Reportage

Barn till salu

av Nadia Dyberg

I Gyllene triangeln säljs inte bara opium och heroin  utan även Burmas statslösa barn. 10 dollar, cirka 70 kronor, kostar en unge. Vi har besökt gränsen mellan Burma och Thailand.

Luften dallrar i hettan och ett myller av människor, tuk-tukar, cyklar och bilar rör sig långsamt över bron som skiljer Thailand och Burma. I ingenmanslandet mellan gränsstationerna sitter några kvinnor och tigger med sina småbarn. Under bron leker några pojkar i floden.

Ett skrik hörs plötsligt. En av pojkarna träffas nästan i huvudet av en påse skräp som någon kastat över broräcket. Hans kamrater tjuter av skratt, men en av dem river upp påsen för att smaka på innehållet innan han kastar i väg den igen.

Pojkarna vid bron i Mae Sai är några av de tusentals statslösa barn som finns i området och som tillhör de etniska minoriteter i Burma som regeringen inte vill veta av.

– Pojkarna har sniffat lim, det är därför de är så uppåt. Alla barnen är beroende av droger och alkohol här, säger Ood Honghin som jobbar på ett dropin-center i närheten som finansieras av Världens Barn genom svenska IOGT/NTO.

Dit är de statslösa kvinnorna och barnen i området välkomna för att få lite mat eller sina sår omplåstrade.

När pojkarna får syn på Ood Honghin skyndar de sig upp. Samtidigt som han delar ut mjölktabletter med proteiner och vitaminer, småpratar han med pojkarna och kvinnorna som tigger. På så sätt får han reda på vilka mammor och barn som människohandlarna bearbetar just nu.
En av pojkarna som tuggar i sig mjölktabletterna som vore det godis, är Noey. Han är elva år och brukar hålla ihop med sin kompis Momo. De bor under bron precis som många av de andra stats- och hemlösa pojkarna i Mae Sai.

– Ibland är det jobbigt att sova när råttorna bits, säger han.

 

Noey och Momo försörjer sig genom att tigga, men ibland tjänar de lite pengar genom att smuggla cigaretter och droger över gränsen.

– Vi är små och kan krypa igenom taggtrådsstängslet utan att vakterna märker något. Vi barn är bättre på att smuggla än stora människor, säger Noey stolt.

Vi befinner oss i Gyllene triangeln, där Burma, Laos och Thailand möts. Området är ökänt för sin omfattande illegala handel med vapen och droger. Men också med människor. Här säljs och köps unga och barn för runt 10 dollar styck till slavarbete eller prostitution, och slussas sedan ut till Asien eller vidare till andra delar av världen. Slavhandeln har pågått under många år men har inte uppmärksammats på samma sätt som droghandeln. Handeln med människor är lika organiserad och följer samma upparbetade handelsrutter som droghandeln, där tulltjänstemän och polis ser åt andra hållet.

Bergsbyarna i Gyllene triangeln är en guldgruva för dem som rekryterar barn och unga. Amerikanska organisationen Not For Sale uppskattar att det finns närmare 250 000 statslösa barn i området. De är särskilt utsatta eftersom deras födsel aldrig registrerats och den burmesiska staten vägrar erkänna dem. De existerar inte i officiell mening och tvingas leva utanför samhället i avsaknad av rättigheter och trygghet som ett medborgarskap trots allt ger. När en statslös person blir bortförd av människohandlare och försvinner, blir det knappast ett fall för polisen. Vem ska de leta efter?

Ensamstående mammor som bor på gatan bearbetas kontinuerligt av människohandlare för att få köpa ett barn.

Många av barnen har föräldrar som helt enkelt inte är kapabla att ta ansvar, som Noeys mamma till exempel. Hon bor på soptippen som ligger några kilometer in på den burmesiska sidan. Noey försörjer sin mor, men pengarna räcker inte långt eftersom hon är både narkotika- och spelberoende.

– När jag har pengar till henne får jag sova hos henne. Har jag inga pengar, blir hon arg. Ibland tar hon cigaretter och bränner mig för att jag ska bättra mig, säger Noey.

Ood Honghin pekar diskret på brännmärkena på Noeys rygg efter mammans tortyr.

Många av barnen har sår och skador på kroppen efter att föräldrarna gett sig på dem. Men svårast att läka är de psykiska såren.

Noeys yngre bror dog förra året i feber när hans mamma vägrade ta honom till sjukhuset. Hon hade inga pengar till begravningen, så Ood Honghin och hans kolleger på dropin-centret begravde pojken som bara hunnit fylla sju år. När det var dags, dök modern inte upp.

Noeys äldre bror, som fått nog av sin mamma, har flyttat till barnbyn i Chiang Saen. Men Noey vill inte lämna henne.

– Det finns ingen annan som tar hand om mamma. Jag måste göra det, säger han.

Ood Honghins kollega Krunam startade dropin-centret i Mae Sai och även en barnby i Chiang Saen där 120 statslösa barn bor. Krunam heter egentligen Nootchanat Boonkong. En dag på väg till sitt jobb i Bangkok fick hon ett infall och tog med sig kritor till barnen på gatan. När hon såg vad de målade, insåg hon vilka hemska saker de hade varit med om. Och hon förstod att de här barnen hade lyckats fly, medan deras kamrater fortfarande var kvar på bordeller eller slavfabriker. Hon reagerade instinktivt, rusade in på bordellerna och tog med sig så många barn hon kunde. Men bordellägarna kom efter henne, tog tillbaka sin egendom, barnen, och hotade henne till livet.

Krunam insåg att hon måste röra sig längre upp i kedjan och få fatt i barnen innan de hamnar i klorna på människohandlarna och bordellägarna. Hon flyttade norrut, till Gyllene triangeln. Där den första transaktionen sker. Där barnen rekryteras eller köps av människohandlare, innan de transporteras vidare till andra platser där de kan säljas till ett högre pris.

– Jättebra, fånga några till! Vi ska plantera dem i dammen vid barnbyn där de får växa till sig, sedan kan ni komma dit och äta fisk, ropar Krunam.

 

Killarna dyker i det smutsiga vattnet igen. Småfisken som de fångar med händerna häller de i den petflaska som Krunam håller i.

Nästan ingen av kvinnorna eller barnen som kommer till drop-incentret har någonsin gått i skola, så personalen på centret brukar passa på att lära dem lite thai, att läsa och räkna. De får också veta vad hiv är, hur det sprids och hur man använder kondom. Den som är redo att ta itu med sitt drogberoende får hjälp och möjlighet att genomgå rehabilitering. Barnen, som knappt vet något alls om samhället, får veta att alla barn i Thailand – även statslösa – har rätt att gå i skolan. Det har den thailändske kungen bestämt.

– Kom nu killar, jag bjuder på lunch, säger Krunam till killarna som genast hoppar ur floden och klär på sig.

Vi går till en restaurang i närheten med utsikt över gränsen. Killarna bläddrar i menyn, de pekar på bilderna och beställer sapalait, vilket betyder Sprite, av servitrisen. De gillar kryddstark mat och äter hungrigt medan de småpratar med Krunam. De känner varandra väl, eftersom pojkarna ofta kommer till dropincentret.

Krunam busar med pojkarna, rufsar dem i håret och visar bilder på sin mobil från barnbyn i Chiang Saen, där de 120 papperslösa barnen bor efter att hon övertalat föräldrarna att få ta hand om barnen så att de undkommer människohandlarna. Ibland, erkänner hon, har hon betalt pengar för dem. Samma summa som de skulle fått av människohandlarna.

Amerikanska organisationen Not For Sale, som sponsar barnbyn i Chiang Saen, har just avslutat ett läger med lekar och tävlingar.

– Kolla! Här är din bror när han spelar basket. Det går jättebra för honom i skolan och han hoppas att du också ska komma, säger Krunam till Noey.

Noey, som hittills spexat mest hela tiden, blir plötsligt allvarlig. Ögonen blir glansiga. Han tittar länge på bilderna av sin bror i Krunams telefon. Så kryper han ihop på bänken med ryggen lutad mot henne.

Men allvaret varar bara en kort stund. När Momo säger att han tänker färga håret blått som Krunam, skrattar Noey hysteriskt.

– Hur mycket tjänar du per dag på att tigga? Jag lovar att du skulle tjäna mer på att sälja de smycken som barnen och kvinnorna i byn gör. Du får 30 procent av vinsten om du gör det. Det är mycket bättre att ha ett jobb än att tigga, säger Krunam till Momo.

Momo nappar inte just då, men kanske har han fått något att fundera på.

De flesta av barnen har varit med om saker som gör att de är misstänksamma mot människor som säger att de vill dem väl. Genom att lära känna barnen, deras bakgrund och genom att följa dem under en längre period, bygger Krunam och hennes kolleger upp ett förtroendekapital. En dag kanske någon av dem är redo att ta emot hjälp, eller att flytta till barnbyn. Då finns de där – beredda att hjälpa.

Än så länge har Noey och hans kompisar haft tur. Trots att de lever bland sopor i fattigdom och riskerar att utsättas för sexuella övergrepp, smittas av hiv och bli utnyttjade, är de ändå fria.

Inga flickor lever på gatan på samma sätt. De har ett högre värde eftersom oskulder är attraktiva och säljs redan i sina burmesiska hembyar för en spottstyver av desperata fattiga, ofta drogberoende, föräldrar eller släktingar.

 

Livet i byarna i Burma är hårt, där finns varken skola eller sjukvård. Minoritetsfolken, vars enda inkomstkälla ofta är att odla opium, lever i en ständig rädsla för räder av regeringssoldater. Burmas regering har kritiserats hårt sedan 1960-talet av FN för grova och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Den nya regeringen som tog vid 2012 har utlovat politiska och ekonomiska reformer, men det rapporteras fortfarande om att militären går in i etniska minoriteters byar för att våldta, döda och bränna precis som tidigare.

 

På vägen till dropin-centret passerar vi flera byggnader som ser helt tomma ut. Bordeller och karaokebarer i dvala. Bakom gallren och de stängda fönstren hålls unga flickor och pojkar inlåsta. Efter mörkrets inbrott dras järngallren bort och lokalerna fylls av musik och blinkande lampor och sminkade unga flickor och pojkar bjuds ut till försäljning, förklarar Krunam. Prostitution är visserligen förbjuden i Thailand och karaokebarerna är en tunn täckmantel för den egentliga verksamheten.

– Flickor och pojkar säljs vidare till andra ställen i Asien och ut i världen. Människohandlarna har goda tider eftersom alla vill ha nya och yngre flickor och pojkar. Och nu med den ekonomiska zonen inne i Laos har suget efter unga flickor ökat väldigt, säger Krunam.

Med ”den ekonomiska zonen” menar hon ett område några mil öster ut, i det kommunistiska Laos. Där har ett kinesiskt affärskonglomerat leasat mark på 100 år och just nu byggs ett Las Vegas med casinon, hotell och karaokebarer där kinesiska affärsmän ska roa sig. Casinon är förbjudna i både Thailand ochLaos, men i Burma och i den ekonomiska zonen går det bra. En ny motorväg håller på att byggas för snabbare transport från Kina och planerna på en internationell flygplats som ska konkurrera med den i Bangkok är långt framskridna. Nu marknadsförs paketresor till området där det ingår transport, hotellrum, helpension och en flicka eller pojke som sällskap på rummet.

Det gnisslar i grinden. En man och en kvinna hälsar artigt på Krunam när de kommer in på dropin-centret. De slår sig ner alla tre för att prata. Samtalet som börjar bra förändras dock efter en kort stund när mannen argt höjer rösten. Krunam ser bekymrad ut, men verkar försöka lugna paret. Strax därpå reser de sig och går därifrån.

Krunam suckar tungt.

– De vill ha tillbaka sin dotter som bor i barnbyn. Jag sa ’Låt henne stanna ett år till och gå ut tredje klass åtminstone, då har hon bättre chanser i livet, sedan kan ni bestämma hur ni vill göra’.

Mannen är flickans styvfar. Han är känd för att vara våldsam och Krunam är orolig för vad som händer med flickan om de tar hem henne. Krunam har köpt flickan lite tid och kanske är omständigheterna annorlunda om ett år. Då kanske styvpappan sitter i fängelse igen och flickan kan få stanna där hon är.

– Jag känner kvinnan väl. Hon är människohandlare, hämtar flickor i byarna på den burmesiska sidan som hon säljer här i Mae Sai. Vi lade märke till henne för sex år sedan. Hon satt på gatan och tiggde med sin lilla dotter på nätterna. Och hon var gravid. Nätterna är särskilt farliga för kvinnor och barn på gatan.

– Vi sa till henne att ’det blir svårt för dig att ta hand om din tvååring när nästa barn kommer, vi kan ta hand om flickan då så du kan ägna dig åt bebisen’. Hon gick med på det men så fick hon missfall i sjätte månaden, blev apatisk och kunde inte klara någonting, berättar Krunam.

Kvinnan gick med på att få rehabilitering från sitt opiumberoende och besökte dropin-centret dagligen med sin lilla flicka. Minni som flickan heter, är hyperaktiv, förmodligen för att mamman gått på droger under graviditeten.

– Det gick bra för mamman när hon var här. Hon pratar flera burmesiska språk och blev lite av en ledare för de andra kvinnorna som gick på metadon och rehabilitering. Men en dag, efter närmare tre år, dök hennes man upp och hämtade hem henne. Nu är hon tillbaka i sitt opiumberoende och sitt gamla liv.

Är det inte lätt att bli arg och besviken när kvinnorna eller barnen åter faller i sitt missbruk och gamla liv?

– Jag blir besviken för deras skull, men inte arg. I deras kultur har männen så stark makt över kvinnorna. Hon har inget annat val än att lyda sin man, annars slår han ihjäl henne. Och drogberoendet är svårt att rå på. Jag skulle vilja jobba mer för att stärka kvinnornas självkänsla och oberoende från männen. Först då kan det bli en förändring och kanske har barnen och nästa generation en chans, säger Krunam dröjande.

Med utbyggnaden av den ekonomiska zonen i Laos och en aldrig sinande efterfrågan på unga kroppar, känns det som om Krunam och Ood Honghin jobbar i motvind.

– Det kan se så ut, men världen förändras hela tiden. Och om vårt jobb kan rädda ett enda barn, då är det värt allt. I år tog en pojke, som vi hjälpt, universitetsexamen. Han var den första statslösa personen i Thailand som någonsin gjort det. Men inte den sista, säger Krunam.

 

Text: Nadia Dyberg
Foto: Loa Bie
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar