Politiskt

Ämbetsmannen het igen!

av Cecilia Garme

Plötsligt händer det. Vem hade trott att den klassiska ämbetsmannen åter skulle bli trendig?

På 1980-talet tågade Direktören in i det kollektiva medvetandet. Ett charmtroll som rev pyramider, gjorde röda siffror svarta och blev ett ideal, inte bara i näringslivet utan också i staten.

Det var då.

Trettio år senare gör ämbetsmannen comeback. I USA sitter förre FBI-chefen James Comey inför kongressen och berättar hur han har försvarat konstitutionen och försökt få en klåfingrig president att följa reglerna. I Frankrike besegras såväl vanliga som extrema politiska partier av en korrekt, lätt lillgammal kandidat som hyllar republikanska värden bortom höger och vänster. Två svenska ämbetsmannatyper, Inga-Britt Ahlenius och Anders Kompass, har blivit visselblåsare i FN med det enkla budskapet att Regler Ska Följas.

En socialsekreterare som jobbar med barn- och ungdomsfrågor ägnar 2 procent av sin tid åt att träffa barn.

 

Och i Sverige hissas ämbetsmanna-idealet av Värdegrundsdelegationen och tjänstemannen av Tillitsdelegationen. Det statsråd som ansvarar för båda, Ardalan Shekarabi, bär den gammaldags titeln civilminister samt, självklart, en klassisk fluga.

Vad beror denna vurm på? Är det så enkelt som att vi vill ha tydligare symboler för Lagen när hela världen stormar?

Det verkar vara mera existentiellt än så. Den myndighetsskötande myndigheten Statskontoret har fått i uppdrag att främja en ”god förvaltningskultur”, sedan en statlig utredning ägnat tre år åt att analysera vad det är.

Jämför med kärlek. Svårt att beskriva, ännu svårare att vara utan. Enligt en lika poetisk som lakonisk definition är god förvaltningskultur ”det samlade etiska förhållningssätt som kan utläsas på och mellan raderna i de offentligrättsliga författningar som antas av demokratiskt valda organ”.

Sagt av förre JO Hans-Gunnar Axberger, som nyligen har föreläst om saken för andra ämbetsmän.

Britta Lejon är ordförande för fackförbundet ST (statstjänstemännen).

– Ja, det har blivit en återkomst för ämbetsmannaidealet, i retoriken åtminstone, säger hon.

– För några år sedan var det enbart -effektivitet som var ledordet. Mycket fokus på kundbegrepp istället för medborgarskap.

Sedan kom en utredning och slog fast fem principer för den statliga värdegrunden, utöver effektivitet och bemötande. Klassiska principer som legalitet, objektivitet och demokrati, fri åsiktsbildning och respekt för allas lika värde.

Inga nyheter, förstås. Det nya är behovet att lyfta fram dem.

– Jag tycker att det vore värdefullt med en gemensam utbildning i värdegrundsfrågor för alla anställda i staten, säger Lars Amréus, som sitter i Statskontorets råd för god förvaltningskultur, är riksantikvarie och chef för Riksantikvarieämbetet. Britta Lejon tycker detsamma; en obligatorisk utbildning vore bra.

 

Allt detta skulle kanske låta som trivselaktiviteter om inte bakgrunden vore så dramatisk. Det är bara på ytan som den nya ämbetsmannavurmen är en nostalgitripp. Läget är skarpt. I dag står svenska ämbetsmän på fartyg i Medelhavet och räddar panikslagna migranter (Kustbevakningen), eller rycker ut mot våld i förorter (polisen), eller reser tält i Mali (MSB) alternativt blir personligen hotade när de handlägger skatteärenden (Skatteverket) eller skulder (Kronofogden), eller får hatmejl av arga medborgare.

– För några myndigheter är det en helt ny värld, säger Britta Lejon, och Lars Amréus talar å sin sida om hur IT har förvandlat ämbetsmännens tillvaro.

– Före internet var det få medborgare som gjorde sig mödan att besöka registrator på en myndighet. Nu finns mycket tillgängligt på nätet. Det är förstås bra, men det är en utmaning för statstjänstemännen också.

På ett annat ställe i staten sitter Laura Hartman, ordförande för Tillitsdelegationen, med uppdraget att tänka ut hur välfärdens tjänstemän ska få jobba med sina jobb, det vill säga vårda, lära ut eller ge omsorg. I stället för att administrera. Välfärdstjänstemännen jobbar oftast i kommuner och landsting. Även här är läget skarpt.

– En tidsstudie har visat att en socialsekreterare som jobbar med barn- och ungdomsfrågor ägnar 2 procent av sin tid åt att träffa barn, 13 procent åt att träffa föräldrar och 85 procent åt administrativa uppgifter, berättar Laura Hartman.

– Vi kommer säkert att resonera om hur den kommunala ämbetsmannarollen kan stärkas, precis som den statliga.

Alla ideal behöver ikoner. Sverige saknar elitutbildning med examen för högre ämbetsmän som Frankrike. Idealen får därför gestaltas på annat sätt.

Man måste tolka sitt uppdrag, och man behöver läsa lagen mellan raderna.

”Jag har under åren sett ganska många chefer ha en alldeles för oreflekterad syn på varför man egentligen är där man är”, sa förre JO Hans-Gunnar Axberger till sin ämbetsmannapublik i våras när han talade om ledarskap. ”Man måste tolka sitt uppdrag, och man behöver läsa lagen mellan raderna. Till sist måste den legalistiska överbyggnaden övergå till ett mänskligt handlande i en operativ verksamhet.”

Utifrån ser vi ämbetsmannaidealet gestaltas när samma namn återkommer i de riktigt kniviga uppdragen. De där människorna som alla helt enkelt litar på. Äldre, erfarna personer som Johan Hirschfeldt (jurist), Daniel Tarschys (professor), Inga-Britt Ahlenius (revisionslegendar) och Lena Marcusson (professor), till exempel.

– Det finns absolut sådana profiler. Som utstrålar stor kunskap. Integritet. Gott omdöme. Mod, säger Britta Lejon och nämner själv Mats Sjöstrand (tidigare på Skatteverket), Anna Skarhed (justitiekansler) och Anne Ramberg (advokat).

Behöver ni flera trendbevis? Då kan jag berätta att två biografier om Tage Erlander är på gång.

Den mest ämbetsmannalika statsministern (1946–1969) sedan 1800-talet. Vars fru lär ha lämnat tillbaka makens tjänstepennor till staten när han gick i pension.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar