Politiskt

Att döda ett kontrollmonster

av Cecilia Garme

Regeringen har lovat att göra upp med New Public Management, effektivitetsideologin som plågar vård och skola med sina kontrollsystem. Frågan är om det räcker för att få stopp på chefsflykten i offentlig sektor.

Tänk dig att du är bagarmästare. Du har gjort tusentals kilometer bakom kaveln och du har en värld av recept under hårnätet. Wienerbröden som dina gesäller framställer under din ledning är frasigast i stan, och framför disken hamnar kunderna i slagsmål om dina karlsbadergifflar. Du är kort sagt ett proffs.

Anta sedan att du får order om att regelbundet bevisa det som egentligen smaklökarna är rätt domare för: att dina bakverk håller måttet. Långsamt men obönhörligt förändras din tillvaro. Du ska rapportera avståndet mellan bullarna på plåten och mängden strössel på brysselkexen. Undan för undan blir det svårare.

När du till slut får order att även mäta degens elasticitet i varje sats börjar du bli desperat. Gesällerna knotar och slutar. En dag inser du att du har glömt hur du gjorde de där frasiga wienerbröden. Och varför du egentligen blev bagare.

Just där befinner sig många chefer i offentlig sektor i dag. De är förvisso inte bagare och patienter är inte bullar, men i båda fallen krävs både formell och tyst kunskap om känsliga processer, liksom lång erfarenhet och kärlek till uppgiften.

Tre av fyra chefer i vård och omsorg är kvinnor. Därför är kampen mot New Public Management (NPM) en sorts feministisk kamp om rätten att respekteras för sin kunskap.

De senaste årens debatt om NPM har tagit skruv. I regeringsförklaringen lovade Stefan Löfven förändring. ”Professionerna i den offentliga sektorn behöver stärkas. Nya styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor ska utvecklas”, sa han. Ansvaret har lagts hos civilminister Ardalan Shekarabi, som säger till Tidningen Vi:

– Det är allvarligt att allt fler yrkesgrupper i den gemensamma sektorn slår larm om att deras arbeten har tagits över av ekonomiska ersättningsmodeller och detaljstyrande information. Regeringen vill se en ny styrning av offentlig sektor, där professionernas kunnande och yrkesetik i stället blir vägledande.

Men hur gör man? Och är NPM ensam bov i dramat?

En som har tittat på detta är Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap i Göteborg. Hon såg en oroande tendens under 00-talet. Inte nog med att arbetskraften inom vård och omsorg började tryta, just när den demografiska åldringsboomen tilltog. Dessutom rapporterade många kommuner om en oroande hög omsättning av chefer i vård och omsorg.

Annika Härenstam började undersöka läget för 700 chefer på sammanlagt 28 kommunala förvaltningar i sju kommuner i Västsverige. Hennes enkäter visade att drygt 20 procent av cheferna hade slutat efter två år. Av dem som fanns kvar var det mer än 35 procent som också funderade på att sluta, och av dem hade de flesta sökt andra jobb.

Mycket riktigt tyngdes de under återrapporteringskrav. En chef med lång erfarenhet sa:

”På 20 år har mitt arbete gått från att vara till 20 procent administration till 80 procent administration.”

Men allt handlade inte om NPM, såg Annika Härenstam som tillsammans med sitt forskarteam noggrant och i detalj undersökte vad cheferna gjorde om dagarna. Det visade sig att cheferna också saknade stöd. It-avdelningar och andra specialistfunktioner gav inte den uppbackning som behövdes. Ändå kunde det finnas upp till 22 (!) olika datasystem för de stackars cheferna att hålla reda på.

Samtidigt hade assistenttjänster och vaktmästartjänster slopats, så chefen tvingades bli allmän fixare.

Som om det inte räckte fanns det även andra som drog sig undan när cheferna behövde support. Nämligen politikerna. De satte mål som inte bara var diffusa, utan också för många. Vårdens och omsorgens chefer fick inte hjälp att prioritera. Vilket var extra svårt eftersom de ibland inte ens fick veta vilken budget de hade.

Samtidigt var chefernas budskap helt entydigt: vi vill ägna oss mer åt själva verksamheten.

Vid det här laget hade Annika Härenstam hunnit bli ganska arg. Och hon upptäckte en sak till när hon jämförde olika förvaltningar i samma kommun. Cheferna i ”hårda”, tekniska, förvaltningar, ofta män, fick mer stöd än de mestadels kvinnliga cheferna i de ”mjuka” förvaltningarna – de som utförde vård och omsorg.

– Jag blir väldigt upprörd över att man ger chefer så dåliga förutsättningar. Att man inte tillskriver deras kunskaper något värde, säger hon.

Och tillägger:

– Motivationen för att arbeta
i det allmännas tjänst, det är den viktigaste tillgång vi har.

En av organisationerna som Annika Härenstams forskarteam studerade var Göteborgs stad. Där arbetade man målmedvetet med chefsförsörjning, men tittade mycket på chefens individuella egenskaper.

– Nu har vi flyttat fokus och tittat på hur organisationen ser ut, berättar utvecklingsledarna Kerstin Olsson och Lilian Fingal.

Det är ett metodiskt arbete underifrån, långt från NPM-arkitekternas skrivbord. Och det sker i nära kontakt med forskarna.

– Forskarna analyserar arbetsinnehållet och ser vad cheferna faktiskt gör. När allt kommer på bordet, då kan man sortera.

Ibland kan uppgifter läggas på någon annan, ibland är det it-stöd som behövs, eller helt enkelt en vaktmästare. Viss administration måste förbli hos cheferna. Det ser olika ut, konstaterar Kerstin Olsson och Lilian Fingal.

Och när förbättringar har gjorts kommer forskarna tillbaka och mäter en gång till.

Allt tyder på att regeringen kommer ta Göteborgs stad i sin famn, för Ardalan Shekarabi är tydlig med hur styrningen ska förbättras:

– I nära samverkan med sektorns professioner och brukare, samt med forskare. En större frihet för medarbetarna i offentlig sektor utvecklar välfärden för oss alla.

Får han rätt?

Det finns i varje fall skäl att hoppas.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar