Porträtt

Barndom i Gulag

av Ingemar Unge

Julian Better föddes och växte upp i ett av Stalins fruktade Gulag-läger. Sina första sju år ägnade han åt att frysa, hungra och försöka överleva. Pappan var avrättad, mamman försvunnen. Nu har han skrivit en bok om sina upplevelser.

I Täby bor Julian Better.

Han ser helt alldaglig ut och lever ett till synes alldagligt liv som pensionär. Han är kort, lågmäld och lugn. God svenska, en viss accent.

Han och hans hustru Ewa har två pojkar, båda med akademisk utbildning. Och fyra barnbarn.

När man träffar dem är det svårt att tro att Julian är född och uppväxt i Gulag, de beryktade sovjetiska lägren för politiska motståndare och kriminella. Lägren där de flesta fångar dukade under av kyla och hunger, slavarbete och sjukdomar, hemlängtan och förtvivlan.

Under den första tiden hängde Julians liv på en tråd. Han föddes i fängelsets BB, Pugatjovtornet, uppkallat efter en på 1700-talet avrättad kosack, och hans mor fick havandeskapsförgiftning och låg medvetslös en vecka efter nedkomsten.

Julian ammades av en annan fånge som just hade fått barn.

Han hade tur.

Ska man klara sig i lägren måste man ha tur. Och det ofta.

Julian föddes den 15 december 1937 och fyra dagar senare mördades hans pappa Paweł med ett nackskott, anklagad för att ha varit med i en polsk nationell organisation. (Som hade upplösts redan 1918.)

Julians mor Henrietta var anklagad för att spionera för Hitlertyskland, fast hon var född och uppvuxen i staden Bielsko-Biała, från början tillhörig Österrike-Ungern, från 1918 Polen.

I fängelset gavs Julian namnet Jan Berger. Berger var moderns täcknamn i Berlin. Varifrån namnet Jan kom vet ingen. Egentligen borde han ha hetat Juliusz Sierankiewicz. (Modern fick uppslaget från en medfånge som beundrade Julius Caesar.) Men hela tiden blev det fel i den nyckfulla byråkratin. Julian i stället för Juliusz var ett misstag på folkbokföringskontoret i Łódź efter kriget.

Nu heter han definitivt Julian Better – Better är moderns flicknamn. Han tog det namnet när han flyttade till Sverige 1969.

 

Julians pappa var en aktiv polsk kommunist av judisk släkt, ständigt trakasserad av polisen och av partiet stationerad först i Krakow, sedan i Berlin och därpå sänd till Moskva. Där arbetade och studerade han. Hustrun Henrietta följde honom, förstås.

Han trodde verkligen på Sovjet och kommunismens välsignelser. Men 1937 började hemliga polisen arrestera folk på etniska grunder. Man grep 140 000 av de polacker som bodde i Sovjet.

111 000 avrättades.

Julians föräldrar hade bara att vänta. Båda arresterades, fadern avrättades omedelbart medan Henrietta fick en förhållandevis mild dom, fem år i läger. Julian och Henrietta hade ingen aning om vad som hänt med Julians far, i många många år förespeglade hon Julian att fadern skulle återförenas med dem.

– Fast jag tror nog att hon tidigt insåg vad som hänt, säger Julian, han var officiellt dömd till tio år utan rätt till brevväxling. I verkligheten var det en kod för dödsstraff. Hon ville nog bara hålla mitt hopp uppe.

 

Nu har Julian Better skrivit en bok om sin barndom och sin hårda uppväxt i helvetets förgård. Den heter Jag var barn i Gulag.

Boken kommer ut på Bonniers i maj.

Det är gripande läsning. Vi får följa Julian och hans mor genom alla vedermödor, all hunger, detta ständiga frysande, den eviga osäkerheten, rädslan att göra fel – minsta förseelse eller missförstånd kunde resultera i påbackning på straffet.

Och så det oundvikliga och hemska: att Julian skildes från sin mor och placerades på barnhem. Inför skilsmässan sydde hon honom ett par varma, stadiga byxor och det första som hände var att barnhemmets föreståndarinna rev av honom de fina brallorna och gav honom något trasigt tygsladder som ersättning.

Sådana fina byxor fick inte Sovjetunionens fiende gå i.

Till slut hade han glömt hur hans mamma såg ut. Han hade fullt upp med att överleva. Frysa och hungra och sitta i ett rum och titta tomt framför sig … Vad annat fanns det att göra?

– Man blev inte apatisk, berättar Julian, men man stängde av, kröp in i sig själv, vegeterade, höll utkik efter någon möjlighet till en extra brödkant. Det hände ingenting.

Nej, ingen tröstade, ingen läste sagor, ingen lekte.

Men som sagt: det gäller att ha tur.

Julians mor hade skolios och det klassade henne som invalid: mindre mat men också lindrigare arbete. Till slut fick hon jobb på ett laboratorium.

Det innebar att man inte var omgiven enbart av fångvaktare och andra fångar. En möjlighet, bara det. Sedan hade hon också turen att få reda på vilket barnhem pojken satt i. Ovanligt det också.

Och till slut kunde hon leta rätt på en familj och ordna adoption av pojken, som därigenom slapp barnhemmet. Avtalet var sådant att om Henrietta blev fri skulle pojken återlämnas. Standarden i det nya hemmet var ytterligt låg, föga bättre än barnhemmets, men det var ett hem. Och det finaste: Julians mor hade tillfälle att besöka honom.

 

Undernäring och sjukdomar var ett ständigt dödshot, men både Julian och hans mor överlevde och blev till sist frigivna, och inte bara det, de fick lov att återvända till Polen, detta för att ge stöd till det nybildade PPR, Polens arbetarparti.

Julian och hans mor kom först till Moskva och för Julian var det himmelriket på jorden. Han var sju år och hade aldrig sett en boll, i stort sett inga bilder, visste inte hur en ko såg ut och kunde inte förstå hur man hade tillåtelse att göra sina behov i en sådan elegant skål som en vattentoalett.

Mor och son gick på cirkus och teater och besökte djurparken.

Så småningom återvände de till Bielsko-Biała, där modern fick jobb på ett fabrikskontor. Hon var fortfarande rädd för NKVD, Stalins hemliga polis, och den rädslan släppte inte förrän Stalin dog 1953.

Nu började skolgången för unge Julian, något försenad.

– Jag gick ensam till skolan första dagen, berättar Julian, och blev genast omringad av elever som skrek ”Jude, jude, jude!”. De var förvånade över att se en levande jude. Och jag som inte ens visste om att jag var av judisk släkt.

Julian kunde bara ryska vid den här tiden. Nu blev det att lära sig polska.

 

Han hade överlevt Hitler och Stalin och man kunde ju tro att det nu var slut på prövningar, men icke. Den polska skurkregimen, under ledning av Gomułka, hade nya vedervärdigheter i beredskap. På order från Moskva utropades Israel efter sexdagarskriget till Polens huvudfiende nummer ett. Antisemitismen drog i gång. Antisionistiska plakat dök upp överallt. Särskilt alla som hade med ungdomar att göra avskedades: lärare, förläggare, tidningsfolk …

– Det tragikomiska var att polackerna inte visste vad en sionist var, berättar Julian. De gick runt på gatorna och skrek: ”Sionister, åk tillbaka till Siam!” (Nuvarande Thailand). Därför att ”sionist” och ”siames” låter rätt lika på polska.

Det var i slutet av 1960-talet.

Julian – som nu bodde i Warsawa, var utbildad kemist och gift med Ewa, som studerade språk – beslöt att utvandra till USA. Men det skulle ha blivit bra långt till mor Henrietta. De valde i stället Sverige. De studerade och slet med extrajobb för att få ihop till insatsen för en lägenhet i Täby.

Det gick.

Julian fick en forskartjänst på Tekniska högskolan, Ewa arbetade som säljare för en holländsk tryckerikoncern. Livet rullade i gång, ytterligare ett språk inhämtades. Redan 1970 kunde mor Henrietta flytta till Täby.

– Men med en sådan barndom, säger jag, inga trauman, eviga mardrömmar … ?

– Nej, svarar Julian blitt, inget sådant. Men det är klart, när jag började skriva och rota i arkiven så dök minnena upp, förstås …

 

Text: Ingemar Unge
Foto: Ylva Sundgren

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar