Reportage

Amerikas Antlantis

av Anders Pihl

Likt mytens Atlantis sjunker ön Isle de Jean Charles utanför New Orleans sakta ner i havet. Stigande vattennivåer och erosion tvingar ursprungsfolket Biloxi-Chitimacha-Choctaw att flytta därifrån. De blir USA:s första officiella klimatflyktingar.

Vi är på väg. Motorvägens åtta raka filer leder ut från New Orleans.
Framför oss ligger Mississippi River-deltat. Från bilen ser vi stora träskskogar vars träd står i vatten. Jag skruvar mellan frekvenserna på bilradion. Alla stationer spelar funk, soul, jazz och zydeco, den dagliga musikkosten i Louisiana.
I bakrutan krymper det slitna och vackra New Orleans, staden som är byggd i en sänka under havsnivån och som skyddas av sina vallar. Vallar som brast 2005 under Katrina, orkanen som lade 80 procent av staden under vatten och orsakade tusen människors död.
Vår hyrbil rusar fram över ett sjunkande land. Det syns givetvis inte, men det mesta vi ser kring oss är på väg i riktning neråt. De många årens olje- och gasutvinningar får Louisiana att påminna om en punkterad sufflé. Marken sjunker ner mot underjordiska hålrum fyllda med grundvatten och mjukt sediment. Samtidigt gör klimatförändringarna att havsnivån höjs.

Det är enorma problem vi har framför oss.

Långt ute i deltat, nära Terrebonne Bay, kör vi upp på en liten kulle som egentligen är en av skyddsvallarna. Härifrån ser vi Isle de Jean Charles avteckna sig som en avlång remsa i det matta soldiset.
Mellan oss och ön tittar några gräsbevuxna holmar upp ur vattnet. Bilvägen till ön löper spikrak i nivå med vattenlinjen. Telefonstolparna står redan ute i vattnet. Svaga vindpustar får vågorna att slicka asfalten.
Den sjunkande ön Isle de Jean Charles har blivit något av en mediakändis. New York Times och The Guardian har skrivit artiklar om ön. Tv-kanaler har gjort inslag, en dokumentärfilm har spelats in.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Över 90 procent av öns yta har försvunnit sedan 50-talet. Då var Isle de Jean Charles 18 kilometer lång och 8 kilometer bred. I dag återstår 3,5 kilometer på längden och 400 meter på bredden. Inom 50 år beräknas ön vara helt borta.
Det är en egendomlig liten värld. Den skulle kunna misstas för en idyll om det inte vore för de många tomma husen och den dova tystnaden mellan dem. Ön liknar ett slags skepp med sin långsmala form där vallarna på bägge sidor omfamnar de hus som står kvar.
På ett ställe ligger en osänkbar och hermetiskt sluten livbåt av den typ man har vid oljeriggar, likt en liten orangefärgad rymdkapsel. Ett utslag av makaber humor på en sjunkande ö? Nej, snarare en billig livförsäkring när nästa stora orkan passerar här ute.

 

”Det var inga problem med orkaner på 50-talet. Problemen började efter att de byggde kanalerna”, säger Wenceslaus Billiot och lutar sig tillbaka i den knirrande gungstolen.
Wenceslaus är 88 år, född på Isle de Jean Charles, och har bott här hela sitt liv. Vi befinner oss på hans veranda som står på fyra meter höga stolpar, vilket först ger mig en svajande känsla. Han är en av de 80 personer som bor kvar på ön, mot tidigare 400.
Han pekar ut mot vattnet.
– När jag var ung var allt jag kunde se härifrån land. Jag kunde inte se något vatten alls. Nu har jag sjöutsikt åt två håll.
Han skakar på huvudet och ler ett leende i mjugg.
– Saker ändrar sig. Så är det.
Alla som bor kvar på ön i dag tillhör den fransktalande ursprungsbefolkningen Biloxi-Chitimacha-Choctaw. Stammen bodde en gång i tiden långt uppe i Louisiana men tvångsförflyttades på 1800-talet med hjälp av dåtidens lag, Indian Removal Act, när de vita erövrarna ville ha deras betesmarker.
Stammen hänvisades till en av de yttersta öarna i Missisippi-deltat. Ett läge som nu än en gång tvingar dem att lämna sin hemvist.
– Flytta från ön? Vi får se, säger Wenceslaus. Jag skulle gärna vilja stanna om det går.

 

Wenceslaus Billiot har levt hela sitt liv på Isle de Jean Charles. Han tillhör ursprungsbefolkningen Biloxi-Chitimacha-Choctaw, som kommer att bli USA:s första klimatflyktingar.

Wenceslaus Billiot har levt hela sitt liv på Isle de Jean Charles. Han tillhör ursprungsbefolkningen Biloxi-Chitimacha-Choctaw, som kommer att bli USA:s första klimatflyktingar.

 

Låt oss backa bandet. Dagen innan besökte vi Tulane University i New Orleans, där Torbjörn Törnqvist är professor i geovetenskap. Vi sitter i hans rymliga arbetsrum i byggnad 12 där solen letar sig in genom höga fönster.
– Vi brukar påpeka att en fotbollsplan land försvinner varje timme i Louisiana, säger Törnqvist och drar sin hand genom skägget.
– Då menar man i och för sig en amerikansk fotbollsplan, som är lite mindre än en europeisk.
Torbjörn Törnqvist började studera landförlusterna i Louisianas kustområden år 2000 och har de senaste tio åren forskat i ämnet på nära håll. Han är född i Sverige och uppvuxen i Holland. I USA har han bott sedan 1999. Han flyttade till New Orleans 2005, tre dagar innan staden träffades av Katrina.
– Det måste sägas att det är enorma problem vi har framför oss, säger Törnkvist. Orsakerna är många och komplicerade.
Professorn ger oss en snabbintroduktion.
I Louisiana försvinner land särskilt snabbt eftersom processen sker i två riktningar. Dels höjs havsnivåerna beroende på klimatförändringarna, dels sjunker Louisiana på grund av de tomrum som uppstått under marken. Sammanlagt är förändringen 12 millimeter per år.
– Egentligen är det ett medeltal. Vissa områden försvinner snabbare, andra långsammare, tillägger Törnqvist.
Han förklarar hur sediment från Mississippifloden under många tusen år byggt upp vad som i dag är Louisiana och Mississippi River-deltat.
– Större delen av Louisiana består av sådana sediment. Något urberg finns inte förrän flera kilometer ner, säger Torbjörn.
Hela deltat är i dag upphackat av kanaler, byggda av oljeindustrin och virkesbolag. De många kanalerna, i kombination med många skyddsvallar mot översvämningar, har påverkat utflödet från Mississippi och tillförseln av sediment har nästan upphört. Dessutom orsakar kanalerna erosion som för ut land i havet.
– Oljeindustrins bidrag till landsänkningen är inte särskilt väl studerat. Det är intressant att ställa sig frågan varför, säger Torbjörn Törnqvist.
En lösning som presenterades av myndigheterna i Coastal Master Plan 2012 är att bygga vallar längs kusterna för att stoppa den akuta risken för översvämningar.
– Ett stort problem är hotet mot våtmarkerna i kustlinjen som lämnas utanför vallarna, framhåller Torbjörn Törnqvist. När de försvinner kommer nästa stora orkan in med ännu större kraft utan att något dämpar dess framfart.
Efter en timmes samtal går vi ut för fotografering. Solen lyser genom skimrande lövverk på campusområdet. Studenter skyndar förbi. Jag nämner att vi måste hinna ner till staden Houma innan det blir mörkt. Torbjörn Törnqvist tittar upp när han hör vart vi ska.
– Houma är en stad som högst sannolikt kommer att bli obeboelig inom en inte alltför avlägsen framtid.
Han skakar hand med oss och säger med lite lägre röst:
– Men det kanske ni inte måste gå omkring och säga till folk där nere.

75 procent av dem som är kvar lever på socialbidrag.

Vi glider in i Houma sen eftermiddag.
Det är en stad med 30 000 invånare och huvudort i Terrebonne parish, en kommun med 110 000 bofasta. Vi är nu djupt inne i Cajun country. Över en tiondel av befolkningen talar fortfarande franska i Terrebonne.
Överallt skymtar vatten. I deltat är man aldrig långt från The Bayou, som vattendragen kallas här. Kring Houma liknar de stillastående kanalerna en alltför generöst upphälld tallrik soppa. Vattnet går precis upp till kanalkanten och letar sig ibland in över gräsmattor och tomter.
En gång anställde oljebolagen 70 procent av den arbetsföra befolkningen i Terrebonne. De lätta vinsterna som gick att utvinna på land, är dock borta för länge sedan. Hela industrin har flyttat till havs. I Terrebonne parish har oljan ersatts av fiske, sjöfart och turism.

 

”Jag minns att jag som barn fick klättra upp på branta stränder från båtarna för att komma upp på land”, säger Keith Kurz. Nu kliver man alltid ner från båten, landgångarna är vinklade neråt mot marken.
Keith Kurz är bensinmacksföreståndare i Montegut utanför Houma. Hans mack har varit med om åtta översvämningar. Fotografier på de flesta av dem finns uppsatta i butiken.
– Jag kommer aldrig att flytta, säger Kurz. Fråga inte, för det kommer inte hända. Jag är född här, jag har min affärsrörelse här och alla mina vänner.

 

Houma är en växande kuststad. Också här är vattennivåerna höga, och det är högst osäkert hur länge staden kommer att klara sig.

Houma är en växande kuststad. Också här är vattennivåerna höga, och det är högst osäkert hur länge staden kommer att klara sig.

 

Men om du skulle bli tvungen?

Något ilar blixtsnabbt förbi i Kurz vänliga blick.
– Nja … De ger dig ett worst case, eller hur? Ingen vet om det blir ett worst case här. Egentligen inte försäkringsbolagen heller, även om det är ett sådant de tar betalt för.
Keith Kurz berättar att han betalar motsvarande 200 000 kronor per år i försäkringar, vilket är lika mycket som det kostar att hyra hela macken. Sedan blir han ivrig och tar med mig till en stor karta som hänger ovanför läskbackarna.
– Ser du den röda linjen? Det är de planerade vallarna. Många är redan byggda. Ordentliga höga vallar med dammluckor. Som du ser kommer de gå längs hela kusten. Houma ligger långt innanför. Så det känns ganska lugnt, måste jag säga.
Jag känner igen kartan från dem som finns i Coastal Master Plan.

Utanför den röda linjen då? Vad händer med marken där?

Kurz rycker på axlarna.
– Det är ju som det är. Det bor ingen där ändå.
Jo, det gör det visst. Tidigt nästa morgon tar vi en tur utanför vallarna. Plötsligt ser husen annorlunda ut. Nästan alla vilar på höga stolpar vilket ger dem ett vagt utseendemässigt syskonskap med hus i Sydostasien. Översvämningarna har skapat arkitekturen.
Vi fortsätter längre ut i deltat, allt längre ut i Terrebonne parish mot Terrebonne Bay. Längs vägen syns mer och mer vatten, träden blir färre och ersätts allt oftare med döda stammar. Många bryggor har kollapsat eller ligger delvis under vatten.
Keith Kurz påstående om att det inte bor någon här ute må snart vara sant. Än så länge stämmer det dock inte. Folk bor här, eller försöker att bo här.

 

”Man tror det när man ser det, säger Boyo Billiot sakta. Många som bor kvar på ön tvekar. De vill inte tro att ön bara kan försvinna.
Vi är tillbaka i Houma och sitter vid köksbordet i den enplansvilla där Boyo Billiot bor med sin fru Sheila. Boyo är son till Winceslaus och Biloxistammens biträdande hövding. Efter att hans familjs nyrenoverade hus svämmade över 1985 lämnade de ön för fastlandet.
– Det går inte att fiska längre. Efter att de byggt kanalerna kom det saltvatten i dem. 75 procent av dem som är kvar lever på socialbidrag.

Det är förstås hjärtskärande att förlora platsen där man vuxit upp.

Boyo beskriver den sammanhållning som fanns på ön under den tid alla i stammen bodde kvar.
– Alla kände alla. Ingen låste någonsin någon dörr. Öns samlingsplats var affären. Men den är ju borta nu.
Sheila fyller i:
– Vi hade många fruktträd. Och folk hade boskap på ön. Svårt att föreställa sig, eller hur? I dag får inte ens kyrkogården ligga ifred. Folk har sett ben som flyter ut i The Bayoun.
Bredvid Boyo och Sheila sitter Chantel Comardelle. Hon är dotter till Boyo och ansvarig för samordningen av stammens flytt från ön. Hon menar att situationen snabbt håller på att bli akut.
– Gasen levereras inte längre. Folk får ta med sig tuber ut. Det är allt oftare vatten på vägen till ön och då kan inte skolbussen komma och hämta barnen till skolan.
Chantel visar gamla foton från sin barndomsmiljö. Det är bilder som föga förvånande är svåra att känna igen från dagens Isle de Jean Charles.
– Det är förstås hjärtskärande att förlora platsen där man vuxit upp. Jag samlar på bilder till ett museum över ön. Vi försöker blicka framåt nu.
Redan år 2002 erbjöds stammen hjälp av militären att flytta. Då avböjdes förslaget, det var för dåliga villkor. Men i januari 2016 garanterades
stammen efter en lång kamp 48 miljoner dollar
från US Department of Housing and Urban Development för att flytta till fastlandet.
Det är de första federala skattemedlen i USA som lagts på att hjälpa en för landet helt ny kategori människor – klimatflyktingar.
– Vilken mark vi får köpa är inte bestämt än. Det pågår fortfarande förhandlingar, säger Chantel Comardelle.
Familjer som redan har flyttat från ön har spridits ut över hela landet, och kompensationen ses som en stor seger som väntas bidra till att återförena stammen och förbättra dess levnadsvillkor.
– Vi hoppas att så många som möjligt av de tidigare öborna ska välja att flytta till oss. Vi ska försöka återskapa gemenskapen vi hade på ön. Få tillbaka den gamla stämningen.
Chantel följer med oss ut i den lilla trädgården på baksidan. Hon berättar hur hennes familj flyttar plantor och grödor som växer på ön till trädgården för att sedan kunna plantera dem på det nya stället.
– Detta limeträd ska fortsätta att växa på vår nya plats, säger Chantel och ler.
Hon känner med fingrarna på limeträdets blad, till synes med stor ömhet.

 

Att ön Isle de Jean Charles kommer att försvinna är ett faktum. Är det då så säkert att staden Houma går samma öde till mötes? Bensinmacksföreståndaren Keith Kurz trodde inte det. Vid hemkomsten får jag via mejl svar av professor Törnqvist på en tilläggsfråga jag ställt. Det är kortfattat och tydligt:
”Vallarna kring Houma kommer vara till mer skada än nytta, särskilt i ett längre perspektiv. De kommer snabbt sjunka ner i den underliggande leran och dessutom stör de ekosystemen på ett sätt som troligen kommer påskynda landförlusterna. Det är ett oerhört påkostat projekt som ger folk en falsk känsla av trygghet.”
Svaret får mig att minnas andra delen av samtalet med Torbjörn Törnqvist, som rörde framtiden för Louisiana.
– Lösningarna vi nu ser är att gräva helt nya kanaler för kontrollerade översvämningar. Då tillför man nytt sediment till deltat och bygger upp nytt land.
En långsam lösning mot snabba förändringar, men en hållbar lösning.
– Det är inga lätta beslut. Det kommer att förändra livsmiljöerna där man väljer att lägga kanalerna. Människorna vid de nya kanalerna får svårt att fortsätta att försörja sig på fiske.
Även detta projekt verkar oöverskådligt stort och dyrt. Har Louisiana – som kämpar med att återbygga New Orleans efter Katrinaorkanen verkligen råd?
– Det är ganska ironiskt, säger Torbjörn och ler. Nu har de fått råd. Det gigantiska skadeståndet på 20 miljarder dollar som oljebolaget BP snart ska betala ut, efter utsläppskatastrofen 2010, möjliggör satsningar i denna skala.
Frågan är om det räcker. Kommer återuppbyggandet av deltat hindra framtidens orkaner att bli liknande katastrofer som Katrina? Kommer man i längden att kunna skydda New Orleans från de stigande havsnivåerna?
– Det är oerhört svårt att säga. Även om New Orleans förr eller senare också kommer att bli obeboeligt, menar Torbjörn Törnqvist.
Han tillägger att det kan komma att dröja länge, kanske mer än 100 år, beroende på vad som görs för att skydda staden.
– Det är värre med Miami. Den blir den första större amerikanska stad som försvinner från jordens yta. Detta lär ske under vårt århundrade. Då staden är byggd på porös kalksten finns det inget som hindrar vattnet från att stiga upp genom marken. Inga vallar kommer att hjälpa.

 

När jag skriver denna artikel läser jag en TT-nyhet om att fem småöar tillhörande Solomonöarna i Stilla havet försvunnit i djupet. De beskrivs som det första säkerställda beviset på att land helt upphört att finnas på grund av klimatförändringarna. De försvunna öarna var obebodda men hade vegetation. Dessvärre krymper också bebodda öar i närheten och där måste människor nu börja flytta till andra öar.

 

Text: Anders Pihl
Foto: Mattias Lundblad

 

Publicerat i Vi nummer 8/2016

 

 

SMÄLTDEGELN LOUISIANA
Huvudstad: Baton Rouge.
Största stad: New Orleans.
Befolkning: 4,65 miljoner.
Förvaltning: Louisiana är den enda amerikanska delstat som är indelad i parishes, som motsvarar de övriga staternas counties.
Kultur: En salig blandning av franska, spanska, indianska, afrikanska och karibiska influenser, som märks i bland annat språk, kokkonst och musik. New Orleans är känt för sitt vitala musikliv. Här skapades till exempel jazzen. Musiker som Louis Armstrong, Jelly Roll Morton och Kid Ory kom från stan.
Cajuner: Folkgrupp, cirka 600 000 personer, av fransk härkomst som återfinns i Louisiana och östra Texas. Fördrevs av engelsmännen från nuvarande Kanada på 1700-talet. Många cajuner värnar sin arkaiska egenart vad gäller språk, musik och matlagning.
Historia: Området tillhörde Frankrike, Spanien och Storbritannien innan det införlivades i USA genom det så kallade Louisianaköpet 1803.

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar