Reportage

Apokalypsen kommer: BERGTAGEN I BUGARACH

av Staffan Heimerson

Hundratusentals människor tror på fullt allvar att Jorden ska gå under den 21 december i år. Det enda säkra stället den dagen sägs vara en liten fransk by vid ett märkligt berg.  Staffan Heimersson åkte dit och trodde knappt sina ögon.

”Naturligtvis”, sa handelsmannen Bruno Beaumont, ”håller jag öppet den 21 december. Det är en fredag och en mycket speciell sådan. Det kan ge en bra dagskassa.”

I handelsboden i Bugarach, en by med 198 invånare, belägen i en dal i Pyrenéerna, befann sig samtidigt Wilbert Cummings-Hill, en 74-årig britt med axellångt grått hår, grön bandana, silverringar i öronen, säckiga byxor och fotriktiga sandaler och en sifferserie intatuerad på vänster underarm. Blicken i hans ögon var en överårig hippies påtänt tomma.

Wilbert Cummings-Hill rustade sig med biodynamiska morötter, ljunghonung och äpplen av en art som gått oförädlade genom årtusenden sedan Adams och Evas tid. Detta var hans matsäck, när han sedan från dalens botten på 667 meters höjd skulle göra den två timmar långa fotvandringen på den knaggliga stig, voie de la fenêtre, (så kallad på grund av ett ”fönster”, ett stort hål i klippan), som leder tillden 1 231 meter höga bergs-toppen Pic de Bugarach.

Den överårige hippien sa till handelsmannen: ”… och vad ska ni med den dagskassan till, när jordens undergång även träffar er, monsieur, vid midnatt?”

”Ja”, svarade handelsmannen, ”jag vet att ni i new age säger så. Apokalypsen kommer.”

”Inte new age”, sa den överårige hippien. ”Jag hör till next age.”

Jag åhörde samtalet i lanthandeln efter att ha tittat mig om i byn. Jag fann, att där ingenting fanns att titta på. Inget hotell, ingen restaurang, ingen souvenirbutik, inget museum. Det ekade tomhet och tystnad.

Märkligt. Ty i all sin litenhet är Bugarach en huvudstad, ett andligt centrum för hundratusentals människor jorden runt.

Det är en kultplats för new ageare och andra anhängare av hedendomens nyaste varianter. Andlighet och metafysik är intvinnade i varandra. Fysiska begrepp som magnetism och energi har religiöst innehåll.

Next agearen i handelsboden kunde tillägga att i hans sekt har astrologin, himlakropparnas placering gentemot varandra, stor betydelse. Och att han med hjälp av den vet att Undergången kommer tre dagar före julafton och de enda människor som överlever är de som gömmer sig i Pic de Bugarachs grottor.

Bugarach är sålunda allt från Mecka till Golgata, Dantes Inferno och mormonernas Salt Lake City.

Dessutom: Det går en rak litterär, kvasivetenskaplig linje mellan science fiction-författaren Jules Verne, filmskaparen Steven Spielberg och bästsäljaren Dan Brown. De har alla hämtat inspiration härifrån.

 

Jag hade kommit på den vindlande länsvägen D 14 söderut från Carcassonne genom ett landskap av solglittrande skogar, mörka kullar och porlande vattenfall. Efter en kurva dök Pic de Bugarach upp, insvept i dimma. Jag anade att berget hade ett stup till höger och en lång bergskam. Men synen skiftade från en minut till nästa; det var som att titta i ett kalejdoskop.

Ja, synen var magisk.

Det var därför lätt att tänka sig att det var just här Jules Verne, född 1828, en bit upp i 30-årsålden, vid besök på Pic de Bugarach, såg grottorna på bergets topp och fick inspirationen till sin Resan till jordens medelpunkt. Resans start sker ju genom att forskarna tränger in i en vulkans mynning.

Berget är knasigt. De äldsta iberiska bergarterna ligger överst på toppen. Omvänt är det på botten de yngre geologiska nybildningarna finns. Det är fler än anhängarna till new age som talar om Det Uppochner-vända Berget och naturligtvis är det en logisk landningsplats för flygande tefat.

”Berget”, upplyste en förtjusande finländska, Tiina Karjalainen, ”är ett garage för ufon.”

”Tefaten”, sa en bybo, ”tror jag på. Flera i bygden har skådat dem – och inte bara under vinskördens veckor.”

Steven Spielberg var här – medvetet eller av en slump. Vittnesmålen om detta går isär i byarna, det råder också oenighet om längden på hans besök, tre veckor eller ett halvt år. Han ska ha fått idén till Närkontakt av tredje graden i byn. Filmen från 1977 tar sin avstamp i hur människor på olika håll i världen bevittnar ufon landa och då upplever synen av ett märkligt berg; det såg, om jag minns filmen rätt, ut som en blottlagd hjärna.

Dan Brown med sin sanslöst framgångsrika Da Vinci-koden hämtade idén till intrigen i byn Rennes-le-Château, någon mil bort från Bugarach. Där bor sedan länge en brittisk författare och tv-personlighet, Henry Lincoln. Denne har ägnat sig åt att skriva manuskript om Nostradamus och Kung Salomos förlorade skatt. Byns präst i slutet av 1800-talet, Bérenger Saunière, misstänks för att under en renovering av kyrkan ha funnit skatten – ty prästen blev plötsligt så rik att det stack byborna i ögonen.

Henry Lincoln skrev 1982 The Holy Blood and the Holy Grail, vilken handlar om hur Jesus gifte sig med Maria Magdalena och med henne skaffade sig ett eller flera barn. Den idén fanns alltså innan Dan Brown marknadsförde den 2003 i Da Vinci-koden; Lincoln och hans medförfattare stämde Brown och hans förlag för plagiat, men de förlorade målet.

Den nu 82-årige Lincoln försörjer sig fortfarande på att guida turister, men när jag spårade upp honom på byns kafé, sa den vitskäggige mannen: ”Det är inte lätt. Prästen har bannlyst mig från kyrkan. Han ser mig som kättare för att jag berättar hur Jesu barn flyttade till vad som i dag är södra Frankrike. Hit alltså. De gifte in sig i adeln och det var grunden till merovingernas dynasti.”

Och varför inte? Det är sådant som händer här i dalarna.

Det är bara att på den kullerstensbelagda huvudgatan gå upp i Rennes-le Châteaus bokhandel och titta sig om. Meter efter meter om arkeogeometriska fenomen och geobiologiska egenheter. Jag bläddrade i Det magiska ögat och Den heliga geometrin, i Regnbågens glömda skatt, Tempelriddarna och Tarot. Jag kände igen en internationell bästsäljare, Kate Mosses Labyrint, vilken utspelas i grottor i Pyrenéerna. Jag gick igenom De återfunna frukterna, Den heliga gåtans budskap och Hitler-drakens utvalde. Till salu fanns även kristaller och magiska stenar.

Till slut fann jag något jag begrep: en svart T-shirt för 45 euro med texten ”Bugarach 2012” med en bild av bergstoppen under ett lysande himlafenomen.

 

Allt grundar sig i mayakalendern och mayaindianernas ”Den långa räkningen” från tiden före Columbus upptäckt av Amerika. Det är ett system av flera enskilda kalendrar och ett uttryck för mayakulturens intresse för astronomi och tid. Den anknyter, säger Wikipedia, till astronomiska observationer av solår, månår och Venus synodiska perioder. Sin matematik baserade mayaindianerna på talet 20. Mayansk tideräkning blev därmed en komplicerad historia; de olika kalendrarna kunde synkroniseras och låsas mot varandra så att kombinationerna gav upphov till andra, längre tidscykler. Senare har det tillkommit en korrelation mellan Den långa räkningen och den gregorianska kalendern. Många forskare är eniga om att den så kallade GMT-korrelationen är korrekt.

Mycket hokus pokus.

Ni hänger med?! Eller inte.

Slutdatum för Den långa räkningen infaller den 21 december, en logisk (nåja) konsekvens av cykelns begynnelsedatum som kalibrerats utifrån det datum då solen stod i zenit i Izapa, den forntida mayastad i södra Mexiko där Den långa räkningen först utvecklades. Startdatum var den 11 augusti 3114 före vår tideräkning. Den långa räkningen består av exakt 7200 tzolkin-rundor. Den verkliga dagen för skapelsens fullbordan måste vara en dag som i tzolkin-räkningen bär beteckningen 13 Ahau, då Tzolkin-rundorna går jämnt upp.

Allt detta har new age-anhängare vetat i decennier och det är därför de sökt sig till Bugarach och byarna intill. De står nu i startgroparna för att gömma sig i Det Magiska Bergets grottor och därigenom bli jordens enda överlevande. Amerikanska resebyråer säljer decemberresor till Bugarach – utan returflygning.

Vilken utgång vi än bevittnar den 22 december är tiden fram till dess fylld av kaos.

”Det är slutet på en värld och början på en ny”, sa en australisk änka, den 65-åriga Alessandra da Pralove, som jag av en slump kom att äta middag med på danskan Christina Breiners bed-and-breakfast, där jag funnit rum. Allesandra hade en blå halvmåne, en prästinnas särmärke, målad i pannan. Hon fortsatte: ”Vi kommer att möta en annan form av energi.” Simsalabim!

Sedan femtio år tillbaka har new ageare, hippier och andra lustiga människor strömmat till bygden. De antas nu vara 10 000.

”De lever i övergivna hus”, berättade Roland Weichert, som varit bankir i Hamburg men nu på orten ägnar sig åt rådgivning i alternativmedicin, ”och i husvagnar och gamla Folkabussar”. De flesta fordon jag såg hade naivistiska målningar av jordklotet målade på sina sidor och fordonen stod parkerade bland fridfulla kossor.

Några sekter är fast bosatta ute i vildmarken. En av dessa är Ramtha School of Enlightenment som hyllar Ramtha som för 35 000 år sedan krigade mot Atlantis invånare.

”De verkar nervösa och ryckiga”, noterade jag, när jag bland ormbunkar och slånbär, ljung, järnek, nypon, vilddill och buxbom vandrat stigen upp mot toppen. Örnar seglade i skyn.

”Nej, påtända!”, rättade mig mitt sällskap. Hon hade tidigare på förmiddagen vid bagarboden i byn Rennes-les-Bains harmlöst fotograferat långhåriga engelsmän klädda som rockstjärnor på dekis. De omringade henne och i hotfull ton tvang de henne att radera sitt bildmaterial från kameran.

Inne i Bugarach, som grundades på 800-talet, vandrade jag in i en tom och trist kyrka. Det är en utflyttningsbygd med inavlad befolkning. Arbetsföra människor flyttar till Corbières och arbetar med den bygdens berömda vin eller, om de varit duktigast i skolan, till Toulouse med den stadens high tech och flygindustri.

 

Jag gick in i ett prydligt dagis med fyra barn. Ungarna hade, som på dagis världen över, hängt upp sina teckningar på väggen. Jag fick tänja fantasin för att gissa att någon teckning visade ett flygande tefat.

Men på mairiet, det aningen nedgångna rådhuset, där borgmästaren Jean-Pierre Delord håller öppet två timmar två dagar i veckan, var anspänningen större:

”Redan finns här 60 sekter med 10 000 medlemmar. Jag utesluter inte att hundratusentals människor kommer att springa runt i byn och på bergssluttningen när vi är inne i december. De är ett bekymmer. I utseende och vanor avviker dessa människor från bygdens beteende. Och de tillför inget ekonomiskt för vi har ingen verksamhet av ekonomisk betydelse här.”

Jag frågade: ”Det har talats om risken för massjälvmord …” och såg framför mig en situation som den då medlemmar i sekten Folkets tempel i sydamerikanska Guyana 1978, på uppmaning av sin pastor Jim Jones, mötte Domedagen genom att dricka saft spetsad med valium och cyanid i ett kollektivt självmord. 909 människor dog.

”Jag tänker i de banorna”, svarade monsieur Delord. ”Jag kallar in armén.”

Det fanns mycken galenskap att kolla in redan veckorna före jordens undergång. Jag såg ingen normalitet – försedd med en gnutta humor –  förrän jag på en mur i Rennes-le-Château upptäckte en kraftfullt ritad affisch. Denna annonserade ut en fest på den vitsigt kallade restaurangen Reine-de-Château:

21 december

VI SKA EXPLODERA!

Klockan 18 Aperitif

Klockan 19 Middag

Klockan 21 Dans

Klockan 23.55 Bön

Pris 70 euro. Max 100 personer.

Jag gick in och bokade bord.

 

TEXT: STAFFAN HEIMERSON

 

Ur Tidningen Vi, nummer 12, 2012.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar