Spaning

Analfabet & ingenjör

av Ingela Bendt

De är far- och mormödrar och kommer från utfattiga omständigheter i Asien, Afrika och Sydamerika. På en indisk barfotaskola får de lära sig hur solpaneler fungerar. Och snart kan deras barnbarn göra läxorna, även efter mörkrets inbrott.

För några år sedan besökte jag nationalreservatet Masai Mara i södra Kenya. Korna gick och betade, savannen bredde ut sig runt byn och i fjärran vaggade giraffer. När mörkret föll lyste bara fotogenlampor och eldar i massaibyns hyddor.

”Men snart blir det annorlunda, vi ska få el från solen! Fem av våra kvinnor är i Indien och utbildar sig”, fick jag veta.

De skulle bli solingenjörer. Hörde jag rätt? Men de är ju analfabeter? Och var då? På något som kallas Barefoot college, löd svaret.

Barefoot college är en skola för fattiga människor från landsbygden, de som går med bara fötter och tjänar mindre än tio kronor om dagen. Här utbildas 36 kvinnor åt gången under sex månader till solar mamas – solmorsor. Kvinnorna kommer från Afrika, Asien och Sydamerika.

Solens energi går att omvandla till vänlig elektricitet. Men trots det ligger tusentals och åter tusentals byar i Asien, Sydamerika och Afrika fortfarande mörka under kvälls- och nattetid. När solen går ner blir det kolsvart. Ju närmare ekvatorn, desto snabbare faller mörkret.

I den så kallade globala byn är hela världen uppkopplad, sägs det. Men nej, det är lätt att glömma att den globala byn inte har något att göra med jordens alla mörka byar. Här brinner bara eldar och fotogenlampor. Uppkoppling är okänt.

Av Indiens drygt 1,2 miljarder invånare lever en tredjedel utan el. Det är 400 000 miljoner människor. I Afrika saknar de flesta byar på landsbygden elektricitet. Det mesta av hushållskassan går till fotogen och batterier, mer än vad som spenderas på mat, hälsa och utbildning.

1996 började Barefoot college utbilda solingenjörer. Erbjudandet gick ut till 16 delstater i Indien. Både män och kvinnor kom, men snart upptäckte man att bara kvinnorna fullföljde utbildningen.

Män är inte längre välkomna till kursen, eftersom erfarenheten visar att de inte tar sitt ansvar utan ofta drar till städerna för att söka jobb så fort de är klara.

”En man gör det för sin egen vinning eller för att attrahera en annan kvinna”, säger en solar mama.

Kvinnorna har aldrig svikit, de återvänder hem till barn och barnbarn och elektrifierar sina byar med solkraft. Därför är kvinnor den absolut bästa investeringen, menar man på Barefoot college.

2004 gick erbjudandet också till andra länder. Etiopien och Afghanistan var bland de första. Sedan starten har 740 kvinnor i 64 länder utbildats.

 

Barefoot college ligger i byn Tilonia i den indiska delstaten Rajasthan, åtta timmars resa söder ut från Delhi.

Här ska jag få träffa en grupp kvinnor som snart ska åka hem till sina byar och praktisera vad de lärt sig, genom att starta var sin elverkstad och montera solpaneler i vartenda hushåll.

Men i dag är skolan tom. Alla ska åka och shoppa inför hemresan. De står redan vid den gula bussen och hälsar, på hindi: ”Namaste! Namaste! Namaste!

Vår guide ropar upp de olika länderna:

– Burundi! Ecuador! Lesotho! Bangladesh! Bolivia! Sydsudan! Malaysia! Myanmar! Filippinerna! Kuba!

Här är man sitt land. Grupp efter grupp av kvinnor räcker upp sina händer och skrattar. Kamerun har redan åkt hem, liksom två från Sydsudan.

– Våra solar mamas är visserligen far- och mormödrar, men de beter sig som unga collegestudenter! säger guiden.

Så stämmer alla upp tacksången som Mildred från Filippinerna skrivit.
We are so very grateful of India’s spirit of internationalism,
In six months of our stay, Barefoot college staff is our big family,
your love and care we can’t forget, we are proud,
we will become your solar power engineers bringing light to dark places.

 

 

Nästa dag är det arbetsdag. Kvinnorna sitter runt de långa borden där lådor med kretskort och elektroniska småprylar ligger, till synes huller om buller. De hälsar glatt. Vi sågs ju i går. Några tar upp sina mobiler och filmar, alla elever får en mobil när de anländer för att kunna ringa hem. Lärarna – fyra män och sex kvinnor – rör sig runt borden och hjälper till.

– Det här är min chans!

Så säger kvinnorna jag talar med; de vill inte bara laga mat och passa barn, utan lära sig nya saker, till exempel bli solingenjörer. Därför har de haft det ofattbara modet att bryta upp från byarna de aldrig tidigare lämnat och dessutom våga sätta sig på ett flygplan och åka till ett okänt land för att stanna en evighet av sex månader.

– Vi drömmer om att hjälpa andra och ta med oss ljuset till våra mörka byar, säger en av dem.

Alla kommer de från ställen där hushållsarbetet måste vara klart innan mörkret faller. Ljuset från fotogenlampan räcker inte till för handarbete eller för barnens läxläsning.

– Vad gör man? Jo, det blir många barn! säger Mildred från Filippinerna.

Böjd över ett kretskort sitter Estella Rosa Gutierez och löder. Hon är 52 år, har tio barn och sju barnbarn och är quechuaindian från Ecuador. Hon har svårt att släppa sitt arbete med blicken.

– Jag är sååå lycklig! Att jag kan detta nu!

Är det inte svårt?

– Första månaden fattade jag inget. Vi fick lära oss namnet på alla verktyg på engelska, så vi visste vad vi skulle fråga efter. Vi fick repetera om och om igen.

Nu tycker hon det är roligt att bygga kretskort. Det är som att lägga pussel eller som att handarbeta, förklarar hon och lyfter äntligen blicken.

På borden står rader med sollanternor, där vissa lyser medan andra är släckta. Estella visar stolt sin.

– När lampan inte fungerar får man ta isär och göra om. Vad är det för fel? Lärarna kommer och förklarar med händerna.

Estella har gått sex år i skola. Flera i gruppen har ingen utbildning alls.

Alla barn och barnbarn kommer att möta henne på flygplatsen i Quito när hon återvänder hem, sedan blir det fest i byn. Efter det vidtar arbetet.

– Det ska bli spännande att få ljus i byn. Jag vill lära mina döttrar och de unga kvinnorna. Jag kan bli en förebild för dem. Ett hushåll får fyra lampor, en solpanel och ett batteri. Utrustningen skickas härifrån, berättar hon.

Förutom en sollanterna får alla elever med sig en tjock manual – The Barefoot woman solar engineers training manual – när de åker hem. Steg för steg beskrivs processen i bilder. Från de första uppslagen med tänger, lödkolv, skiftnyckel och skruvmejsel, via kunskap om en krets, en batteriladdare, en multimeter och ett motstånd, till hur man spårar fel, kopplar ihop solpaneler med batterier och allt som kommer att behövas i byns elverkstad.

Bhagwat Nandan är huvudlärare. Det är han som utvecklat tekniken och programmet och han har varit på skolan sedan 1975.

– Vår idé är learning by doing. Kunskapen ska sitta i fingrarna, inte i ett diplom på väggen. Vi ger inga betyg. Jag vet hur svårt det är i början, jag var där själv. Sakta, sakta går det, genom tålamod, misstag och samarbete. Vi lär ut genom färger. Kvinnorna som är analfabeter, lär sig saker praktiskt och sedan sitter det! För dem tar det längre tid att fatta, men de glömmer aldrig. De som kan läsa och skriva vill veta hur och varför saker fungerar, annars blir de irriterade.

Ibland stannar läroprocessen upp. Flera kvinnor fastnar och kommer inte vidare.

– Ofta beror det på att de har dålig syn. De kan inte se smådelarna. Då testar vi deras ögon och de får glasögon. Sedan går klassen framåt igen.

På Barefoot college vill man avmystifiera teknologin. Varför ska tekniken vara i händerna på dyra experter?

 

Ratan Devi, en äldre kvinna med vitt hår, rör sig majestätiskt genom rummet i sin sari. Hon har huvudansvar för solar mamas välbefinnande och åtnjuter stort förtroende.

Också hon har varit med länge och sett många grupper komma och gå.

– När de kommer är de i total chock. Förtvivlade. De har flugit, lämnat sin familj och vet inte vad som väntar. En tröst är att alla är i samma situation. Min roll är att hjälpa och underlätta. Språket är ett stort problem, vi har bara teckenspråket ihop. Men alla hjälps åt, säger Ratan Devi.

– Många har svårt för den starka vegetariska maten, fortsätter hon. De är vana vid kött. Men långsamt vänjer de sig. För deras skull serverar vi kött på söndagen. Eleverna uppskattar att få tre mål mat om dagen, mot kanske bara ett enda hemma.

Hälsan kan också vara ett problem, magar krånglar till exempel, och det leder till många besök på kliniken.

– Alla stöttar varandra. Gruppen utvecklar en stark vänskap och solidaritet tillsammans. Vi blir som en stor familj.

Men visst kan det uppstå konflikter, erkänner Ratan Devi. Motsättningar som kan leda till att vissa får byta rum och flytta ifrån varandra vid bordet.

– Kvinnorna är så starka och målinriktade. I den här gruppen har en av dem mist sin man och en annan förlorat sin dotter under tiden på Barefoot college. ”Nej, jag åker inte hem”, sa båda. ”Jag vill avsluta min utbildning.”

När kvinnorna ska lämna skolan och varandra gråter de, kramas och gråter ännu mer. Rummen töms och de överfulla borden i verkstaden städas. När de 36 deltagarna i nästa grupp anländer några dagar senare är det de som gråter och gråter inför allt det konstiga och främmande.

På en av filmerna som gjorts om Barefoot college berättar den beslöjade Fatima från Zanzibar hur det var att återvända hem.

– Förut var jag bara Fatima, värd noll. Nu är jag värd hundra. Jag är solingenjör! Byn ser mig som stark och intelligent.

 

Vem kan bli en solar mama?

En by som ska få solenergi lokaliseras ofta med hjälp av en frivilligorganisation, en lokal NGO (Non governmental organisation).

Barefoot college-grundaren Bunker Roy och hans medhjälpare tar en första kontakt med byn och förklarar att fotogen och batterier kostar många gånger mer än vad solenergi kommer att kosta.

Varje hushåll förbinder sig att betala en viss summa. Byn ska också hitta en lämplig lokal för en elverkstad.

En by med 100 hushåll får skicka två kvinnor som måste ha fyllt 35 år.

När medarbetare från Barefoot college besöker byn en andra gång görs en noggrann kartläggning av varje hushålls bränsleåtgång.

Indiens regering, utrikesdepartementet och ITEC (Indian Technical & Economic Cooperation Programme) har godkänt Barefoot college som ett officiellt träningscenter. ITEC betalar resor, utbildning och uppehälle för solar mamas.

Utrustning för att montera solpaneler hemma i byn köps och skickas med båt från Indien. Leddelar importeras från Japan. Ett hushåll får fyra ledlampor som lyser i sex timmar.

I de allra flesta fall fungerar det som det ska när solar mamas återvänder. På sikt blir de oberoende och beställer själva den utrustning som behövs. För finansiering är byarna beroende av bidrag från NGO:s/frivilligorganisationer och av privata donatorer.

1  160 byar har elektrifierats sedan starten av projektet, 450 000 människors vardag har blivit enklare.

 

Inspirerad av Gandhi

Grundaren av Barefoot college heter Bunker Roy. Time magazine rankade honom 2010 som en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Han har fått nästan vartenda pris som går att få, förutom Nobels fredspris.

Överklasspojken Bunker utbildades i de fina skolorna, men en sommar på 1960-talet arbetade han som volontär vid en hungerkatastrof i delstaten Bihar. Hans ögon öppnades i mötet med människors lidande och fattigdom och han beslöt sig för att bekämpa ojämlikheten i botten på samhällspyramiden. Mahatma Gandhis ideal och enkla livsstil blev ett rättesnöre för honom.

På Barefoot college har alla lika värde, oavsett kön, kast eller religion. Handikappade får också plats. Alla har lika lön. Det är det enda college i Indien som vänder sig till de fattiga på landsbygden, där 70 procent av Indiens befolkning bor.

 

Text och foto: Ingela Bendt

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar