Ur arkivet

Är du en snobb, Horace?

av Berit Åberg

Redan för 30 år sedan stormade det kring Horace Engdahl. Men han blev inte förnärmad när Vi frågade om han är en snobb, utan bjöd i stället på en liten föreläsning om ”snobberiets mekanik”.

Vad är en snobb? Det frågar Vi Horace Engdahl, litteratur- och danskritiker på Dagens Nyheter som nyss givit ut antologin Minnets svanar med svensk poesi från romantiken och som anklagats för att bara skriva för estetsnobbar. Minnets svanar är ett urval för de utvalda och det är därför den har fått sådana lovord av andra kritiker, skriver Crister Enander i Kvällsposten.

Men ”frågar” är fel ord. Vi tar upp ämnet och Horace Engdahl gör en liten exposé över ”snobberi” med personliga och litterära utvikningar, det är underhållande och lärorikt.

– Proust var ju väldigt fängslad av snobberiet, säger han. Proust menade att bara snobben retar sig på snobberi, särskilt om det har kunnat utesluta honom själv. Ickesnobben ser bara ett apart intresse. Själv var ju Proust så talangfull och älskad överallt, utom hos bördsadeln i S:t Germain. Men det var ju just i den kretsen han så kissnödigt åtrådde att bli mottagen! Och när han till slut blev det så blev han grymt besviken på deras pladder.

Horace berättar att han som gymnasist ofta blev anklagad för kulturellt snobberi.

– Då var jag också en snobb, säger han. Jag var okunnig och hade behov av att understödja det jag sa med att visa att jag minsann hade läst Kafka och existentialisterna. Det var ett uttryck för ångest, rädsla att bli utesluten från den tongivande kretsen.

 

Proust menade att bara snobben retar sig på snobberi.

 

Så fortsätter han med att berätta om snobberiets mekanism, så som den beskrivits av någon filosof vid namn Rene Girard: Det bygger på härmning och begär. Modellen/idolen begär något, då begär man det också själv. Modellen blir en rival och man inbillar sig att det som modellen har är något avundsvärt. Det intressanta är inbillningen som begäret skapar, att det avundsvärda är en fiktion.

Eller med mer folklig filosofi: Gräset är grönare på andra sidan.

Man skulle kunna tro att Horace Engdahl just hade skrivit en artikel om snobberi, tryckfärdiga meningar rinner ur honom. Han har funderat på det någon gång, men aldrig systematiserat tankarna, säger han.

 

För ett par år sedan efterlyste Horace Engdahl i stora artiklar på Dagens Nyheters kultursida lite nya tankar i svensk idédebatt. Varför har de stora postmoderna tänkarna på kontinenten fått så lite gehör i Sverige? undrade han och gjorde ett försök att analysera det typiskt svenska intellektuella klimatet.

Jo, ett av hindren för kontinentens tankar att få fäste här är frånvaron av vissa förutsättningar, skrev han. ”En bakgrundskunskap om fenomenologi, semiotik, hermeneutik, psykoanalys och dialektik är ingenting självklart hos en bildad svensk.” Han jämförde med akademiska miljöer utomlands, där man ständigt för en dialog med filosofiska klassiker och beklagade att ingenting av detta finns i vårt land.

Är det inte snobberi att skriva så? Jag känner mig definitivt utestängd och blir arg. Men min ilska smälter när Horace berättar hur han som ung litteraturstudent på universitetet på sjuttiotalet började läsa Hegel.

 

Vi hade suttit tolv år på skolbänken och ingen av lärarna hade gett oss nyckeln.

 

– Jag läste en sida och jag förstod den språkligt, ändå begrep jag ingenting. Men han måste ändå ha något viktigt att säga, eftersom tusentals intellektuella i hela världen sysslar med honom. Det var smärtsamt att inte kunna delta i den diskussionen och jag och några kamrater blev förbannade. Vi hade suttit tolv år på skolbänken och ingen av lärarna hade gett nyckeln. De stora språkens litteratur och filosofi hade nått oss i väldigt filtrerat skick, vi hade påtvingats en oerhörd minnesförlust. Så vi satte igång med ett eget bildningsarbete och tog kontakt med ut ländska forskare. Bit för bit fyllde vi igen den där luckan.

– I tyska och franska skolor läser eleverna filosofiska klassiker och får lära sig att bena upp den typen av texter. De läser retorik och lär sig en massa om språkliga verkningsmedel. Det ger dem en gratismöjlighet att förstå äldre texter. De har ett förhållande till de filosofiska frågeställningarna och kan använda klassikerna som en intellektuell konsultbyrå. Det har ju inte hänt så förfärligt mycket i tankens värld sedan Platon!

– Så du är självlärd? frågar jag och beklagar inom mig att inte jag också skaffade mer bildning än den skolan bjöd.

– Ja, i stort sett, men Eugen Napoleon Tigerstedt, litteraturprofessorn, har betytt mycket för mig. Så var han ju inte heller svensk, utan finlandssvensk!

 

Vi sitter hemma hos Horace Engdahl i ett 1500-talshus i Gamla Stan under ett timmertak där två flagnande målningar från olika århundraden tävlar om vilken som är mest urskiljbar. Där bor han tillsammans med Ebba Witt-Brattström, som doktorerade på Moa Martinsons författarskap i höstas, och sönerna Axel (9) och Caspar (3 1/2). Caspar är hemma från dagis, han är förkyld.

Om Vi hade kommit hem till Horace för 25 år sedan, när han var femton år, så hade vi antagligen hittat honom vid pianot. Han spelade många timmar varje dag och det var genom musiken han förstod något om form. Men det var inte något utpräglat kulturellt hem han växte upp i; hans föräldrar tänkte inte på den romerske skalden Horatius när de valde hans namn utan på Horace (Horatio) Nelson, amiralen som vann slaget vid Trafalgar åt engelsmännen år 1805.  Horaces pappa var sjöofficer och ville att äldste sonen också skulle bli det.

– Men det är ju fullkomligt omöjligt att styra barn, säger Horace och menar antagligen deras yrkesval.

 

 

Även pianostycket som Horace Engdahl spelar för Vi är svårt, det har sex b:n!

 

Vi ska tala om romantiken och om vinterns kritikerdebatt i Dagens Nyheter, som bakom alla tillmälen handlade om huruvida män kan förstå vad kvinnor skriver. Ann Jäderlunds diktsamling Som en gång varit äng fick tjäna som exempel. Horace Engdahl tyckte i stort sett om den, medan Svenska Dagbladets kritiker Tommy Olofsson tyckte att den är elegant men tillknäppt, livlös och oförståelig.

Åsa Beckman från Bonniers Litterära Magasin angrep Tommy Olofsson i Dagens Nyheter; hans recension uttryckte ett sexuellt förakt och han och andra manliga kritiker borde lära sig en ”könsöverskridande” läsning, borde anstränga sig att förstå också kvinnliga erfarenheter. Tommy Olofsson som bor i Skåne svarade i ett par vredgade artiklar att i den litterära världen i Stockholm där alla känner alla kan man inte lita på omdömen eller kritikerlistor, och kvinnliga poeter är alls inte diskriminerade, inte heller kvinnliga kritiker, det är Åsa Beckman ett bevis för. Så var pajkastningen igång och frågan är om vi läsare är så mycket klokare efter den.

Ann Jäderlund själv blev bara störd av debatten. ”Det känns som om andra är inne och klampar i mitt rum”, sade hon när Vi ringde. Själv skulle hon vilja ha en kritik som konkretiserar vad som är fel. I dikter är den känslomässiga identifikationen lika viktig som en språkligt analyserande läsning.

Hemma hos Horace beklagar han att det fordras ett personangrepp för att en debatt ska komma igång och återigen jämför han med Frankrike, där man kan smula en motståndares argument och samtidigt respektera personen.

 

Nu kommer lille Caspar in till oss, mamma ska gå hemifrån. Han sätter sig tyst och stilla mellan bokhyllorna. och leker med sina Heman-gubbar.

Vi undrar om det är kärleken till romantiken som gjort det lättare för Horace att förstå Ann Jäderlund – hon har en del gemensamt med romantikerna. I essäsamlingen Den romantiska texten som kom ut 1986 drar Horace Engdahl fram några typiska drag: det går inte att referera deras dikter, ”ämnet” går inte att skilja från ”formen”, den värld som ”beskrivs” i dikten skapas samtidigt i läsarens huvud av de många skiftande associationer som orden ger.

I recensionen av. Jäderlunds diktsamling uttryckte han det så här: ”De tingord som hennes dikter sammanför, fungerar inte längre som beskrivningar utan är, levande väsen i en grammatisk livsform som inte existerar utanför texten.” Ungefär samma sak, fast om Stagnelius, skriver han i essäsamlingen.

Den är full av briljanta diktanalyser men är långt ifrån lättläst. Särskilt intresse ägnar han åt de retoriska mönster som dikterna är uppbyggda kring, välkända grepp för dåtidens (fåtaliga men välutbildade) läsare.

Ta till exempel Stagnelius igen, som i dikt efter dikt skildrar den största ödslighet och ensamhet, men med så prunkande språk att orden motsäger ”berättelsen”. När Stagnelius skriver ”ej längre” framför ord som målar slösande natur och kärlekens himmelska fröjd så är det svårt att säga om dikten skildrar paradiset eller helvetet.

Det är stimulerande och lite ”aha” att se sådant i dikter, och det skulle jag aldrig ha gjort utan att ha kämpat mig igenom Horace Engdahls essä. Men när jag har gjort det så får jag belöningen, jag ser samma grepp överallt, till och med hos Dynamit-Harry i Jönsson-ligan. Dynamit-Harry har blivit helnykter, men bjuder med största välbehag sina kompisar på öl och föreställer sig hur det rinner genom strupen och hur härligt det är att rapa efteråt. ”Ej längre”.

 

Men nu var det ju Ann Jäderlund vi pratade om.

Det är svårt att betvivla att kvinnor skriver annorlunda än män, säger Horace. Hos dem är finkultur och lågkultur inte lika åtskilda. De kommer in i tillvaron från ett annat håll och har ett annat förhållande till livet. När kvinnor skriver om kvinnlig litteratur är det ofta förbluffande perspektiv som slås upp. Genom att jag lever med en feministisk intellektuell har jag insett att verkligheten har två halvor och den ena delen är lika full av mening och lika möjlig att erkänna som den andra.

– Men det är bara trams att påstå att Ann Jäderlund skulle vara svår, det är hon bara om man har vissa föreställningar om hur man ska kommunicera. Diktsamlingen är ju slutsåld, och det skulle den inte vara om människor inte kunde ta den till sig, om efterfrågan bara berodde på tidningsskriverierna.

Caspar har tröttnat på att leka ensam, kommer och vill ha lite uppmärksamhet. Det får han, men efter ett tag säger Horace att han måste bara prata färdigt med oss, kunde inte Caspar ta och låta gubben Skeletor leka med sin benrangelskompis?

– Det är inte Skeletors kompis, det är hans vålnad! säger Caspar. Jag ha sagt det till dig minst fem gånger!

 

 

Jag fick ta emot det ena rasande personangreppet efter det andra.

 

Horace började skriva för Dagens Nyheters kultursida 1982. En av de första artiklarna, om antologin Självdeklaration, där 24 unga författare talade om sitt skrivande, fick våldsamt mothugg.

– Jag fick ta emot det ena rasande personangreppet efter det andra, berättar Horace. Jag var en ny skribent, okänd deltagare i det offentliga samtalet och blev en symbol för någon sorts intellektualistisk maffia ställd mot den levande litteraturen.

– Mina första artiklar var mycket svåra, men det förstod jag inte då. Och jag har aldrig någonsin skrivit något i avsikt att vara svår. Jag kom ju direkt frånsjälvbildningsgänget på universitetet, där vi hade utvecklat ett visst sätt att bygga upp resonemang. Artiklarna ställde till väldiga problem för redigerarna, det var omöjligt att stryka i texten. Dessutom är det en frestelse när man är en ny skribent att skapa sig falsk prestige genom att låna från de stora auktoriteterna. ”Barthes hävdar att … ” och sånt.

– Annat var det med danskritiken, jag skrev en artikel i veckan år efter år. Dansrecensioner räknas till nyhetsmaterialet, en föreställning kan sluta klockan nio och sista lämningstid är halv elva. Då får man använda en helt annan teknik, snabbt fixera en betydelsefull bild och bygga recensionen kring den. Det bygger på kunskap, jag hade så småningom sett alla dansproduktioner i Sverige och kunde karaktärisera och jämföra med stort självförtroende.

– Den tekniken tränger in i mitt andra skrivande också. Efter ett par år som kritiker känner man den svenska litteraturen och kan göra viktiga iakttagelser utan att bygga under dem med en komplicerad analys. Den verklige experten är den som kan uttrycka sig nästan barnsligt enkelt, som Olof Lagercrantz om världslitteraturens stora. Han gör en intuitiv analys, går till sig själv, frilägger samband. Men om man inte som han är framme vid mästerskapet blir sådant bara platt.

 

Text: Berit Åberg
Foto: Anders Qwarnström

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 12/1989

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar