Reportage

Belfast – fred men knappast frid

av Tomas Dur Fläckman

Efter snart 20 år av relativt lugn försöker Belfast nu locka turister med Titanic och Game of Thrones.

Men Nordirlands blodiga historia skuggar stan och är konstigt nog extra aktuell sommaren 2014.

”Ingen flagga är värd en människas liv”, lyder huvudrubriken på förstasidan i morgontidningen Belfast Telegraph den 30 juli i år.

Händelsen dominerar det lokala nyhetsflödet ett par dagar; historien är både typisk och tragisk.

I samhället Bessbrook i Nordirland finns en liten sjö. Mitt i sjön slumrar en obebodd holme.

Den 29 juli upptäcker Ossie Bradley, en 68-årig ortsbo, att någon tagit sig ut till ön och hängt upp två irländska flaggor som nu kan ses av hela byn. Detta provocerar Bradley till den grad att han hämtar en brittisk flagga, slänger sig i vattnet och simmar mot ön för att byta ut den förhatliga irländska trikoloren mot drottningens blå-vit-röda Union Jack.

Men han har överskattat sina krafter och drunknar.

”Vi måste komma till rätta med det här flaggandet”, suckar tidningens ledarskribent.

Finns det någon annan plats där människor är så besatta av flaggor och symboler?

Jag kommer till Nordirlands huvudstad Belfast en sen augustikväll. När jag drar upp persiennerna i mitt hotellfönster ser jag flaggor. Massor av flaggor. Den brittiska Union Jack, den skotska, en variant av den gamla nordirländska – och flera israeliska, konstigt nog. Jag antar att jag har hamnat vid någon inrättning i stil med Israels konsulat. Men så är det inte.

För många av oss som är över 50 har namnet Belfast en särskild klang. Stan nämndes på nyheterna nära nog dagligen när jag växte upp, det är så jag minns det. Det var protestanter mot katoliker; rivaliserande terrorgrupper som Provisoriska IRA och Ulsters Frivilligstyrka; bombdåd och hungerstrejker; stridsvagnar på gatorna. Det var en obegripligt grym och oförsonlig strid, år efter år, i en del av det Storbritannien som jag i övrigt förknippade med afternoon tea, charmig popmusik och hyggliga bobbies.

Sedan 1998 råder något slags fred på Nordirland och Belfast har sedan länge försvunnit från löpsedlarna.

Vad har hänt sedan dess i den där stackars stan? Hur är läget i dag? Med de två frågorna som enda bagage spontanbokar jag en flygbiljett.

Belfast är ungefär lika stort som Malmö, men känns mindre. Stan är omringad av mjuka, gröna kullar och även om du promenerar mitt i centrum syns de där kullarna – vilket ger en märkvärdig känsla av att vara på landet och i stan på samma gång.

I stadskärnan finns inga spår av det som i dag, med en eufemistisk omskrivning, kallas The Troubles – den brutala väpnade konflikt som plågade Nordirland från mitten av 1960-talet till alldeles nyligen. Inget minner till exempel om att en av citys mest prominenta byggnader – fyrstjärniga Hotel Europa – är ett av världens mest bombade hotell. 28 gånger small det under The Troubles.

Nej, centrum, med sina anonyma shoppinggallerior och snabbmatsrestauranger liknar många andra brittiska städer. För att förstå att Belfast är en särskild stad – en delad stad – måste man ta sig till ytterområdena, till exempel västra delen. Där finns protestantiska Shankill Road och katolska Falls Road, parallellgator med omkringliggade bostadskvarter, och det är gränsen mellan dessa områden som är Belfasts själva smärtpunkt. Kring Shankill Road: engelska flaggor; vid Falls Road: irländska. Ingen blandning är tänkbar. På båda sidor finns minnesmonument över martyrer och grälla muraler med politiska budskap. Tonen är oförsonlig. Inget verkar glömt.

De båda områdena skiljs åt av en lång och åtta meter hög Peace Wall (Fredsmur). Den började byggas 1969 och är helt intakt – exakt samtidigt som övriga
Europa firar 25-årsminnet av Berlinmurens fall och  undrar hur den ens var möjlig. Men i dag finns 48 olika fredsmurar i Nordirland, med en sammanlagd längd av 3,5 mil. Folk i Belfast verkar tycka att murarna är helt okej – det är skönt att slippa se de andra jävlarna.

Men inte nog med det.

Sommaren 2014 rasar kriget i Gaza, och på få ställen märks det lika väl som i Belfast. Sedan gammalt har Nordirlands båda stridande parter stenhårt identifierat sig med kontrahenterna i Mellanösternkonflikten. Protestanterna stöder helhjärtat Israel, katolikerna tar lika bergfast ställning för palestinierna. Det är därför jag ser israeliska flaggor utanför mitt fönster. Mitt hotell ligger helt enkelt i ett protestantiskt område. När jag kommer till katolska Falls Road vajar den palestinska flaggan lika självklart utanför de anonyma radhuslängorna.

Det är som om händelserna i Mellanöstern 2014 river upp gamla sår i Belfast. Graffiti och nygjorda muraler kommenterar den senaste händelseutvecklingen i Gaza.

Den turist som vill utforska västra Belfast kan utan problem promenera dit på egen hand, men gör klokt i att anlita någon av stans många taxichaufförer som extraknäcker som auktoriserade guider. Själv åker jag en hel eftermiddag omkring med John McConville – en 55-årig infödd Belfastbo med en otrolig svada, djupa historiska kunskaper (han börjar sitt föredrag med år 1609) och självupplevda anekdoter, delvis av mycket plågsam art.

Numera påstås att Belfast är en turistraket när det gäller konceptet ”långhelg” och stan har, förutom sin fascinerande historia, några verkliga godbitar att bjuda på. Titanic byggdes här, och lagom till 100-årsminnet av förlisningen 1912 invigdes ett stort, modernt museum i sex våningar som berättar allt om Titanics tillkomst och tragiska öde med hjälp av det allra senaste inom museiteknik och -pedagogik. Det faktum att Belfast i någon mån är skyldigt till ett av sjöfartshistoriens största fiaskon parerar man med en fräck slogan: ”She was alright when she left here” (Hon funkade när hon seglade härifrån).

Och horder av yngre turister åker hit för att besöka olika platser där Game of Thrones utspelar sig. Stora delar av den omåttligt populära tv-serien är nämligen inspelad på Nordirland och i Belfast.
Vidare finns några riktigt fina pubar, samt en del intressant arkitektur, om man är lagd åt det hållet.

Belfast duckar inte för sitt våldsamma förflutna, vilket förtjänar aktning. Men det är klart att vidden av The
Troubles inte kan få framgå i turistbyråns broschyrer – vi talar ändå om 3 500 döda, 50 000 skadade, lemlästade barn, tortyr och själsliga sår som aldrig verkar läka.

Jag äter middag med irländske ”Johnny” på Crown Liquor Saloon, en underbar pub från 1885 med unika glas- och träarbeten, utförda av italienska hantverkare i världsklass.

Mot löfte om anonymitet berättar han om en uppväxt där han inte fick tala sitt språk, där han och hans familj ständigt kände sig som andra klassens medborgare, där han visste att han aldrig skulle kunna få ett kommunalt eller statligt jobb, där det var förenat med livsfara att vara på fel plats eller säga fel sak – allt på grund att han var irländare.

Johnny blev som mycket ung IRA-volontär. Han har inte dödat någon människa, tror han, men han har skadat åtskilliga. Han har suttit inne, exakt för vad vill han inte säga. Däremot berättar han mångordigt om hur han och hans medfångar behandlades.

– Du, vi visste vad waterboarding var, långt innan Guantánamo, säger han dystert, och syftar på den tortyrmetod, skendränkning, som USA praktiserat sedan 11 septemberattacken, till omvärldens förskräckelse.

När jag frågar vad mamma och pappa tyckte om unge Johnnys våldsutövning tittar han oförstående på mig.

– De var stolta, så klart!

Johnnys barn är också de hängivna republikaner. För en tillfällig, och säkert naiv, besökare kan det kännas ganska deppigt att all ilska, alla minnen, alla förorätter, tycks gå i arv, på båda sidor.

Har då inget blivit bättre?

– Jodå, säger Johnny. Det tar sig. Nu sitter det till och med katoliker i regeringen. Jag har gott hopp om att nästa generation ska få jobb tack vare sina meriter, inte sin religionstillhörighet.

Belfast stad har numera vissa bestämmelser om hur det får flaggas, och samma dag som jag ska åka hem kommer gatukontoret och tar ner de israeliska flaggorna som, tydligen olovligen, tejpats upp utanför mitt hotell.

Förbipasserande fäller spydiga kommentarer.

– Vi gör bara vårt jobb, säger grabbarna från gatukontoret, utan att möta belackarnas blickar.

 

Text och foto: Tomas dur Fläckman
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar