Reportage

Basketuppror i trasigt Somalia

av Kerstin  Lundell 

För första gången på 26 år arrangeras en basketturnering för kvinnor i det kollapsade Somalia. Matcherna präglas av hård kamp och glada skratt – trots fatwa, dyrt elljus och sprickor i planen.

Garowe, norra Somalia

När skuggorna är långa och solen bränner mindre het, fram emot tretiden på eftermiddagen, tar ett tjugotal kvinnor av sig sina fotsida dräkter för att träna basket. Under de muslimska kläderna bär de träningsoverall. Men tröjorna är långärmade och sjalen får vara kvar, trots att det fortfarande är mycket varmt och den svalkande vinden dessutom hindras av de höga murar och hus som omger planen. Den somaliska delstaten Puntland, där Garowe är huvudstad, är uttalat muslimsk och klädreglerna för kvinnor är strikta. Att kvinnorna bär byxor är vågat nog.

– På min tid bar vi shorts och T-shirt, säger turneringens initiativtagare, Suad A Galow, som även hon bär sjal numera.

Under de muslimska kläderna bär de träningsoverall.

Hon spelade i det somaliska basketlandslaget, i det som innan landets kollaps år 1991 var en fungerande stat. Suad A Galow är numera amerikan och lever ett mycket bra liv, anser hon. Men det var det gamla hemlandet som gav grunden till det goda livet, och hon vill nu ge något tillbaka. Gång på gång har hon återvänt för att dela med sig av det myckna som finns i hennes nya hemland, bland annat medicinsk utrustning och böcker för utbildning. Nu kommer hon med finansiering från det nya hemlandets biståndsorganisation US Aid, för att dela med sig av basketsporten. För det är först och främst den som hon själv har att tacka för allt det hon nu har.

Basketen lärde henne lagspel, disciplin och ledde även till ett stipendium för att studera vid ett amerikanskt universitet. Nu är hon framgångsrik ekonom och vill att fler unga kvinnor ska få del av sporten som gett henne så mycket. De ska åtminstone få känna glädjen av att röra sig med en boll i handen i samspel med andra. Därför har hon flugit från Washington till Garowe för att delta i de sista förberedelserna inför den första nationella turneringen i dambasket sedan hennes egen tid, det som ibland kallas Den gamla goda tiden, trots att det faktiskt handlade om en diktatur.

– Nu är Somalia ett trasigt land och även tilliten har slitits sönder, konstaterar Suad A Galow.

 

 

Kampen om bollen var hård men fredlig mellan Puntland i blått och Galmudug i gult och svart. 

Kampen om bollen var hård men fredlig mellan Puntland i blått och Galmudug i gult och svart.

 

På förmiddagen har hon besökt en annan basketplan, med högre murar och läktare, som gör att den passar bättre för själva tävlingen. Men den har djupa sprickor och basketkorgarna är inte uppsatta. Allt det borde ha varit ordnat, men byggföretaget har inte fått betalt och därför inte slutfört jobbet. Ett möte ordnas, pengar utlovas och så återupptas arbetet. Cementblandaren snurrar därefter från bittida till sent och byggarbetarna kämpar på sitt sätt med enkla verktyg, även under den heta middagstimmen.

Flera konflikter kommer att följa, men om dem vet de unga kvinnorna som studsar bollen mot cementplanen ingenting veckan innan turneringen. De är mer bekymrade över att få bollen ner i korgen. Flera av dem har inte tränat mer än några veckor.

Tränaren Fowsiya Mohamed Ali, som också spelade i landslaget på Den gamla goda tiden, ser sträng ut när hon ropar åt de unga kvinnorna att börja med uppvärmning. De springer runt planen en stund innan det är dags att kasta och studsa. Fowsiya Mohamed Alis blick är extra sträng mot dem som kommer för sent. De får springa runt på planen de också, i ensamhet, innan de får röra någon boll.

De har bråttom, för de har bara några timmar på sig innan mörkret faller. Landet är ett av de fattigaste i världen men elektriciteten är dyrare än på de flesta andra platser och kostar tidvis tio kronor per kilowattimme, att jämföra med mindre än en krona normalt i Sverige. Så några strålkastare att tända när mörkret faller finns inte.

Men Somalia börjar komma på fötter, och det är därför tävlingen som de tränar inför alls kan genomföras. Terrororganisationen al-Shabab är tillbakaträngd och medan träningen pågår är landet i färd med att ta ett viktigt steg mot normalitet, nämligen nationella val. Politiker flockas för möten i Garowe och fyller hotellen.

Fast demokratin är en bit bort. Enbart 14 000 personer har rösträtt, i ett land med drygt tio miljoner medborgare. Säkerhetsläget tillåter inte att hela befolkningen går till valurnorna.

De röstande är utsedda av 135 klanledare. Ändå räknas det som ett framsteg för demokratin som försvann redan år 1969 med en militärkupp.

I Garowe, som ändå är en lugn stad, upprätthålls till exempel ordningen av militärer och poliser beväpnade med maskingevär. Vanliga pistoler duger inte, utan det krävs vapen som kan avlossa flera skott på kort tid och skada en människa på 400 meters avstånd. Trots att delstaten är landets mest fredliga, pågår två väpnade gränskonflikter, som även kommer att påverka basketturneringen. Till det kommer terrorgrupperna IS och al-Shabab som inte är helt bortjagade.

 

Fast på planen, där träningen pågår, är läget fridfullt. Här finns inga beväpnade vakter. Bollar studsar fritt och fredligt. Koncentrationen är nästan total men då och då spricker ett ansikte upp i ett leende.

– Jag spelar för att det är roligt, säger en av dem som har lättast att få bollen i korgen, Nado Muumin.

Hon har tränat i tre år, betydligt längre än många av de andra. Dessutom spelar hon fotboll. Hon är mentalt tränad dessutom, vilket visar sig när hon faller och sedan blir sittande med en snabbt uppsvullnande vrist. Då gnäller hon inte över smärtan utan funderar på vad det ska betyda för tävlingen som startar alldeles snart. Laget behöver henne. Och hon vill absolut vara med.

Men när Nado Muumin sitter med sin svullna vrist har antalet motståndare redan krympt. Ett av de lag som försvinner redan innan uppkast är det som kommer från diasporan, av vilka de flesta är från Nordamerika. De är alldeles för bra och hade sopat banan med de andra om de hade deltagit. I stället får spelarna, som rest så långt, delta som förstärkning i de andra lagen.

Det är svårt att höra att somaliska män inte kan acceptera detta.

Det andra laget som försvinner gör det till följd av en av gränstvisterna, den med Somaliland. Till skillnad från i Puntland, vill de styrande i Somaliland att deras stat förblir skild från Somalia för tid och evighet. Konflikterna med den somaliska huvudstaden Mogadishu har varit för många och för djupa för att en återförening med ett stadgat Somalia ska te sig lockande. Ett oförsiktigt uttalande gör att laget från Somaliland aldrig korsar gränsen till Puntland. Men laget från Galmudug kommer, trots att den delstaten också är inblandad i en stundtals våldsam konflikt. Matchen mellan lagen från de stridande staterna blir hård, men helt enligt regelboken.

 

Nado Muumin utses till turneringens bästa spelare, och får även plats i det nya landslaget. 

Nado Muumin utses till turneringens bästa spelare, och får även plats i det nya landslaget.

 

Dagen före invigningen, strax efter de första medierapporterna om turneringen, kommer också den förväntade kritiken från religiösa ledare.

En av dem, Sheikh Bashir Ahmed Salat, från den inflytelserika organisationen Somalias religiösa råd, säger till radiostationenVoice of America:

– Vi har rätt att försvara vår islamska värdegrund som inte tillåter att kvinnor bär mjuka sportkläder och visar sin skönhet och sina kroppar när det finns män i publiken.

En fatwa uttalas också. Suad A Galow beslutar då att bara kvinnor kommer att släppas in på läktarna. Hon räknade med mothugg, men hon är ändå besviken över reaktionerna.

– Det här projektet handlar om unga kvinnor som spelar, kvinnor som tränar och kvinnor som leder. Det är så svårt för mig att höra att somaliska män inte kan acceptera det, säger hon.

Men det finns män som godtar spelen, bland andra Garowes borgmästare Omar Abdullahi Osman, som menar att de religiösa borde ägna tid åt bekymren med al-Shabab i stället.

Helt utan män genomförs inte heller själva tävlingen. Visserligen är många av vakterna kvinnor, men inte de som står längs muren mot gatan utanför och bär tunga vapen. De flesta representanter från media är också män. Dessutom finns borgmästaren och andra mäktiga herrar med vid invigningen, liksom en manlig religiös ledare som välsignar spelen.

Och om det var sexuellt upphetsade män som de religiösa befarade, så borde de bli lugnade av att se att upphetsning av helt annat slag kommer att dominera turneringen.

Kampen blir intensiv mellan hemmalaget Puntland och Hirshabele. Publiken deltar med jubel, hejaramsor och trummor. En av klackarna som hejar på hemmalaget får en tillsägelse om att musiken därifrån är för högljudd.

Fajten blir stundtals hård, domarna dömer ”foul” med jämna mellanrum. Men några slagsmål blir det inte. Ibland bärs visserligen spelare ut på bår, med det beror främst på att cementen som de springer och hoppar på inte täckts av annat än färg, så ytan är mycket hård.

På gatan utanför kommer några stenar att kastas, av människor som väntat på att publiken ska gå hem. Böneutropen från moskén blir också något mer högljudda än vanligt och under finalen ställer sig en grupp män så att de syns över muren när de förrättar bön. Men några av dem kan inte låta bli att snegla mot planen.

Vi ska göra om detta varje år.

I slutändan leder protesterna mot turneringen till att uppmärksamheten för spelen blir ännu större än den redan var. Nyheten om konflikten mellan basketturneringen och den religiösa organisationen blir näst störst på den panafrikanska nyhetssajten All Africa. Bland kommentarerna är det många som stödjer tävlingen. Hundratusentals somalier i hela världen kommer att följa spelet.

 

Finalen spelas den 26 december. Men då sitter Nado Muumin och de andra från Puntlands lag i publiken. I den sista matchen står Hirshabele mot laget från huvudstaden, som här går under namnet Benadir, efter regionen i söder som omger Mogadishu. Laget därifrån blir klar vinnare. Även om säkerhetsläget i Benadir fortfarande är uselt, finns ändå tillräckligt stora möjligheter för kvinnor att träna och bli riktigt bra.

Men Nado Muumin som kämpat på, trots krav på långärmat och sjal i 30-gradig hetta, skadad vrist, fatwa och sedan ändå förlust i semifinalen, blir också en vinnare till slut. En herre i keps, Mohamed Muse Abdirahman, har noga studerat alla spelare under matcherna, med målet att sätta ihop ett landslag. En av spelarna han väljer är Nado Muumin. Hon utnämns också till turneringens bästa spelare.

Egentligen har hon tänkt bli dietist. Det är en utbildning hon räknar med att hinna slutföra innan hon gifter sig, vilket hon tänkt göra vid 23 års ålder. Det är ändå många år senare än mamman, som gifte sig som tonåring. Men nu kommer hon att få ägna mer tid åt basket. Kanske blir det hon som kommer att ta stafettpinnen från initiativtagaren Suad A Galow och använda basket som språngbräda ut i livet. Det kommer i vilket fall som helst att bli mer bollande framöver för henne, om hon vill, så mycket är säkert.

För Suad A Galow är nämligen slutsatsen av det hela mycket snart uppenbar:

– Vi kommer att göra om det här varje år.

 

Text och foto: Kerstin Lundell

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 3/2017

 

 

LAGLÖST LAND
Officiellt namn: Förbundsrepubliken Somalia.
Invånare:  10,4 miljoner.
Medellivslängd: 55 år (2012).
Huvudstad: Mogadishu.
Politik: Sedan diktatorn Siad Barre störtades 1991 har ingen regering eller grupp på egen hand haft fullständig kontroll över landet. Landet har beskrivits som ”laglöst”.
Sommaren 2011  drabbades det av  en tork- och svältkatastrof. Omkring 260 000 människor dog. Nu varnar FN för att samma situation kan komma att uppstå våren 2017.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar