Musikkrönika/Backstage

BIN LADIN VILLE
VERKLIGEN JAMMA

av Johan Norberg

Johan Norberg minns en udda version av Du gamla, du fria i Åre.

”Shejken är här och han vill jamma.” Gitarristen Micke Nord Andersson kom nerför trappan till logen med andan i halsen. Han tittade uppfordrande på oss som för att inskärpa stundens allvar inför detta unika tillfälle, men innan vi hann reagera dök det upp en liten sammetsögd man i jeans och mörkblå collegetröja som stack fram sin hand och sa: ”Hello, I am Salem Bin Ladin.”

Vårt coverband spelade våren 1988 varje tisdag i gamla biografen Melody på Birger Jarlsgatan 27 i Stockholm. Den hade nyss byggts om till rockklubb. Tidigare under kvällen hade sångaren Mauro Scocco gästat som sologitarrist och nu ville alltså en ”Salem” spela med oss. Sådant, orepeterade jam på något bluesriff med gitarrsolon i all oändlighet, var det värsta jag visste.

”I helvete heller”, sa jag. ”Jag vill ha en öl, inte gå upp på scenen igen med nån jävla shejk.” Micke friserade mitt svar innan han översatte till engelska men Salem gav sig inte: ”But I can come tomorrow.” Nu var det sedan tidigare bestämt att vi skulle flyga till Åre dagen efter för en veckas engagemang så ”tomorrow” var uteslutet, men han insisterade. ”I have a jet, let’s take my plane.” Han var mycket vänlig och verkade helt nykter, men jag tog för givet att han skämtade och gick till baren för att få min öl.
Nästa morgon ringde Micke: ”Shejken vill att vi ses på Bromma flygfält klockan två.”

Sådant, orepeterade jam på något bluesriff med gitarrsolon i all oändlighet, var det värsta jag visste.

 

Naturligtvis var han ingen ”shejk” men väl från Saudiarabien, så titeln låg nära till hands med vårt skrås närmast tvångsmässiga utdelande av smeknamn. Däremot: Han var en av världens rikaste män och chef för familjen Bin Ladins företag som byggt upp hela landets infrastruktur, men det visste jag ju inte då. Nästa dag flög vi – med Salem vid spakarna – ett litet privatjet upp till Östersund där han ordnat taxi resten av resan, och väl framme i Åre erbjöds alla i restaurangpersonalen 500 kronor var om de stannade kvar en stund efter stängningsdags, han ville verkligen jamma.

Vi spelade några låtar och så plötsligt försvann han med sin bror Tarek och två adjutanttyper ut till två taxibilar som väntat i nio timmar. ”Vi ses i Marbella, jag vill att ni spelar på min yacht”, var det sista han sa, men så blev det inte. En månad senare hyrde han ett ultralätt flygplan i Texas, kraschade in i en kraftledning och dog, och så småningom skulle hans lillebror Usama bli världens mest hatade och efterspanade man.

Vilka låtar vi spelade? Marina Marina och Du gamla, du fria. Otippat låtval.

 

Text: Johan Norberg
Publicerat i Vi nr 11/2016
(Johan Norberg är gitarrist, skivproducent och Vi:s musikkrönikör sedan 2003.)

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar