Politiskt

Alla pratar om skolan – ingen pratar om FP

av Stina Jofs

Länge hade det lutat betänkligt.  Till slut föll Pisa-tornet i huvudet på den man som hade ägnat åtta år att räta upp den svenska skolan. Jan Björklund och folkpartiet kan få en kämpig resa fram till valet.

Förre Folkpartiledaren Ola Ullsten lär ha sagt: ”Klaga inte på att vi bara har skolfrågan. På min tid hade vi bara biståndsfrågan.”
Yngre väljare kan ha svårt att föreställa sig en sådant läge. Men statsvetaren Jenny Madestam -bekräftar:
– Att Folkpartiet tog skolan som nisch hade att göra med Jan Björklunds egen politiska profilering, så väldigt medvetet tror jag inte att det var.
Visst fanns det ett utbildningsengagemang sedan tidigare, men med Björklund gick det till en ny nivå, ungefär som när en djurvän blir djurrättsaktivist.

Den som tittar tillbaka i Folkpartiets historia hittar förutom biståndet också vårdfrågan. På 1980-talet slogs dåvarande FP-ledaren Bengt Westerberg främst för äldreboenden och handikappomsorg, när han inte satt och förhandlade med Socialdemokraterna om en stor skattereform, förstås (1991). Just det partnerskapet intresserar inte bara historiker, utan är högaktuellt för spinndoktorer och journalister som sonderar terrängen för en blocköverskridande regering
mellan S och FP i höst.
I Folkpartiet är den visionen stendöd, men en FP-källa medger ändå att spekulationerna i media inte är enbart dåliga.
– Det skapar i alla fall ett intresse för Folkpartiet.

Annars är det nästan ingen som pratar om Folkpartiet. Alla pratar om skolan. Och det är det som är paradoxen. Folkpartiet borde stiga med sin enda fråga. Så varför händer det inte?
Förra ordföranden för Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, har observerat Jan Björklund noga ända sedan han var skolborgarråd i Stockholm i slutet av 1990-talet. Hon gillade – och gillar – både hans inriktning och många av hans förslag. I likhet med en hel del av lärarna, menar hon. Men många har också blivit besvikna.
– Lärarna har inte fått höjd status. Och de har inte fått utdelning på individnivå, det vill säga bättre lön. I stället har de fått skärpta regler i lag och liknande. Men det kan man inte köpa mat för!

För Metta Fjelkner är det kommunala huvudmannaskapet boven, inte Jan Björklund.
Kommunerna håller inte bara tillbaka lärarlönerna. De drar också in på vaktmästare och städpersonal så att lärarna själva får tömma papperskorgar, torka bord och förflytta böcker och utrustning på kärror mellan klassrummen.
Men det som har tyngt lärarna mest är kontrollraseriet. Skolan styrs inte längre genom regler utom genom allt mer detaljerade mål som ska följas upp och mätas av någon – lärarna.
Stat och kommun staplar dessutom målen på hög.
– Vi ska bedöma elever i matriser i varje arbetsområde i varje ämne. Jag – som undervisar i engelska, matematik, historia, samhällskunskap, religion, svenska, biologi, kemi, fysik, teknik och bild och har 24 elever – ska göra 2 640 bedömningar per termin! Förutom den individuella utvecklingsplanen till alla elever och åtgärdsprogram för elever som behöver det, säger en förtvivlad mellanstadielärare i en större kommun.

Att dna-testa detta kontrollmonster går knappt. Exempelvis kan själva styrmodellen spåras tillbaka till en socialdemokratisk verksledningsproposition från 1987 som ingen läste. Kommunaliseringen av skolan genomfördes av Göran Persson (S) 1989. Och statens öronmärkning av pengar till skolan, en mycket viktig garant för resurserna, skrotades av regeringen Bildt i början av 1990-talet.
Jan Björklund har försökt räta upp skolan med nya läroplaner, nytt betygssystem, ny lärarutbildning och fler nationella prov. Bra eller dåligt? Det beror på vem man frågar. Säkert är att det är lärarna som har kämpat med genomförandet.

Den franske revolutionsteoretikern de Tocqueville skrev att revolutioner inte uppstår när folk får det sämre. De uppstår när folk får det sämre efter att först ha fått det lite bättre. Om Björklund förkroppsligade hoppet om en förbättring vid sitt tillträde som skolminister 2006, kan fallet kanske inte bli annat än högt.
– Om man går ut så kaxigt blir man ju också hårt bedömd om man inte levererar, säger skolstrategen och debattören Per Kornhall, författare till boken Barnexperimentet, som menar att Björklund ofta har skapat kontroverser i onödan med klumpig retorik.
Exempel: när Björklund tillmötesgick kritiken mot individuella utvecklingsplaner i de lägre årskurserna. Tonläget blev fel, menar Per Kornhall.
– I stället för att ge budskapet att visa omsorg om lärarna så presenterade han det som att man nu skulle föra in betyg i de lägre åldrarna – och betyg är för många lärare en känslig fråga.

Nu resonerar Folkpartiets strateger som astronomer. Allt hänger på att väljarna begriper att eleverna som misslyckades i Pisa 2013 faktiskt aldrig har gått i ”Björklunds skola” utan i ”Socialdemokraternas skola” eftersom reformerna inte hade hunnit träda i kraft för den elevgenerationen (som började skolan 2001). Ungefär som att den stjärna som såg ut att slockna i går egentligen brann ur för flera miljoner år sedan.
Sant, förstås. Men kontrollmonstret då?

För tillfället kan folkpartisterna åtminstone värma varandra. Sverige må vara ett av Europas minst EU-entusiastiska länder, men för folkpartister har EU-valrörelsen varit både viktig och stämningsfull.
Partiets två kronprinsessor, EU-minister Birgitta Ohlsson och integrationsminister Erik Ullenhag, säger sällan ett ord om skolan. Båda är däremot besjälade av internationell solidaritet.
Men där är de knappast ensamma på banan, eftersom alla partier tar strid mot Sverigedemokraterna.
Ja, vad var det han sa nu igen, Ola Ullsten … ”Klaga inte på att vi bara har skolfrågan … ”

 

Text: Stina Jofs
Illustration: Graham Samuels

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar