Reportage

Änglagård – 25 år senare

av Nina Brevinge

Skilsmässa, pengabrist och en riktig skitsommar. Inspelningen av Änglagård kantades av problem – ändå blev det en av svensk filmhistorias största succéer. I år är det 25 år sedan premiären. Vi har talat med nyckelfigurerna bakom filmen.

Våren 1992 rådde Änglagårdsfeber i Sverige. Inte minst i Ulricehamnstrakten, där filmen hade spelats in. Varje kväll ringlade kön fram till ortens biograf och tre veckor efter premiären hade mer än varannan Ulricehamnsbo sett filmen.

Regissören Colin Nutley brukade själv då och då gå på filmen hemma i Stockholm, mest för att se vad folk tyckte. Oftast gick han till Park på Sturegatan eftersom det var nära till hans partner Helena Bergströms jobb på teatern. Han satte sig alltid längst bak i salongen. Och reaktionen var densamma varje gång. Publiken skrattade. Colin storgrät.

– Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag tänkte: hur kan man göra en sådan här film när man går igenom ett helvete i verkliga livet?

Hösten 1990 ringde Rikard Wolffs telefon. Kompisen och skådespelerskan Ing-Marie Carlsson undrade om han hade lust att hänga med på premiären av Colin Nutleys andra svenska långfilm, Black Jack. 

– Colin kom fram till mig efter filmen och sa: ”I have this marvelous idea about a film, I’ll call you tomorrow.”. Och så gick han iväg. Sådant där hade man ju hört några gånger förut så jag hade inga förväntningar. Men han ringde faktiskt dagen därpå, säger Rikard Wolff.

– Jag visste att det skulle bli Helena och Rikard. Jag hade sett honom i Apelsinmannen och jag älskade hans look, säger Colin Nutley.

– Jag och Rikard kände varandra lite grann, vi hade jobbat på samma teater och gått scenskolan parallellt. Och så hade vi haft en gemensam pojkvän, säger Helena Bergström.

– Vi hade dejtat samma kille och jag var så arg på Helena. Så jag sa till henne: ”Du och jag borde nog ta en kaffe innan vi sätter igång med filmen.”. Vi pratade ut och blev sedan väldigt nära vänner, säger Rikard Wolff.

Jag blev kär i byn, i landskapet och i människorna.

Filmen utspelar sig i den fiktiva byn Yxared i Västergötland. En dag dör ägaren till Änglagård, ett gammalt gods med tillhörande skog, och skogsbonden Axel Flogfält räknar med att få köpa loss godset för en billig penning. Men så, vid begravningen, dyker den okända arvtagaren Fanny och hennes vän Zac upp och livet i byn vänds upp och ner.

Idén var inte helt ny. Colin Nutley och hans exfru Gunilla brukade åka till den västgötska byn Liared om somrarna där hennes släkt hade en gård.

– Jag blev kär i byn, i landskapet och i människorna. De är vanliga människor som inte söker efter något annat än att leva ett anständigt och hyggligt liv. Det är sådana människor jag vill göra film om, säger Colin Nutley.

1986 gjorde han dokumentären Där rosor aldrig dör, om den excentriska miljonärskan Gerda som testamenterade hela sin förmögenhet till Liareds invånare.

– Alla karaktärer i Änglagård fanns där i byn. Jag kan säga precis vem som är Axel och Rut Flogfält, vem som är advokaten och så vidare, säger Colin Nutley.

– Änglagård bygger mycket på dokumentären som Colin gjorde. Men den här historien med Fannys pappa är delvis hämtad från mitt liv. Jag har en bror som jag inte visste fanns och träffade först på senare år, säger Helena Bergström.

Allt eftersom fylldes rollistan på. De flesta var skådespelare som Colin Nutley hade jobbat med tidigare; Reine Brynolfsson spelade prästen Henning, Ing-Marie Carlsson Ica-föreståndaren, Jan Mybrand hennes bror och så vidare.

– Det var ett högklassigt gäng, så självklart tackade vi ja direkt. Dessutom var det en jävla rolig idé, att det skulle komma storstadsfolk till en liten by i Västergötland och ställa allt på ända, säger Sven Wollter som tillsammans med sin nu bortgångna sambo Viveka Seldahl fick rollerna som Axel och Rut Flogfält.

– Jag tror att det var Colins absoluta snilledrag, säger Rikard Wolff. Att låta Sveriges största skådespelare spela lågstatus-roller och bära upp karaktärerna med intelligens och värdighet.

 

Helena Bergström som Fanny och Rikard Wolff som Zac vänder upp och ned på en lantlig idyll.

 

Colin Nutley hade ett särskilt sätt att jobba med film. Något manus i traditionell bemärkelse förekom inte. I pappersbunten som skådespelarna fick läsa fanns visserligen en ganska utförlig beskrivning av varje scen. Men inga färdiga repliker.

– Folk får prata som folk pratar, då blir det också naturligt, säger Helena Bergström.

Det gavs också utrymme för skådespelarna att själva forma sina karaktärer.

– Jag hade läst ett par sidor, kanske inte ens det, så jag visste inte riktigt vem min rollfigur var, säger Jan Mybrand. En kväll satte vi oss och spånade och bestämde att jag skulle ha ett par jättetjocka töntiga glasögon. Det fick jag ångra bittert. Allt jag såg var två tunnlar rakt fram och när jag tog av mig glasögonen var jag blind i 40 minuter tills min hjärna hade vant sig. Men fotografen Jens Fischer tyckte det var väldigt roligt att jag fick vrida på huvudet varje gång jag skulle titta på någon, precis som en fågel.

– Jag plockade detaljer ur mitt eget liv, säger Sven Wollter. Som min pappas plånboksgest. Pappa var fattigman med stora drömmar. Han hade en plånbok som på sin höjd innehöll en femma, resten var tidningsklipp och gamla räkningar. Men den var lika tjock som om den innehållit tusenlappar, och för att hålla ihop den hade han ett gummiband runtomkring. När Axel Flogfält tar upp sin tjocka plånbok gör han en snabb gest så gummibandet hamnar runt handleden, precis som min pappa gjorde.

Sommaren och inspelningen närmade sig med stormsteg och allt fler problem började dyka upp. Det största hade egentligen funnits där från början – avsaknaden av pengar.

SF hade tackat nej till att finansiera filmen.

– Som jag förstått det hade man problem på högsta nivå med att en av huvudkaraktärerna var öppet gay, säger Rikard Wolff.

Till slut hade Steen Priwin, chef för SVT i Göteborg, nappat på idén och Colin Nutley fick sex miljoner för att göra Änglagård till en tv-serie i tre delar. Sedan, om allt gick vägen, kanske det kunde bli en biofilm.

Men sex miljoner räckte varken till att spela in en tv-serie eller en film. Enligt den framräknade budgeten skulle det krävas minst dubbelt så mycket pengar. Det visste både Steen Priwin och Colin Nutley.

– Det var en enorm chansning. Vi höll tummarna och hoppades på att i slutändan få pengar från Svenska filminstitutet, säger Colin Nutley.

Ett annat problem rörde rollbesättningen. Colin Nutley hade inte hittat någon som kunde spela Gottfrid, en av de två äldre bröderna.

– Jag hade gått igenom alla skådespelare jag kunde komma på när jag en dag såg en film med Ernst Günther. Han spelade ofta ondskefulla roller och jag tänkte: Gottfrid är inte rätt roll för den här killen.

Men eftersom det var så ont om tid ringde Colin ändå till Ernst och frågade om han kunde tänka sig att läsa manuset. Det kunde han.

– Vi skickade manus i en taxi från Göteborg till Skåne. Det var två veckor kvar till inspelningen, det är den värsta signal du kan ge till en skådespelare. Du kan lika gärna säga det rakt ut: Du är val nummer åtta på min lista.

För att inte verka helt panikslagen väntade Colin två-tre dagar innan han ringde tillbaka till Ernst.

– Har du läst manuset?

– Jo, jag har läst.

– Kan du tänka dig att göra rollen?

– När börjar ni spela in?

– Om en och en halv vecka.

– Jag kommer om jag får ta med mig hunden.

När problemet med Gottfrid var löst var det dags att ta tag i den tredje nöten. Colin Nutley hade fortfarande, med åtta dagar kvar till inspelningen, inte hittat “huset”. Alltså själva Änglagård.

En dag stötte han och assistenten Martina på en bonde i trakten som tipsade om att de skulle spana in gården i Lönnarp. I bilen frågade Martina om de skulle åka och titta på huset men Colin förklarade att det inte fanns någon tid till det, de hade ju bråttom till Göteborg. Plötsligt åkte de förbi en skylt – Lönnarp. “Okej, max 15 minuter”, sa Colin, och Martina svängde in på skogsvägen. Utanför huset stod en bil som tillhörde en advokat från Kammarkollegiet som såg efter gården. Advokaten släppte in dem och sa: ”Visst kan ni få titta, men ni kommer aldrig spela in en film här.”.

– Huset var fullkomligt perfekt, helt enastående. Damen som hade bott där hade dött sex månader tidigare och allt var helt orört. Halvt nedbrunna stearinljus, fotografier, gamla vackra tapeter – till och med juldekorationerna var kvar. En designer hade aldrig kunnat skapa detta.

Efter några samtal och brevväxlingar med Kammarkollegiet fick Colin till sist sin vilja igenom – mot löftet att absolut inte röra någonting i huset.

Kvällen före den första inspelningsdagen anlände skådespelarna till hotellet, en efter en. Sist kom Ernst Günther med en ryggsäck och sin hund. Colin Nutley gick fram till honom, hälsade och frågade om han ville ha något att äta.

– Ja, brummade Ernst till svar.

Efter maten visade Colin Ernst hans rum och frågade om han ville prata om sin roll.

– Nej, jag gillar inte att prata om sådant, svarade han.

– Okej. Förresten, kan du tänka dig att raka av dig skägget?

– Ja.

Sminkören fick order om att raka av skägget ”så fort det bara gick, innan han hann ångra sig”.

– Och mycket riktigt, efter att skägget åkt av såg han ut som en snäll, knubbig bebis, säger Colin Nutley. Och det var som om han förändrades. Ernst var en av de mest fantastiska skådespelare jag någonsin jobbat med. Han var mycket intelligent och snabb i huvudet.

Det var som att de två hade en telepatisk kontakt.

Som den gången när inspelningsteamet hade paus och himlen plötsligt blev kolsvart och regnet öste ner. “Fort fort, jag vill ha Ernst, jag vill att han ska gå i regnet”, utbrast Colin. Men när han tittade upp hade Ernst rollfigur Gottfrid redan börjat traska ner mot huset.

Vi umgicks väldigt mycket, käkade middagar, fiskade och badade.

Någon vecka senare hände något oväntat. Peter Andersson hade fått rollen som advokaten i byn, Bibi Andersson skulle spela hans fru Anna-Lisa och Görel Crona deras dotter.

– Jag skulle vara den beskedliga dottern, en försiktig och lite religiös tjej, säger Görel Crona. Jag hade arbetat i månader för att sätta mig in i rollen och hade klippt mig i en snäll page. Men när vi hade spelat in i 8–10 dagar så fick vi veta att Bibi inte längre skulle vara med i filmen.

– Jag fick ett långt brev från Bibi där hon skrev att hon inte skulle göra rollen, säger Colin Nutley. Hon skrev att ”Swedish television has been so rude to me.”. Det var ett mycket konstigt brev, jag fattade ingenting. Men Bibi var borta.

– Det bestämdes att dottern skulle strykas och att jag skulle kliva in i Bibis roll som Peter Anderssons fru, säger Görel Crona. På ett dygn skulle jag inte bara sätta mig in i en ny roll, jag skulle också lära mig dansa konstdans. För mig blev det en oförglömligt märklig inspelning. Men när man ser filmen märker man nog inte att jag spelar två personer, Anna-Lisa fick ju bli båda de här karaktärerna. Den präktiga som sjunger i kyrkan och den ilskna dansösen.

Inspelningen pågick i två och en halv månad och de första veckorna öste regnet ner.

– Det var en mardröm, vädret den sommaren var förskräckligt. Vi satt i våra bilar i timmar och väntade på att solen skulle komma fram och vi hade lera upp till knäna. När man tittar på filmen ser man inget av det där, då skiner solen hela tiden, säger Colin Nutley.

Skådespelarna minns sommaren annorlunda.

– Jag minns framför allt de soliga dagarna, det var en underbar sommar. Och vi var ett sådant härligt gäng, säger Reine Brynolfsson.

– Det var helt underbart, som en slags semester. Vi jobbade aldrig övertid och Colin tyckte det var viktigt att vi hade trevligt på fritiden. Vi umgicks väldigt mycket, käkade middagar, fiskade och badade. I dag fungerar det inte så ute på filminspelningar. Det är sånt jävla tryck nu, säger Jan Mybrand.

Helena Bergström minns tiden som ”fruktansvärt jobbig”. Själva filminspelningen hade gått bra, förutom när hon och Rikard körde omkull med motorcykeln och Helena fick gå på kryckor den sista veckan. Men rent privat var livet en soppa.

Hon och Colin hade börjat träffa varandra några år tidigare och var nu officiellt ett par. Men Colin låg fortfarande i skilsmässa. Under hösten då filmen klipptes åkte han fram och tillbaka till London för att träffa sin son som bodde kvar hos sin mamma.

– Det var en väldigt tuff period för alla inblandade. Samtidigt klippte jag den här idylliska filmen, det var som att den påhittade och den verkliga världen kolliderade, säger Colin Nutley.

– Det var ett helvete. Colin var för det mesta i England och under den tiden var Rikard ett enormt stöd, vi kom väldigt nära varandra, säger Helena Bergström.

– Vi bodde 200 meter ifrån varandra på Lundagatan och satt ofta i Helenas kök och pratade. Det blev en slags fortsättning på Fannys och Zacs liv i Stockholm, säger Rikard Wolff.

I september tog Colin Nutley med sig 40 minuter färdigklippt film och åkte till Filminstitutet på Gärdet i Stockholm. Pengarna var slut, fakturor var obetalda och för att kunna färdigställa filmen behövde han söka pengar från institutets fond.

– Jag fick vänta utanför medan en kommitté tittade på materialet. Plötsligt kommer någon ut och ger mig filmrullen, utan att säga ett ord. På vägen ut springer Erland Josephson, som satt i kommittén, ifatt mig. ”Colin, jag borde inte säga detta, men det kommer gå igenom.”. Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar vi fick men det var tillräckligt för att göra klart filmen.

– Mycket var pantsatt, kan jag säga. Hade ansökan inte gått igenom vet jag inte hur vi skulle kommit tillbaka ekonomiskt, säger Helena Bergström.

 

Rikard Wolff och Helena Bergström blev nära vänner under inspelningen.

 

Filmen, som fram tills då var tänkt att bli en tv-serie, var gjord på 16 millimeter och blåstes upp till bioformat och skådespelarnas kontrakt förhandlades om.

– Colin sa till oss: ”Nu är det så här, vi ska göra Änglagård som biofilm, men vi har inte så mycket pengar. Ni har två val: antingen får ni en fast lön eller så går ni in med procent.” Jag tillhörde dem som ville gå in med procent. Vi skådespelare hade bestämt oss för att ha en gemensam linje och det var några, jag ska inte nämna några namn, som var snåla och ville ha fast lön. Det fick de ångra sedan, säger Sven Wollter.

I november samlades gänget igen för att titta på första klippningen.

– Några av oss var nog lite besvikna när vi såg den. Det kändes inte rätt, det var dålig tajming mellan klippen. Magin fanns inte där, säger Sven Wollter.

Och särskilt nyskapande var den inte heller. Själva konflikten, den mellan stad och land, har varit en klassisk grundkonflikt i svensk film ända sedan 30-talets pilsnerfilmer.

– Den har alltid fascinerat folk här i landet, kontrasten mellan stad och land. Många svenskar har sina rötter i landsbygden och har flyttat till större städer, det finns en igenkänning i det där, säger Jens Peterson, film- och teaterrecensent på Aftonbladet som skrivit en reportagebok om uppföljaren Änglagård – andra sommaren.

– Däremot var det nytt att filmen gjordes av någon som kom utifrån, fortsätter Jens Peterson.

– Colin är från England och han såg saker som andra inte tänker på som är typiska för Sverige och lyckades fånga det i filmen. Samtidigt är Änglagård väldigt engelsk, exempelvis har han satt prästen och kyrkan i centrum. Det är typiskt för England men inte lika mycket för 1990talets Sverige.

 

Filmen kom också helt rätt i tiden, menar Helena Lindblad, filmkritiker på DN. Det tidiga 90-talet var på flera sätt en bister tid. Ny demokrati gjorde sitt intåg i riksdagen, lasermannen härjade i Stockholm och Sverige befann sig i djup ekonomisk kris. Politikerna drog åt svångremmen och hela välfärdsprojektet svajade.

– Vi kunde inte längre leva på samma sätt som vi gjort förut. Änglagård förkroppsligade på något sätt brytningen mellan det nya och det gamla Sverige.

Att filmen då kändes tidstypisk gör också att den känns daterad i dag, fortsätter Helena Lindblad.

– Efter Änglagård klev Sverige ut i världen, vi gick med i EU och vi fick internet. Efter det känns filmen inte lika relevant längre. Visst finns fortfarande stora skillnader mellan stad och landsbygd, men konflikten är inte längre densamma.

Änglagård blev en av de största publikframgångarna i svensk filmhistoria, över 1,2 miljoner svenskar såg filmen på bio. När den visades i SVT efterföljande jul bänkade sig hela 3,5 miljoner människor framför tv:n.

Även filmkritikerna gillade filmen som överlag fick fina recensioner.

”Med Abba vrålande ur bilstereon och bagageluckan fylld av tramporglar, närbutiker, hässjor och vita knutar fortsätter britten Nutley sin upptäcktsresa in mot den svenska folksjälen”, kunde man exempelvis läsa i Expressen.

Folk kastade sig runt min hals och skrek: ”Förstår ni vad ni har gjort?”

En råkall februarikväll 1992 visades Änglagård för första gången i en smockfull biosalong på biograf Draken under Göteborgs filmfestival.

– Jag glömmer aldrig den kvällen, säger Reine Brynolfsson. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, jag var mest nyfiken på hur Colin hade klippt ihop det hela till slut. Så började visningen och efter några minuter märkte man hur det spred sig en otrolig stämning i publiken. Jag tittade mer på den än på filmen. Det var som en våg av känslor, skratt och reaktioner.

– Det var den mest sensationella filmpremiär jag varit med om, säger Sven Wollter. Det är jäkligt ovanligt med en så lössläppt publik, åtminstone var det så på den tiden. Och efteråt var det stående ovationer, applåderna ville aldrig ta slut. Då förstod man att det skulle bli en succé. Det var en överlägset mycket bättre version än den första vi hade fått se.

– Jag spelade in en tv-serie i Stockholm då och kastade mig in i en taxi efter inspelningen för att inte missa planet till Göteborg, säger Rikard Wolff. Jag kom fram lagom till efterfesten i Feskekörka och möttes av människor i extas. Jag hade ju missat filmvisningen så jag förstod ingenting. Folk kastade sig runt min hals och skrek: ”Förstår ni vad ni har gjort?” Publiken stod upp och applåderade från sista filmrutan till eftertexterna rullat färdigt! Va? tänkte jag.

 

Text: Nina Brevinge
Foto: Thron Ullberg och Kamerareportage

 

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar