Porträtt

Bengt Westerberg: ”Jag är optimist”

av Kristina Lindh

Inför  nationaldagen den 6 juni har vi bett åtta personer med olika bakgrund ta tempen på Sverige. Först ut är förre FP-ledaren Bengt Westerberg.

Han var en av de första som såg vartåt det barkade… För 24 år sedan blev han historisk genom att i protest resa sig ur en tv-soffa. I dag ser han många orosmoln över Sverige, men är ändå optimist.

”Jag är optimistisk. Många bär på närmast apokalyptiska tankar om framtiden. Jag tror på människans förmåga att hitta lösningar.”

Orden är Bengt Westerbergs. De är kanske något förvånande. Han, den tidigare folkpartiledaren, som bokstavligen skrivit in sig i historieböckerna (scenen finns i åttonde bandet av Norstedts Sveriges historia) med bilden av hur han på valnatten 1991 lämnar tv-studion i protest mot att Ny Demokrati kommit in i riksdagen. Sitta i samma soffa som partiledarna Bert Karlsson och Ian
Wachtmeister ville han inte.

Ny demokrati hade fått 6,7 procent av rösterna.

23 år senare får Sverigedemokraterna 12,9.

För många är främlingsfientligheten den överskuggande samhällsfrågan. Och visst finns det anledning till oro. Det tycker även Bengt Westerberg.

– Sverigedemokraterna är ett parti som formats metodiskt under årtionden. Det är ingen tvekan om att de, med den styrka de har, nu har skapat en ny politisk geografi.

Ny demokrati var något annat. Ett provisorium.

– Ny demokrati bildades genom att två personer fick för sig att man skulle starta ett politiskt parti, varpå man gick ut och annonserade efter folk som var intresserade av att sitta i riksdagen. De hade inte byggt upp partiet underifrån och företrädarna var inte genomtänkta i sina ståndpunkter, man fick olika svar beroende på vem som yttrade sig. Efter en mandatperiod var partiet borta.

Då sågs Sverige av många som ett land vaccinerat från främlingsfientliga krafter. Ny demokratis insteg i riksdagen blev ett chockartat uppvaknande för dem. Dock inte för Bengt Westerberg, som började jobba i regeringskansliet på 70-talet när en av de första stora flyktinggrupperna – assyrier och syrianer – kom. Och därmed också den första floden av hatbrev.

I varje fall sedan dess har opinionen funnits, menar han. Skälet är både svårfångat och uppenbart.

– Det är egentligen ingen som hittat någon riktigt enkel förklaring utifrån klass- eller andra traditionella perspektiv. Sverigedemokraterna har många väljare som är väletablerade i samhället. Men jag tror att många av dem har lite kontakt med invandrare. Det är inte kontakten med invandrare som gör att de blir främlingsfientliga. Det är bristen på kontakt som gör att rädslan tar över.

Det är en tid av stor rörlighet och migration i världen. Nyheterna rapporterar ständigt om båtar från Afrika som försöker ta sig över Medelhavet. Rädslan för det främmande väcks av både övergripande förskjutningar och direkta händelser. Westerberg refererar samtidigt till SOM-institutet i Göteborg som visat att även om många, 40 procent, tycker det är ett bra förslag att Sverige ska ta emot färre flyktingar, så minskar andelen minskat över tid; i början av 1990-talet var den 60 procent.

 

När han en gång reste sig ur den berömda soffan handlade hans oro om att ett främlingsfientligt parti skulle ta riksdagen som gisslan. I viss mån skedde det redan då, säger han. Men inte tillnärmelsevis på det sätt som skett nu, och som i vintras ledde fram till Decemberöverenskommelsen.

– Jag hade hoppats att man verkligen skulle försöka komma överens över blockgränserna. Socialdemokraterna och Moderaterna hade kunnat bilda majoritetsregering. Det är den majoritet som man kan få ihop av partier som efter valet är tillräckligt stora för ta den politiska risk som en sådan blocköverskridande regeringen skulle innebära.

Men, som han säger, han var rätt ensam om den tanken. Han konstaterar att Decemberöverenskommelsen enbart gäller budgeten, det är bara den som oppositionen lovat släppa igenom. En lång rad andra frågor kommer regeringen att få problem med.

– Dock är alla överens över blockgränserna om hållningen gentemot Sverigedemokraterna. Jag tycker att partierna stått på sig bra jämfört med många andra länder, där man närmat sig de främlingsfientliga krafternas politik.

Andra menar tvärtom att vissa partier anpassat sig till Sverigedemokraterna. Håller du inte alls med om det?

– Det har möjligen inom Kristdemokraterna funnits tongångar åt det hållet. Men Sverige tar emot fler flyktingar än något annat land i Europa. Det har vi gjort under olika regeringar och alla är överens om att man ska fortsätta att göra det. Det är en stor skillnad på hur svenska etablerade partier hanterar frågan och hur man gör det i andra länder.

Däremot har ingen greppat den centrala avvikelsen med Sverigedemokraterna, menar han. Den tanke som deras ideologi kretsar kring har varken utmanats av andra partier eller av medierna.

Han talar om kultursynen. Om uppfattningen att svensk kultur vuxit ur den svenska myllan, att den är helt unik och att den far illa om det kommer impulser utifrån.

– Det är givetvis helt fel. Kultur skapas i realiteten i korsvägar, när idéer färdas över gränser. Kultur är gränsöverskridande, den ägs inte av olika länder utan av mänskligheten.

Bengt Westerberg konstaterar att Sverigedemokraterna har väldigt svårt att svara på frågan ”Vad menar ni med svenskhet?”. Det beror på att den är svår att svara på, eftersom det vi uppfattar och gillar som svenskt i hög grad är ett resultat av import från andra länder.

– Det är synen på kulturer som hemmahörande i isolerade enklaver som är skälet till att de är emot invandrare. De brukar säga ”Vi har inget emot de enskilda människorna”. Det har de säkert inte. Men de är oroliga för att människor ska komma hit med kunskaper och idéer som skulle kunna påverka det som de uppfattar som svensk kultur.

Det är i den uppfattningen som Sverigedemokraterna skiljer sig från andra och måste prövas.

– Ingen har riktigt kommit på hur de ska konfronteras. Jag tycker man borde diskutera kultursynen mycket mer. För det är den som är den grundläggande faktorn. Vad har vi för kultursyn? Är det bra att människor möts eller är det inte det?

20 år har gått sedan Bengt Westerberg lämnade partiledarrollen. Sedan dess har han haft en rad styrelseuppdrag och förtroendeposter inom svenskt samhällsliv. I dag befinner han sig i ett skede där han fasar ur. Några uppdrag har han dock fortfarande kvar, nyligen lämnade han rollen som styrelseledamot i Humanisterna, ett förbund som värnar den sekulära staten.

Svenskarna kallas ibland världens mest sekulariserade folk. Tesen omprövas allt mer, termer som ”postsekulär” eller ”semisekulär” dyker upp som ett sätt att beskriva hur trosföreställningar lever under ytan. Bengt Westerberg tycker ändå att den övergripande bilden stämmer.

– Det som utmärker svenskarna är att de inte styrs så mycket av religionen i sina ställningstaganden. Det finns självklart många som är inspirerade av religion. Men det är till exempel sällsynt med riksdagspolitiker som säger att vi ska stifta lagar för att Gud tycker det.

Samtidigt gör invandringen att sekulariserade och religiöst färgade världsbilder allt oftare möts. Kommer den svenska livsåskådningskartan ritas om? Inte särskilt, tror Bengt Westerberg, och hänvisar till forskning som visar till exempel hur andragenerationens muslimska invandrare genom omtolkning av Koranen hittar sätt att förena sin tro med stöd för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Hur ser du på rätten att kränka andras religiösa symboler?

– Där måste man försvara yttrandefriheten. Den får inte begränsas så att man inte får ifrågasätta religiösa uttryck bara för att någon riskerar att känna sig kränkt. Det intressanta i diskussionen om islam är att väldigt många muslimer inte har några som helst problem att acceptera detta. Islam har en lång tradition av självprövning och internt ifrågasättande.

Vilka är de stora ödesfrågorna för Sverige?

– De stora ödesfrågorna är inte nationella utan globala, som klimatet och fattigdomen. I Sverige är på kort sikt integrationsfrågan en utmaning. Men den är inte svårare än något annat problem vi haft när vi byggt välfärdsstaten.

 

I dag är det finansieringen av den befintliga välfärden som diskuteras. En stor utmaning som kommer kräva politiskt mod, menar Bengt Westerberg. Däremot är han inte orolig för jobben, automatiseringen till trots. Den som ser sig omkring upptäcker många arbetsuppgifter som väntar på att bli utförda. Det gäller bara att hitta system som gör att människor vill utföra dem och att de kan finansieras.

Vilken är den bortglömda politiska frågan i dag?

– När jag var politiker pratade jag mycket om ”det glömda Sverige”, om grupper som ofta kommer bort när man gör resursprioriteringar. Invandrare, personer med funktionsnedsättning, äldre, sjuka… Här kvarstår många problem. Om du frågar folk ”Är det viktigt att satsa på de här grupperna?” svarar alla ja. I praktiken är det dock nästan alltid annat som anses viktigare.

 

FAKTA
Namn: Bengt Carl Gustaf Westerberg.
Ålder: 71 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Styrelseproffs.
Karriär i korthet: Partiordförande (FP) 1983—95; riksdagsman 1984—94; statsråd 1991—94. Styrelseuppdrag i bland annat Friidrottsförbundet, Vetenskapsrådet, Finansinspektionen och Röda korset.

 

 

Text: Kristina Lindh
Foto: Casper Hedberg
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar