sofia-wadensjo-karen-1280
Ledare

Alldeles nyss gillade ju alla pressetiken

av Sofia Wadensjö Karén

Plötsligt hör jag människor i min närhet säga det på allvar.

”Om man inte längre litar på DN, Sydsvenskan eller SVT måste man kunna söka sin information på andra ställen.”

Jag tror först inte att det är sant.

Hur kan någon på allvar tro att våra svenska mediehus – med yttrandefrihet och pressetiska regler som grund – medvetet väljer att ”frisera” eller ”mörka” relevanta nyheter?

Hur kan någon på allvar tro att nyheter på sajter som drivs med en tydlig politisk agenda är objektiva?

Jag kan inte få in det.

Eller förstå det.

Något har hänt i vårt land. Och det har hänt fort.

 

Tills för bara några månader sedan var den allmänna uppfattningen att vår svenska pressetik och dess skydd av människors privatliv från publicistiska intrång och övergrepp var viktig. Och självklar.

De gånger som kvällspressen utmanade gränsen uttryckte en majoritet av svenskarna ett tydligt förakt.

Men det var då.

I dag misstänkliggörs svenska journalister när de – precis som de alltid har gjort – jobbar med pressetiken som grund (det vill säga namnger eller anger etnicitet endast vid uppenbart allmänintresse).

Fler och fler källhänvisar plötsligt till propagandistiska sajter och verkar tro att de ”minsann vet ett och annat” efter att ha hasat sig igenom någon text med pressetiskt tvivelaktiga uppgifter.

Som om det inte finns massa skäl varje dag för journalister att inte skriva allt de vet.

Som om det inte är själva grunden i vårt pressetiska system.

För var ska annars gränsen gå? Ska vi skriva ut din grannes namn också när han misstänks för ekonomisk brottslighet? Strunta i att hans barn får lida i skolan? Skriva ut namn och adress på den som har misshandlat, men som har sonat sitt brott?

Eller ska en mindre strikt pressetik bara gälla människor med annan etnisk bakgrund?

Nej, jag såg inte det här komma.

 

För mig är det fullkomligt obegripligt hur människor som tar tydligt avstånd från rasism samtidigt misstror media och anser sig få veta ”vad som egentligen händer” när de läser högerextrem propaganda.

Gråzoner, reflektion, analys, källkritik – och självkritik. Vi måste alla kämpa för att behålla de begreppen i det offentliga samtalet!

Misstänkliggörandet av seriös, ansvarstagande journalistik är dagens i särklass största hot mot hela vår demokrati.

Stora ord. Men dessvärre sanna, tror jag.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén
 

Publicerat i Vi nummer 2/2016

 

Du kanske också gillar