feature och DN Fokus.

– Jag ser podcasts som en del av det senare, det lite mer långsamma berättandet, och här finns en möjlighet för dem som pratar att inte avbrytas och få vara mer resonerande.

Martin Jönsson tror dock att det personliga tilltalet och enkelheten i formatet är poddradions största succéfaktor, snarare än längden i sig. Dock utesluter han inte att framgången för de riktigt långa samtalen kan komma att smitta av sig på Sveriges radios produktioner.

– Jag tror generellt att radioformatet, som det ju i grunden handlar om, har en väldigt stark attraktionskraft, men att det alltid behöver utvecklas och förändras, både inom och utanför de traditionella tablåsändningarna, säger han.

– Det kan finnas en ”Värvet-effekt”, i det att fler testar det riktigt långa sändningsformatet. Men den största effekten är nog att fler medier kommer att intressera sig för ljud och radio i sig.

 

Kommer då poddradio-boomen att hålla i sig? I dagsläget vet vi inte. Att som amatör producera program efter program på sin fritid är ett hårt arbete. Peter Esse och hans kamrater driver just nu den privata podcast som varit i gång längst i landet – de har sänt oavbrutet sedan 2008.

– En förklaring till att vi har orkat är att vi inte har sett det som ett misslyckande de gånger vi inte har lyckats prestera ett avsnitt varje vecka. Sedan finns det också en hel del människor som vill lyssna på det vi har att säga.

Han fortsätter:

– I vår tid är det ju ändå så att alla vill ha sina 15 minuter i rampljuset. Vi får en timme varje vecka. Det är faktiskt inte så illa!

 

Text: Anders Mildner
Foto: Alexander Mahmoud

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar