Musikkrönika/Backstage

Äntligen får svensk dixie upprättelse!

av Johan Norberg

Plötsligt sitter jag där med en banjo och spelar 20-talsjazz i vit skjorta, väst och välknuten fluga.

Hur gick det här till? undrar jag. Finns det en gen inom oss musiker som gör att man vid en viss ålder regredierar till dixieland? Kommer jag att köpa svartvita gangsterskor också, var ska det sluta?

Den här genren framkallar alla möjliga associationer och just i Sverige dras den med en märklig barlast. Jag söker på webben med orden ”halmhatt” och ”Folkpartiet”, och mycket riktigt: i en tidningsartikel kan man läsa att halmhatt är en gammal benämning på folkpartister, uttrycket myntades i valrörelsen 1968 då deras kampanj dominerades av dixieorkestrar, halmhattar och torgmöten.

Kommer jag att köpa svartvita gangsterskor också?

Det var väl det jag visste. En politisk underton har funnits i den här musiken sedan dess, och det är inte bra. Väldigt få jazzmusiker vill bli förknippade med halmhattar och Folkpartiet (nuvarande Liberalerna), eller vilket parti som helst för den delen. Man vill ju inte vara en spelande politisk pamflett.

Men, tiden har gått och någonting har hänt. De musiker jag spelar med i Lönnkrogen under Scalateatern i Stockholm är lyckligt ovetande om valrörelsen 1968. Trumpetaren är 20 år och de andra mellan 30 och 40. Isabella  Lundgren, som hoppar in och sjunger några låtar, är född 1987 och precis som alla andra på scenen befinner hon sig på behörigt avstånd från all slags studentikos halmhattsjazz. När hon sjunger Honeysuckle Rose är det på blodigt allvar.

Publiken är definitivt inte i min generation den heller. Det är folk i 20–30-årsåldern som  – om jag ska vara lite fördomsfull – ser ut som  de flesta unga som går på jazzklubb: konstvetenskapsstudenter, om ni nu vet hur de ser ut.

Inte heller de känner till genrens dunkla partipolitiska förflutna, och jag blir alldeles upprymd av tanken på att den svenska dixieland-jazzen fått sin upprättelse, blivit återerövrad och avspexifierad. Äntligen! skulle jag vilja ropa.

Alla i bandet spelar gudomligt bra och publiken skriker av lycka efter varje soloinsats. Själv sitter jag och pangar på fjärdedelarna och till skillnad från vanlig jazzgitarr, där man är ett ständigt irritationsmoment för pianisten, har jag här en klart definierad uppgift, banjon fungerar mer som ett rytm- än ackordinstrument. Ja, ackord är kanske att ta i, knappt någon hör vilka toner jag spelar, det smäller mest om banjon men det är musik det med, och jag har vansinnigt roligt.

Och bara så att ni vet: Halmhatten är död, leve dixielandjazzen.

 

Text: Johan Norberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 12/2016

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar