Ledare

Att hänga med platsens ande

av Sofia Wadensjö Karén

 

Vid några tillfällen har jag fått bekanta mig med den.

Med platsens ande.

Ni har säkert också gjort det. Vi har alla ställen som vi ständigt återkommer till. I tanken, i drömmen – eller i bästa fall även i verkligheten.

Platser som helt enkelt … tar plats. Inom oss.

Som blir en tydlig referenspunkt i livet.

Ett trehundra år gammalt hus i Karlstad, biskopsgården i staden. Där har jag min starkaste upplevelse av platsens ande. Efter de första månadernas skepsis – jag tvingades flytta dit som djupt motvillig gymnasist – tog huset plats i mig som inget annat. Var det livet som jag levde på den platsen, mina gymnasieår, som färgade mig så starkt? Eller var det helt enkelt själva huset? Om man ska tolka sina drömmar var det huset. Ingen annan plats återkommer lika ofta till mig nattetid. Variationerna för vad som utspelar sig är oändliga, men miljön är oföränderlig.

(Kanske är det i just det här fallet utbytbarheten som gör platsen i sig starkare än människorna som befolkar den. Oavsett vem som bor i en biskopsgård, ett residens eller en prästgård har själva huset en och samma funktion i samhället.; samma personer besöker med samma förväntan eller inställning. Vem som bor i huset är underordnat.)

Och så har vi Fryksdalen, förstås. Denna plats som mor och dotter Broos (sid 14) hämtar sin unika skaparkraft ifrån. Med en plats-ande som ständigt utövar sin lockelse och förförelsekonst. Lika stark då som nu. Lika oemotståndlig. Som en kulturell jättecentrifug.

Själv längtar jag ständigt dit.

Eller mer specifikt till kvällsdimman som fuktigt reser sig ur de smörblommebeklädda dikena och breder ut sig över åkrarna på den gamla sjöbotten nedanför Mårbacka. Där finns den fryksdalska platsanden för mig,

Och — till sist — förstås stenarna där barn jag lekt. De går sällan att förbise. Kanske för att vi helt enkelt lämnar en bit av vår barndoms själ vid de stenarna.

Mina stenar ligger vid havet en mil söder om Halmstad. Dit återvänder jag ofta, ofta. Tittar ut över vattnet, ser solen gå ner, känner min egen litenhet i det stora alltet. Men mest av allt en tacksam ödmjukhet inför att få sitta i sådan sällsamt sällskap.

Med platsens ande.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 4, 2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar