Reportage

Bibelsmugglarna

av David Qviström

Tre syskon. I fyrtio år har de varit tysta. Först nu har de börjat tala med varandra om vad som hände under kalla kriget. Alla tre var de smugglare som hjälpte omstörtarna, de troende, bakom järnridån.
I deras packning fanns förbjudna böcker. Biblar.

På perrongen i Novosibirsk stod en turistguide och tog emot.

– Välkomna, herr och fru Gustafsson, vi har ett program för er! sa hon.

Det var en missräkning. Nu skulle de stå under övervakning varje minut.

Det var sommaren 1970, mitt under kalla kriget. Så viktigt var uppdraget att Agneta, då 24 år, och hennes man hade lämnat sin 14 månader gamla dotter hemma för att i sju veckor resa fram och tillbaka genom Sibirien.

Hon var rädd. Också för att inte komma hem.

I Novosibirsk hade de ansökt om att få stanna två dygn men bara fått ett beviljat. Nu stod guiden där och radade upp programpunkter som inte lämnade en minut över till deras egentliga ärende. Något annat val än att följa med fanns inte. Under tiden grubblade de över hur de skulle de slippa ifrån guiden, överrocken, en tillräckligt lång stund.

En av väskorna var extra tung. Som av ett under hade tulltjänstemännen inte sett den ombord på tåget, fast de hade vänt uppochner på hela kupén. Själva var de övertygade om att det verkligen var ett under. Guds försyn.

 

Gud, du som kan ge blinda syn, Du kan också förblinda seende tullmän.

De senaste åren hade Agneta ofta haft anledning att be just den bönen. I Rumänien. I Bulgarien. I Prag 1968, där tunga ryska tanks fick gatorna att vibrera. Och nu i Sibirien.

– Vi är så trötta. Vi skulle behöva gå till hotellet och vila lite.

Det kom som en ingivelse en bit in i dagsprogrammet, men det fungerade. Guiden kunde inte gärna neka. Det var redan mitt på dagen. De kom överens om att mötas i vestibulen igen klockan fyra på eftermiddagen.

Det gav Agneta Gustafsson och hennes man exakt fyra timmar.

På hotellrummet klädde de om till ryska kläder. Sedan klättrade de via brandtrappan ner till baksidan av hotellet. Vad de bar med sig gömde de noga. De fann rätt buss – adressen hade de memorerat redan före avfärden. Att bära med sig anteckningar var omöjligt, det hade kunnat försätta kontakterna i fara.

Lägenhetsdörren de knackade på fanns i utkanten av staden. En äldre kvinna öppnade. De frågade efter syster Linnea. Kvinnan gjorde en gest åt dem att snabbt komma in och drog omedelbart för alla gardiner.

Sedan kom de, en efter en, till lägenheten.

Agneta minns hur deras ögon lyste när de såg biblarna hon och hennes man smugglat med sig.

Förbjudna och farliga bakom järnridån. I Bibeln fanns ju anspråk på en sanning som övertrumfade kommunistpartiets.

Alltså ett slags dissidentverksamhet. Potentiellt illojala ansågs de vara, de evangeliska kristna. Fritänkare. Möjligen farliga. Ibland fick gudstjänsterna och dopen ske i hemlighet ute i skogen. När mötesförbud rådde fick de göra det mesta möjliga av bröllopen. Kyrkan hade de blivit av med, berättade församlingsmedlemmarna, och nu väntade de sig att deras ledare skulle fängslas.

Agneta och hennes man tog tåget vidare genom hela Sovjet ända till Japan, dit de hade postat nya biblar att sprida under resan tillbaka samma väg. De kom hem från Sibirien med dokument insydda i kläderna och väskorna, brev till omvärlden om situationen för de kristna i Sovjet.

 

– Just det där har du aldrig berättat för mig!

Storasyster Gunilla Drotz, nu 70 år och pensionerad kyrkoherde, skrattar. Vi sitter och dricker kaffe på hennes gård i Sörmland. Med är också lillasyster Agneta Gustafsson, i dag 68 år, och lillebror Örjan Lindgren, 64 år. Alla tre smugglade biblar in bakom järnridån i slutet av 1960-talet och några år in på 1970-talet.

Vad de berättar låter som en spionroman. Fast det var på riktigt.

– Vi hjälpte Gud på traven ibland, minns Agneta. Vi kunde till exempel lägga en skrattmaskin i bagaget. En leksak som man drog upp så att den började skratta hejdlöst. När tullmännen kom åt den så började den skratta, och det var så roligt att de blev distraherade. Eller också ställde vi en kaffeburk i bagaget så att de inte kunde undgå att spilla ut den. Då blev de generade och tog det också lugnt.

– Nu har jag fått lära känna en ny sida av min syster, skrattar Gunilla igen.

Det var under tiden som au pair i England som Agneta kom i kontakt med Operation Mobilisation, OM, en ekumenisk evangeliserande ungdomsorganisation som hade grundats i Mexiko under tidigt 1960-tal. Och hemma i Stockholm hade Gunilla och Örjan lyssnat till den rumänske evangeliske prästen Richard Wurmbrand, som hade suttit fängslad i Rumänien i fjorton år. Han berättade om tortyren, och om hur vakterna hade tvingat dem att fira nattvarden med urin och avföring i fängelset. Gunilla minns att den berättelsen gjorde henne galen. Familjens grannar hemma på Upplandsgatan i Stockholm arbetade för Slaviska missionen (i dag Ljus i Öster). Till slut var de alla engagerade i OM och Slaviska missionen.

– OM är en ekumenisk och väldigt sund rörelse, säger Gunilla. Vi hade väldigt höga ideal. Som att ge bort allt du äger – det var ju självklart, det står i Bibeln. Och gärna sova på en kartong, för säng behöver du inte. Där fanns ett fattigdomsideal som var väldigt nyttigt för oss.

 

Inom OM fanns en gren som man höll hemlig, och som skämtsamt kallades för James Bonds School of Evangelism. Där utbildades Agneta innan hon reste till Prag för att sprida kristna traktat i portuppgångar som 22-åring. Och det var den grenen av rörelsen som ledde lillebror Örjan till en verkstad i Nürnberg.

Senare i livet blev Örjan kyrkvaktmästare och lärare på yrkesgymnasiet. Agneta blev företagsekonom och forskare. Men fastän livet har gått vidare är minnena från ungdomsåren och bibelsmugglingen fortfarande påtagligt starka.

Ändå är det först nu, 40 år senare, som syskonen har börjat tala öppet med varandra om saken.

– Jag visste att Örjan var i Tyskland för att bygga om bilar för att smuggla i, det visste jag ju. Och jag var barnvakt åt Agnetas dotter när hon var i Sibirien. Men vi talade inte om det mer än så, säger Gunilla.

– Det viktiga var nog att uppdraget blev utfört, fortsätter Agneta. Och sedan var det inte något man talade högt om, för man ville ju att det skulle fortsätta.

Det fungerade som i en cellorganisation: ingen skulle veta mer än absolut nödvändigt. Det handlade inte ens i första hand om att skydda sig själv, utan de kristna i öst.

 

År 1967 var Örjan 18 år. Hans liv var hans motorcykel, hans Harley Davidson.

Han hade plockat isär generatorn och konstaterat att den var full av olja. Han gjorde ren den men glömde en bricka. Fick börja om. Till slut fick han ett sådant raseriutbrott att han hade kunnat slå hål på bergväggen där i hallen för lastvagnar där han brukade meka.

Raseriet i garaget blev upprinnelsen till hans uppgörelse med Gud. Någon dag därpå var han ute och åkte när det plötsligt var som att han körde igenom något osynligt.

– Det var sann kärlek, sann tro och sann glädje. Som om man kunde lägga det i en skål och röra om, och så öppna kroppen och hälla i dig det där … så var det.

Precis som systrarna ville han till Bryssel där OM hade sitt högkvarter. Fast att han skulle få tjäna Gud som mekaniker, det hade han aldrig kunnat föreställa sig. Tidvis under sex år i början på 1970-talet arbetade han på en verkstad i Nürnberg som OM talade tyst om.

– Vi byggde om fordon så att man skulle få plats med fler biblar. Och för att det inte skulle vara så uppenbart gömde vi biblarna i bilarna på olika ställen.

Hur då?

– Det kunde vara i golv, i stänkskärmar, i tankar. Det första min chef gjorde var ett takräcke. Han tillverkade det av plåt och lyckades klämma in biblar i det. Sedan galvaniserade han det så att det såg proffsigt ut.

Dubbla bottnar på trailers, lönnfack i husvagnar. Allt ytterst tidskrävande eftersom det måste se fabriksgjort ut. Tyskar, amerikaner, danskar och svenskar kom med fordon, och alla fick kodnamn. En gammal svensk militärbuss som Örjan körde ner till Tyskland fick namnet ”Elefanten”. Just den åkte fast och ska finnas utställd på museum i Ryssland idag, har han hört.

En gång i början på 1970-talet åkte han själv med en dubbelbottnad trailer till Östtyskland och Polen. I lasten fanns över tusen biblar. Vid gränsövergången på tillbakavägen åkte de fast. Tullarna bröt upp golvet i trailern men såg att det var tomt. De fick åka vidare.

– Man var ju livrädd, det var hur farligt som helst. Sedan kan man ju undra om vi kände oss olagliga eller ej. Jag menar att Bibeln aldrig kan bli olaglig för oss människor, därför anser jag inte att det var fel. Däremot talade vi aldrig om det här, så mina bästa kamrater har aldrig hört talas om det här heller.

Faktiskt är det första gången han berättar i en intervju nu, säger han med en röst så dämpad att storasyster Gunilla skrattar igen.

– Örjan, du kan prata högt, det är ingen som lyssnar, säger hon.

 

– Min viktigaste resa var 1969, säger Gunilla Drotz. Det var en smällkall vinter, 35 minusgrader. Jag reste tillsammans med en väninna. Vi hade båda två barnvakt. Det kan vi tänka på nu, att det faktiskt var så!

Av en anglikansk präst fick väninnorna låna en gammal bil, elegant och svart i lacken. Biblarna packade de i resväskor och la filtar över. Första natten i Polen vågade de inte lämna bilen. Både den och biblarna kunde ju bli stulna. Biblarna, på polska och ryska, var deras guld. I bilen var det så kallt att de knappt kunde röra sig, ändå satt de kvar.

Det Gunilla bäst minns är försiktigheten när biblarna skulle lämnas över. Man fick inte låtsas om att man kände varandra. De gick på en gata, hade en adress. Biblarna låg i en kasse, någon passerade och tog den, sedan gick bägge vidare som om ingenting hade hänt.

Agneta minns när hon och hennes man kom till en församling i Moskva. När gudstjänsten var slut gick de fram till mannen som var deras kontakt.

– Då sa han på tyska: es gibt Augen hier, alltså ”det finns ögon här”.

”Vilket hotell bor ni på?” frågade han. Sedan sa han: ”Vi träffas i porten bredvid.” Efter ett tag kom han dit, i taxi. Agneta och hennes man klev in. Hela tiden såg mannen sig om för att förvissa sig om att ingen följde efter. De åkte på sightseeing. Mannen visade dem universitetet, pekade och berättade. Först senare, på tunnelbanan när det var tjockt, tjockt med folk, sa han nu, fick väskan med biblarna och försvann åt ett annat håll.

Men var ni inte medvetna om vad ni riskerade?

– Alltså, vi hade en så otroligt barnslig tro på Gud, svarar Gunilla. Så man tänkte aldrig nästa steg egentligen. Bara att vi skulle vara rädda om våra kontakter, det var dem man var orolig för.

Dessutom var ni småbarnsmammor som lämnade barnen hemma?

– När vi skulle till Sibirien ansåg jag att mitt uppdrag var så viktigt att jag lämnade bort min 14 månader gamla dotter i sju veckor, svarar Agneta.  Efteråt har jag tänkt: hur kunde jag göra det? Men engagemanget var så stort, och vi hade ju hört hur de kristna hade det.

Ni såg er ju som evangelisatörer, ni spred Ordet. Men samtidigt: de evangeliska kristna var, ur de kommunistiska regimernas perspektiv, ett slags dissidenter. Ni understödde människor som ville läsa själva, tänka själva, tro själva. Tänkte ni någonsin att ni understödde en dissidentverksamhet?

– Vi tänkte inte så politiskt, säger Agneta.

– Nej, vi tänkte nog aldrig att det var politik i det. Och jag kunde inte förstå att man kunde blanda ihop det på det viset, säger Örjan.

Det var annat som drev dem. Som när Agneta gav en bibel till en rysk gumma. Hon tog den försiktigt, höll den tacksamt en stund, och ville sedan ge den tillbaka. När hon sedan förstod att den var en gåva visste hon inte till sig av lycka. Hon ville absolut ge något tillbaka och kom tillbaka med nylonstrumpor, dyra och svåra att få tag på bakom järnridån. Det var det finaste hon hade att ge.

– Tänk, säger Agneta, att jag har fått vara med om det här. Det har berikat mitt liv så.

 

Text: David Qviström
Foto: Martin Stenmark

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar