Porträtt

Anderssonskans skalle

av Karin Thunberg

När farmor inte hade svar bestämde sig Lena Andersson för att hon skulle bli den som förstod – allt. I sin tokhyllade kärleksroman -dissekerar hon det svåraste av allt – besatthetens intrikata spel. ”Låt mig säga så här. Jag har gjort viss -research i ämnet.”

Lena Andersson hette en flicka. När hon växte upp, på 1970-talet i Tensta, var tanken osannolik att hon en dag skulle skriva romaner på löpande band. Till och med vinna storslam med sin senaste Egen-mäktigt förfarande – en roman om kärlek, den som så kort-fattat börjar: ”Ester Nilsson hette en människa. Hon var poet och essäist med åtta förtätade broschyrer bakom sig vid trettioett.”

Flickan Lena hade siktet inställt på något annat; att vinna OS i längdskidor.

Men så var det hennes farmor;

den livskloka från Öland, som alltför ofta nödgades

erkänna: ”Jag förstår mig inte på’t”. Ja, mer än så. Denna farmor kunde inte ens förklara ”dom säger att man ska dricka mycket mjölk” när hennes vetgiriga barnbarnsflicka ville veta vem ”dom” var.

Så föddes längtan, behovet, beslutet hos Lena Andersson att bli den som ”förstår sig på’t”. Inte bara småtjafs och futiliteter. Snarare skär hon, med kirurgisk precision, ner varenda oklarhet, lögn eller fördom till det som går att förstå eller förkasta. När hon i december fick Publicistklubbens guldpenna formulerades skickligheten: ”Varm och vass motar hon alla heliga kor i grind. Detta med en stil så klar att själva gudarna gråter. Motvilligt.”

Ändå är det hon, just hon, som skrivit succéromanen om kvinnan som blir tokkär och näst intill går under i sin önskan att vara älskad. Eftersom mannen hon mött, denne konstnär Hugo Rask, inte delar samma längtan efter tvåsamhet. Åtminstone inte konsekvent. Eller med henne.

Betyder guldpenna, ett Augustpris och SvD:s litteraturpris 2013 att Lena Andersson blivit vår nya kärleksprofet? Hon skrattar till inför tanken, avfärdar med enklaste tvåordsmening:

– Absolut inte.

Ändå vet hon förvisso en del om ämnet. Inte minst om just den kärlek som aldrig får växa till en varaktig relation. Det var så historien om Ester Nilsson började, att Lena Andersson ville skriva boken som förklarar hur någon kan fastna i kärlekens träskmark, i det låsta underläget.

Nej, det där var slarvigt formulerat. Hon gör det bättre själv. Det är därför jag åker till Tensta, påläst som inför en tentamen, beredd på ett samtal som kräver mer skärpa än min hjärna vanligtvis klarar en kall vintermorgon.

Hon öppnar med en handduk om nytvättat hår. Frågar om vi ska ta kaffe direkt. Kommenterar bullpåsen jag tagit med. Minns att jag en gång publicerade en bullhyllning den 4 oktober.

Förundrad sjunker jag ner på närmaste köksstol. Va? Hur i hela friden minns hon något så ovidkommande, hon som inte ens – kommer det att visa sig – äter kakor?

– För att det är Kanelbullens dag, säger hon och ler milt.

Lena Anderssons kunskapsbank är, i sanning, både djup och bred. Det var tredje året på gymnasiet – just i Tensta – som hon bestämde sig för att bli bildad. En sådan som läser och skriver, tänker och analyserar.

Resultatet? Ja, Lena Andersson-ord är inga man glufsar i sig. Men sedan drämmer hon alltså till med en kvinna som Ester Nilsson. En man tar till sig i en enda lång njutning. Eller vånda. Beroende på vilka erfarenheter man har av kärleksfnatt.

Hennes egna är, som sagt, gedigna:

– Låt mig säga så här. Jag har gjort en viss research i ämnet. Varit den som skickat iväg alldeles för många mejl och sms. Väntat på samtal. Ibland känns det helt obegripligt att det blivit så många böcker och artiklar genom åren, när jag mest tycker att jag formulerat eller analyserat sms. Från eller till olika män.

Och ändå är du den som vill ”avförtrolla” världen …

Lena Andersson sitter ner nu, har plockat undan de uppslagna morgontidningarna på köksbordet. Samlar sig till förklaringen:

– I min värld handlar det om att söka välbefinnande. Kärlek är välbefinnande på hög nivå. Den förtrollning jag skyr är något annat; det är en fabel, ett dunkel, som vi nöjer oss med. För mig är det obegripligt att falla i trance för ett dunkel när vi kan ta reda på hur något är. Men visst, var och en har förvisso rätt att obegripliggöra världen, bara man avhåller sig från att dra in andra eller undanhålla kunskap.

Men vänta, kan allt — till och med kärlek — spjälkas ner till något glasklart?

Lena Andersson förklarar med en ny räcka kortmeningar som liksom snubblar i hälarna på varandra in i min bandspelare: Det hon letar efter är inte sanningen. Mer att hitta samband, att klargöra, frigöra. Att ”avförtrolla” världen handlar om att söka kunskap. I denna strävan ingår kärleken.

– Att spjälka ner den till signalsubstanserna dopamin, serotonin och oxytocin – som allt handlar om – gör inte att man älskar mindre. Det är ingen konflikt, inte för mig åtminstone, att veta en massa saker ner på detaljnivå och samtidigt känna kärlek.

Nåja, lite av ljuvligheten försvinner väl om man står där och ser reduceringens resultat; tre ynka signalsubstanser.

Lena Anderssons ögon glittrar till, förtröstansfulla:

– Jo, men sedan måste man börja om igen med berättelsen. Säga att kärlek är ljuvlig. Förstår du hur jag menar? Att vi måste riva ner våra föreställningar och sedan bygga upp dem igen. Ständigt, ständigt. Det är enda sättet att bli lite klokare, komma ett steg vidare.

Eller försöka få kontroll, också över kärleksfältet …

– Om kunskapssökande är kontroll – ja, då är det väl kontroll då. Själv ser jag det mer som att inte stanna i det härliga luddet. Om något blir för skönt och mysigt blir jag misstänksam.

Nej, nu förenar jag mig med hennes farmor där uppe i sin himmel. Förstår mig inte på’t. Nog måste det väl finnas något som är mysigt utan risker?

Lena Andersson varnar:

– Kanske. Men man måste se vad det kostar.

För bokens Ester Nilsson blir myspriset högt. Eftersom hon, kortast summerat, blir kär i mannen som inte vill ha henne. Eller rättare sagt i mannen som ger motstridiga signaler. De äter middagar och talar, talar. Ligger tre gånger med varandra, även om Lena Andersson väljer de vackrare, mer upphöjda orden, att de ”förenas i köttet”. Sedan drar Hugo Rask sig undan. Gör sig onåbar. Men försvinner inte längre bort än att han plötsligt kan dyka upp igen, lova att han ska tänka på deras förhållande, vill ge henne en julklapp, visa henne Leksand. Så vaknar hennes hopp igen, förstås. Detta hopp som enligt författaren inte kan svältas ut. Det måste tvärdödas, med en brutalitet som på sikt är enda räddningen.

 

Innan Lena Andersson fortsätter resonemanget vill hon poängtera, hon har redan gjort det en gång, att boken är fiktion. Hennes mångåriga research i ämnet betyder inte att verkliga personer eller situationer hamnat mellan pärmarna. Höstens skvaller om vem Hugo Rask egentligen är har hon varken hört eller bryr sig om.

– Ingenting är sant. Hugo Rask är en sammanfogning av olika personer som jag mött, eller gett mig i kast med. En bok är dessutom alltid ett utskuret perspektiv. Och ju mer detaljrik en författare är – det är ett tips – desto mer kan man utgå från att det är fiktion. Står det Kommendörsgatan så är det garanterat inte Kommendörsgatan. Att det känns sant är själva illusionstricket.

Men vänta, vad betyder männen som hon ”gett sig i kast med”. Alla har väl inte varit skitstövlar?

– Några har varit det, faktiskt. Men problemet med skitstövlar, som även Ester Nilsson erfar, är att de också är fantastiska. Att vara skitstövel är inte att vara det hela tiden.

Finns det inte kvinnor som beter sig likadant. Vad de nu kan heta. Skitstövletter, kanske …

– Absolut. Detta är inte könsbundet. En av de där herrarna kallade mig just ”skitstövel” när vårt förhållande kraschade. Och innan ens Egenmäktigt förfarande blivit recenserad mötte jag en man som berättade att han läst boken tre gånger inom loppet av en vecka. Eftersom han kände igen sig – i Ester. I flera år hade han haft ett förhållande med en gift kvinna som inte kunde eller ville lämna sin man. Övertag kan se ut på olika sätt.

Hellre än kön vill Lena Andersson betona läggning; att det kanske finns de som är mer passionsbenägna. De som har svårt för tristess och långsamhet. Ständigt söker nya kickar. Någonstans gör de här människorna en kalkyl, kommer fram till att en liten stund av lycka är värt smärtan.

– Jag tänker mig Bill Clinton som urmodell för en skitstövel. När han möter någon, så brukar det beskrivas, finns ingen annan. Han är totalt fokuserad på denna person. Det är i sådana bubblor som något kan hända.

Så Monica Lewinsky och din boks Ester har något gemensamt.

– Jag tror faktiskt det, även Monica Lewinsky trodde säkert på ett underverk där i Ovala -rummet.

Vi skriver 2014, vi lever i en tid när kvinnor har utbildning och försörjningsmöjligheter, inte behöver hamna i underläge eller låta sig hunsas av en man. Ändå blev vinterns mest hyllade roman den om kvinnan som i slutändan gör allt detta. Varför?

Lena Anderssons protesterar, bekymrat. Säger att hennes bok inte handlar om det som kan utbildas bort. Längtan efter kärlek och närhet är något annat, något existentiellt. Kanske är det så, nu spånar vi tillsammans, att hon skrivit om det som skamset rör sig i människodjupen. Alla dessa drömmar och fantasier som i hennes bok tas på allvar, beskrivs som normala. Det skulle kunna vara en förklaring till romanens drabbande effekt.

– Jag ägnade mycket tid åt att fundera över hur jag skulle beskriva Ester utan att hon blev en galen kvinna. Eftersom jag inte tycker att hon är det. I stället måste man se vad som händer. Det blir en underlig läsning om man inte ser Hugos otydlighet, hur han ger både ja- och nej-signaler. En 17-åring vet att man inte får uppmuntra någon efter ett nej. Det är en överenskommelse. Min bok handlar om paret som saknar avtal.

Men kärlek — åtminstone fram till vigselbeviset — är väl fri?

– Visst, kärleken saknar lagar och regler. Just därför behövs empati, jämbördiga överenskommelser. Nu finns i bästa fall lite normer som man gladeligen kan strunta i. För romanens Ester är det problemet, hon är inte förberedd på detta.

Vid hennes sida finns ”väninnekören”, väninnorna som hejar på alternativt varnar genom den snåriga resan. Lena Andersson vet hur kören låter, betonar att hon också är en del av den. Ständigt finns någon vän som lider i kärlekens namn, någon som sitter fast i ett hopplöst maktspel; ämnet är med andra ord ständigt aktuellt. Och allt sker i en ”a-rationell sfär”, säger hon.

Som betyder …

– … att den ligger bortom både det rationella och det irrationella. Esters enda måttstock är vad hon känner.

Lena Andersson förstår sin Ester, tycker att hennes krav och förhoppningar är fullt rimliga. Själv, nu talar vi om Lena A, har hon mött den som delade synen. Sedan något år är hon sambo med Björn Linnell, senior adviser på Natur & Kulturs förlag, där hennes böcker så påpassligt kommer ut. På torkställningen i vardagsrummet hänger tvätten som också är hans; kärlek har förvisso många uttryck. Lena Andersson sorterar orden lika snabbt som sockorna när jag ber om en definition. Säger att det vi valt att kalla kärlek är en uppsättning känslor, som bland annat inne-fattar att man vill träffas, att man trivs med sig själv i vederbörandes sällskap, känner sig hel och hundraprocentig. Är ”i sina konturer”.

– Med vissa människor är man tio procent av sig själv. Med andra 50 procent. Med några få 100. Det sista är väl vad som krävs för kärlek. Det är heller inget man vill ta ledigt ifrån, som när man möter bekanta och efter några timmar känner att nu vill jag gå hem till mig. I kärlek vill man inte gå hem till sig själv.

Flytten tillbaka till Tensta blev ett annat hemkommande för Lena Andersson. Visserligen handlade det mer om en överkomlig bostadsrätt än nostalgi. Men resultatet blev lyckat. Hennes fötter minns varenda sten från barndomen. Löst skissar hon ramarna: Där är en pappa som är slöjdlärare och en mamma som är kontorist. Övre arbetarklass, kallar hon det. Eftersom 1900-talets klassresa var så snabb att det inre inte riktigt hängde med det yttre. Hennes pappa var ju i grunden snickare.

– Klass sitter i själen har jag skrivit någonstans. Mycket handlar om hur man själv ser sina möjligheter. I vår familj fanns ingen akademisk tradition, alla som bestämde eller verkade förstå något var långt borta. Högt ovanför oss.

Att hon var bra på längdåkning och cykel förenklade framtidsplanerna. Till drömmen om OS fanns ett tydligt spår.

– Det är en annan klassdimension, att man inte vet hur man ska ta sig någonstans.

Hennes egen snitslade bana gick via idrottsgymnasiet i Torsby, upp på prispallarna. Under några år vann hon ungdoms-SM i både skidor och cykel men slutade innan hon nått lika långt i junior-SM. Kroppen sa ifrån, psyket också.

– Så här i efterhand kan jag se att jag nog kommit igenom mina ätstörningar om jag tagit det lite lugnare. Och haft bättre rådgivare. Nu blev de sista åren mest en imitation av idrottsutövande. Efter tio år lade jag av. Då var jag 20 och ville bara hem och läsa. Och skriva.

I vinter är Lena Andersson dubbelt bokaktuell. I antologin Ingens mamma (Atlas förlag) skriver hon om sitt val att inte skaffa barn: ”För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig.”

– Jag har aldrig sett mig som mamma. Beslutet är inte omstörtande, det är ju bara att fortsätta leva som jag alltid har gjort.

Vad innebär det för ett förhållande? Krävs det mer av kärlekskickar, ständig påfyllnad av -kärlekskitt, när man inte har barn som gemensam grund?

– Ja, det tror jag. Men det är just den innerlig-heten som jag inte velat blanda ut.

Så sanningen är att du inte vill dela en man med några barn?

– Jag har alltid känt att det skulle vara att störa, späda ut. Men detta är inte mitt främsta argument, eftersom jag inte vill ha barn ensam heller. Min grundversion handlar om att jag inte vill vara förälder, inte vill gå in i en relation som är så ojämlik till sin absoluta karaktär.

Om hon en dag skulle ångra sitt beslut? Jo, visst har hon tänkt tanken.

– Även om det är en väldigt abstrakt tanke att föda någon som finns för att man inte ska ångra sig om denna någon inte funnits. Jag tror många skaffar barn för att de skräms av ålderdomens ensamhet …

Och ändå vet vi att barn inte är någon garanti …

– … nej, just det. Men det enda jag egentligen propagerar för är att man ska vilja ha barn innan de blir till.

Att den som frivilligt avstår riskerar att bli självcentrerad, alltför upptagen av sin egen person, kan hon mycket väl se. Även om hon väljer andra ord:

– Man kan uttrycka det mer positivt, säga att den som är väldigt noga med sin autonomi kanske väljer att förbli barnlös. Jag avskyr att uppoffra mig för andra, själva tanken på uppoffring är vedervärdig eftersom den skapar en aggression som måste ta vägen någonstans. Trevlig och hjälpsam och vänlig är jag gärna, men blotta tanken att någon annan ska styra när jag ska kissa eller äta – nej, det går inte.

På golvet i arbetsrummet står SvD:s litteraturprisdiplom. Auguststatyetten glömmer jag titta efter. Innehållet i datorn är mer intressant. Lena Andersson är redan i gång med fortsättningen på Ester Nilssons historia, med den berättelse som egentligen kom först. Hon for med en väninna till Frankrike för att skriva vidare, när hon kom fram var hennes dator stulen.

– I stället köpte jag ett block och en penna, satt två timmar på kafé varje dag och skrev skelettet till historien som sedan blev Egenmäktigt förfarande.

Så om din dator inte blivit stulen hade den aldrig kommit till?

– Kanske inte. Nu vet jag bara att jag vill skriva vidare på den första historien. Ester behöver gå på några smällar till innan jag kan lämna henne. Det är möjligt att det är dumt, rent av riskfyllt, att skriva en ny bok eftersom den ovillkorligen kommer att bli jämförd med den andra. Men jag kan inte tänka så. Jag gör det jag gör.

 

Hennes arbetsrum är inte stort, i kvadratmeter räknat. Större behövs inte för den bubbla som Lena Andersson går in i när hon skriver.

– Då är texten överordnad allt. Att tänka på hur den ska bli mottagen, på läsarna, är omöjligt och inställsamt. Inställsamma texter är vidriga.

Låt oss säga att hon är mer modig än inställsam. Som när hon i radions mest uppmärksammade Sommar-program någonsin analyserade Jesus härskartekniker. Nu säger hon att hon inte alls är orädd. Bara inte alltid förutser konsekvenserna av det hon gör.

– När det gäller Sommarprogrammet var jag mest rädd för att ingen skulle vara intresserad. Jag hade totalt missbedömt hur kristet Sverige är.

Nja, riktigt sann är nog inte hennes aningslöshet. Eftersom hon ganska medvetet går mot gängse uppfattningar. Ser det som den skrivandes uppgift. I de fall Lena Andersson håller med mittfåran förblir hon tyst, har inget att säga eftersom hon inte ”vill hålla predikningar” om vad som är rätt och gott.

– Men när jag känner att något inte stämmer, att vi sitter fast i det som är feltänkt, inte sant – då går jag i gång.

Betyder det att Lena Andersson tänker mer än alla vi andra? Hon har förstås inget svar, vet inte hur mycket andra tänker.

– Jag vet bara att jag i 20 år gjort det till min uppgift att försöka förstå vissa samhällsfrågor och existentiella frågor. Har man det som yrke vore det ju skräp om man inte kommit en bit på väg. På samma sätt som att den som ägnar sig åt charkdisken borde veta mer om kött än vad jag gör.

Slutklämmen kräver ingen extra tankemöda: Lena Andersson är en som förstår sig på’t. Hon är åtminstone en som tänkt – och känt – sig in i rätt mycket.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Carl Thorborg

Karin Thunberg, frilansjournalist, författare och dramatiker — som läst många böcker om passioner men drabbades extra av Ester Nilssons kärleksfnatt.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar