Politiskt

Almedalsteatern ger…

av Cecilia Garme

Om Almedalsveckan sägs ibland att det är politisk teater. Men då letar man på fel ställe. Uppsök de riktiga scenerna i stället – där blomstrar genren som aldrig förr.

Aldrig är de svenska partiledarna så tråkiga som i Almedalen. Om man inte visste att deras egna staber hade skrivit talen, skulle man nästan ha trott att en satiriker hade varit framme. Kanske en modern Bertolt Brecht som via en distanseringseffekt (verfremdungseffekt) velat säga att svensk politik är den mest stelopererade verksamhet som finns.

Bra politik finns, men sällan på Almedals-scenen. Och gillar man politisk teater finns det bättre ställen att leta på.

För när Tidningen Vi frågar runt i teaterkretsar duggar de goda exemplen tätt. Och ja, det spritter fortfarande i Fria Proteaterns Tomas Bolme, så låt oss börja med denna urcell för svensk politisk teater. Som 70-åring är skådespelaren och den tidigare teaterfackbossen lika debattsugen som när Fria Pro bildades 1971, och han beklagar att ”politisk teater” blev ett skällsord.

– Det sades redan då att det vi gjorde var tråkigt och plakatteater. Men jag brukade säga: ”Kom och titta! Om ni tycker att det är tråkigt får ni pengarna tillbaka!”. Vi tog ställning för saker och ting, och det var inte alla förtjusta i. Men om man inte vill något, då ska man inte bli konstnär.

I dag, menar han, är det ståupparna och humorgrupperna som för den politiska teatern vidare. Fast inte alltid på sätt som Tomas Bolme gillar.

– I dagens humor är man alltid mot något. Det är så enkelt att vara mot, jag skulle uppskatta om humorgrupperna tog ställning för något.

Att 70-talets politiska teater ibland kunde bli för gravallvarlig, erkänner Tomas Bolme och skrattar åt minnena. Vid ett tillfälle gjorde Fria Proteatern en pjäs om typografernas fackliga historia. Tre veckor före premiären bjöds typograferna in till en repetition – och lämnade salongen efter första akten.

– De sa till oss: ”Tror ni att vi pratar politik på jobbet? Vi pratar tjejer och trav!” Så vi fick skriva om!

Med andra ord: Rörelsen bort från 70-talets version av politisk teater började redan på 70-talet. Och sedan dess har den hunnit långt.

 

I sin uppsättning av Reinfeldt – Ensamvargen på Orionteatern i  Stockholm häromåret, en pjäs baserad på en biografi av Tidningen Vi:s förra  politiska reporter Anita Kratz, gjorde regissören Lars Rudolfsson och dramaturgen Jan Mark politisk teater med helt andra medel. Alla repliker var den dåvarande statsministerns egna ord.

– Vi lade inte till en stavelse. Det gick att behandla texten så att det blev nästan som dikter, eller sånger. Ibland korthugget och torrt, säger Lars Rudolfsson.

Den dramatiska effekten skapades bland annat av scenografin. Fredrik Reinfeldt placerades i ett ödsligt träsklandskap, där uppstoppade rävar och grävlingar insöp berättelserna om Carl Bildt och riksdagens utskottsmöten.

– Det var en omvänd politisk teater där publiken själv fick bilda sig en uppfattning. Det är viktigt för den politiska teatern att den hittar nya former. Men ingen form är ute för evigt. Ibland har jag en känsla av en vågrörelse, där det som är omodernt kommer tillbaka, säger Lars Rudolfsson som själv växte upp bland de fria teatergrupperna.

En annan partiledare som nyligen har blivit pjäs, är Håkan Juholt.  I våras spelades Partiledaren som klev in i kylan på Uppsala stadsteater (uppsättningen återkommer i oktober). Pjäsen är en dramatisering av Daniel Suhonens avslöjande bok med samma titel. Manusförfattaren Stina Oscarson tyckte att historien innehöll allt som god dramatik behöver.

– Personligt, politiskt, intriger och maktkamp. Det svåraste var att hitta en start på berättelsen. Det innebär ett ansvar att ställa levande människor på scen, säger hon. Stina Oscarson löste det genom att utgå från en arg skärva av arbetarrörelsen på ett Folkets hus i Sandviken.

– Det blev min nyckel. Splittringen i arbetarrörelsen, som också synliggjordes när boken publicerades.

 

Men det krävs inte partiledare och autentiska citat för politisk teater. Det krävs inte ens ideologier. SvDs teaterkritiker Lars Ring pekar på en viktig skillnad mellan 1970-talet och 2010-talet.

– Att teatern hade tydliga ideologiska krav på den tiden berodde på att de politiska ideologierna var tydliga. Det är de inte längre. Alla partier lånar av varandra. Att teatern är mer subtil i dag har också att göra med att det inte finns några raka svar att ge.

Man misstänker nästan att en ideologiskt otydlig tid passar teaterns verktygslåda bättre. Lars Ring jämför med ett trick han lärde sig i lumpen för att öva upp sitt mörkerseende: ”Fäst blicken fem centimeter bredvid det du tror att du ska se. Då får du syn på det.”

Det är nämligen ingen hejd på antalet uppsättningar, regissörer, scener och manusförfattare som med hög konstnärlig kvalitet gestaltar samhällsfrågor. Vår klass (Teater Galeasen); Skattjakten (Orionteatern); teaterkollektivet Lumor med People respect me now; Unga Klara; Turteatern i Kärrtorp; Backateatern i Göteborg och Teater Tribunalen är bara några av alla exempel som nämns när Tidningen Vi frågar konnässörerna. Men även tunga institutioner som Dramaten och de kommunala stadsteatrarna har skapat stora och små utrymmen för innovativ, samhällsengagerad teater.

 

Ett politiskt ärende kan dock aldrig göra dålig konst till bra konst.

När Tomas Bolme ska nämna de bästa föreställningar han har sett i sitt liv, nämner han en som är kemiskt fri från politik: uruppförandet av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956.

– Bra teater har inte med politik att göra. Det är regikonst, scenografikonst och skådespelarkonst. Jag vet inte om O’Neill var så politiskt intresserad. Det handlar om mänskliga problem.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Ur Tidningen Vi nummer 7, 2015

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar