Musikkrönika/Backstage

Att vänta är grejen

av Johan Norberg

Folk tror att det är generna som är grejen, att ju större musikalisk begåvning man föds med desto bättre musiker blir man sedan man övat. Men det räcker inte. Om det ska bli någon karriär krävs ytterligare en talang, och det är förmågan att vänta med jämnmod.

Rockgruppen Rolling Stones firade jubileum och en journalist utbrast till Charlie Watts:

”Tänk, 30 år med rock’n’roll!”. Trummisen med stenansiktet svarade kort: ”Snarare fem år av rock’n’roll och 25 års väntan.” Och så är det.

Man väntar på att flyget ska gå, på taxin till konserthuset och i logen på att få spela. Sedan sitter man och väntar på en bil tillbaks till hotellet. Då kommer det man egentligen väntat på hela dagen. När transporterandet är klart och konserten över får man ta ett glas öl i baren och avkopplingen då – som är stor och nästan religiöst laddad i sin förlösning – består inte så mycket av alkohol som av det faktum att man äntligen kommit fram till en punkt när man inte längre väntar på något.

Om ni är bra får ni komma tillbaka och spela gratis en gång till.

Under 1990-talet dök det upp en väntan som överträffade allt vi musiker tidigare upplevt. Det var när TV4 började med musik i sina morgonsändningar och vi ombads vara på plats 04:15. Då skulle mikrofonerna provas i femton minuter och sedan var det paus till 07:30. Att bli uppjagad mitt i natten och sitta och stirra hålögt på varann och knapra pepparkakor i tre timmar var en prövning även för oss rutinerade väntare. Kanalen var dessutom pionjärer i den nya fria televisionens anda att inte betala gager till musiker, vilket gav vår väntan i vargtimmen en extra dimension av förnedring. ”Om ni är bra får ni komma tillbaka och spela gratis en gång till”, sa de. ”Tack så hemskt mycket!”, sa vi.

Det här var också den tid när musikstudior i ett rus av den nya teknikens halleluja bytte ut bandspelare mot hårddiskar och timmar blev till dagar när musiker väntade på att datorer skulle programmeras. Vi låg uthällda i fikarummens soffor tills ljudteknikern ropade ”Nu fungerar det!”, och sedan stod vi runt en synth, Sveriges bästa musiker, och hisnade när tre ackord spelade sig själva. Att det var en lång väntans bisarra antiklimax förstod vi först tio år senare.

 

Men, den viktigaste väntan är på mikronivå, att avvakta rätt millisekunds fördröjning där vi sätter tonen. För så ligger det till. De utan större begåvning spelar lite före, amatörmusikerna mitt på slaget och så proffsen, de väntar och kommer lite efter.

Att vänta, det är det som är grejen.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, februari 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar