Ur arkivet

Bilder ur ett komikerliv

av Stina Jofs

Året var 2011. Inför den stundande 80-årsdagen satte sig Hans Alfredson, tillsammans med Vi:s Stina Jofs, och bläddrade i sina privata fotoalbum. Med anledning av Hans Alfredsons bortgång publicerar vi reportaget i repris.

Jag tar sats.

Nu ska vi minnas, Hans.

Inför fotografierna av ett långt och innehållsrikt liv suckar Hans Alfredson. Pustar, ler ibland men mest verkar han lite hjälplös och ganska besvärad.

– Jag ska verkligen försöka, men minnet sviker.

I huset på Lidingö är det en röra. Vattenläckan i badrummet måste åtgärdas och hantverkarna sliter med kakel bakom plastskynken. På taket står tre man och hivar tegelpannor. Hustru Gunilla är byggeneral, mild men bestämd, med ett säkert öga för allt det som är vackert.

Jag har hört Hans Alfredson berätta om förträngda minnen förr, om vikten av att gå vidare, att inte stanna i sorg och smärta. Bara trampa på. En ganska trösterik egenskap, menar han.

Men allt roligt du upplevt, lusten och leken? Dina enorma framgångar borde väl kunna fylla dig med ro. Kan du inte bara njuta av de glada minnena?

Nu skrattar han lite, tycker väl att frågan är naiv.

– Det fungerar inte så. Om skapandet, och lusten att prova nytt har varit själva glädjen i livet så sätter man sig inte bara ner och är nöjd.

Inte?

– Nej. Det är en sorg att inte kunna längre. Jag som haft så mycket fantasi! Nu har den sakta glidit ur mig. Förr var jag nyfiken på allt, nu skiter jag i det nya. Jag skriver inget längre. De senaste två åren har jag dessutom haft ett ganska dåligt förhållande till min kropp. Sover mycket, orkar lite. Och det svarta stegras, jag tar något slags tablett mot det. Också.

Han visar mig dosetten, häller en hög med piller i sin kupade hand. En dagsdos för magen och hjärtat och annat som är trasigt. Mest lider han av yrsel. När allting gungar blir han rädd. Nyligen föll han handlöst. Mitt i mörka natten gick näsbenet sönder och blodet forsade.

Hur svart är ditt svarta?

– Det är svårt att förklara. Svart är en färg som inte har några grader. Många vänner som jag haft så roligt med och känt mig så upprymd av – Tage, Slas, mina gamla klasskompisar – är döda. Det är åldrandets förbannelse. Att alla andra dör.
Men jag är otroligt lycklig över att jag har Gunilla. Hon kan så mycket, hon håller mig i handen. Vi lärde känna varandra som väldigt unga. Gunilla och min syster var klasskompisar på flickläroverket. Många äktenskap går i kras, men jag är så glad att vi två har kämpat på.

Någon gång har du sagt att elva är den perfekta åldern för en människa.

– Nja, det beror väl på. Bill i Bill-böckerna, som jag läste mycket som barn, fyllde alltid elva. Då hade man leken och äventyret i sig. Säkert handlar det också min barndoms somrar i skånska Värsjö. Tänker jag tillbaka på dem ser jag lycka trots krig och elände.

 Din farfar Alfred Andersson, sprithandlare i Malmköping, dog när din pappa var två. Din pappa Folke när han var nybliven fyrabarnspappa.

– Länge trodde jag faktiskt att vår släkt levde under en förbannelse. När jag fyllde 45 blev jag uppriktigt förvånad. Jag trodde det skulle gå med mig som med de andra. Pappa hade dragits länge med halsont. Till slut gick han till doktorn som konstaterade leukemi. Det fanns absolut inget att göra. Inom en vecka var han död. Det var helt obegripligt förstås. Mamma blev ensam med fyra barn, varav två riktigt små. Min yngste bror Per var bara några månader. Plötsligt skulle jag vara mannen i familjen. Men jag var ju bara 15 och i början av puberteten. Jag hade behövt en pappa såklart. På begravningen var jag alldeles … ja, alldeles knuten inombords. Det var så hemskt. Ändå höll jag på att börja fnissa när prästen talade. Som tur var lyckades jag behärska mig. Det var förfärligt. Ganska omgående blev jag en slarver, fick underkänt i alla ämnen och tvingades gå om. Jag blev hård och kaxig på något vis, men kanske var det inte så konstigt.

Tre stora sorger har drabbat dig: din pappas leukemi, er son Mats tragiska olycka och så Tages för tidiga död i malignt melanom.

– Ja, men alla drabbas av förfärligheter i livet. Jag är inte den enda som förlorat någon. Grymmast är förstås när ett barn dör. Mats stoppade en radio-antenn i en väggkontakt. Den typen av antenner är förbjudna i dag. Jag såg det hända men hann inte göra något. Han var fem år. Mats låg på sjukhus i 20 dagar innan han dog. Något sådant kommer man aldrig över. Det är nog inte heller meningen. Men man måste ändå vidare. På något sätt måste man vidare.

 

Text: Stina Jofs

Foto: Thron Ullberg

Publicerat I Tidningen Vi, nr 6/2011

 

Hans Alfredson: ”Det är jag som står upp, vi lekte nog sjörövare. Somrarna i Värsjö är nog min lyckligaste tid. Lantstället låg några timmars bilresa från Helsingborg, där vi bodde.
Idén till min rollfigur Garbo i Att angöra en brygga – han som vill till Hollywood för att gifta sig med Esther Williams – hämtade jag från Joel Jönsson i Värsjö. Han var en fiskargubbe men kunde inte simma. Jag hjälpte honom ibland med näten och att ösa båten. Joel var rolig, han tog inte bort prislappen på kepsen. Den fladdrade när han cyklade. Och han talade ganska obegripligt men han var inte det minsta tokig eller dum, bara originell. Jag tyckte väldigt mycket om honom. En gång busade vi grabbar med honom. Vi skrev ett brev i hans namn till  Esther Williams i USA och bad om hennes autograf. Några veckor senare kom ett svar ! Joel fattade förstås ingenting. Men vi tyckte det var roligt.”

”Det är jag som är Djingis Kahn till vänster. Jag hade spelat med i andra spex men här fick jag skriva för första gången. Föreställningen blev en succé. Min mamma sydde kläder och Gunilla, det var två år innan vi gifte oss, hjälpte till. Jag kom snabbt in i spexgänget. Första dagen i Lund hade jag och min kompis Lennart Levin gått på upptäcktsfärd och hamnat bland några studentspexare som drack grogg. Vi började prata och kvällen slutade med att Lennart och jag sjöng egna små bitar, som de gillade. Ja, så var jag i gång. Djingis Kahn ingår numera i Lunda-spexarnas stående repertoar och spelas vart femte år.”

”Den här bilden har Gunilla tagit. Den heter Mina fyra pojkar. Vi är i huset på Södra Kungsvägen 207 som vi köpte efter revyn Gröna Hund, som gick bra. Plötsligt kände vi oss rika. Det var tjong-dagar!
Jag var väl ingen jättebra pappa för Daniel och Tomas, följde aldrig med på sportevenemang och sånt. Å andra sidan var de inte särskilt sportintresserade. Jag har nog umgåtts mer med barnen än andra fäder, mycket för att jag haft det jobb jag haft.
Ungarna följde ibland med på inspelningar, de hjälpte till så smått och nu har ju Daniel och Tomas tagit över filmstafettpinnen. Vår yngsta flicka Sofi (numera jurist) var också med på teatern och filminspelningar som barn. Hon sålde program och spelade små roller.
Jag har jobbat mycket, varit flitig. Gunilla har tagit mycket ansvar för barnen.”

”Den här bilden är från Danmark. Vi var där några sommarveckor med våra familjer. Vad ska jag säga om Tage? Vi träffades på radion, började prata och fortsatte så. Vi hade så roligt tillsammans, tänkte lika men var ganska olika. Vi bråkade aldrig men hade förstås olika åsikter ibland.  Men vi redde ut allt. Tage kunde vara bestämd, han räknade ut hur vi skulle göra, höll ordning. Jag var den slarvige. Jag får ofta frågan om hur vi arbetade tillsammans, men den går inte svara på. Vi bollade idéer, växlade plats vid skrivmaskinen, tog över när den andre tröttnat. Vi reste i väg till något riktigt ointressant ställe när vi skulle få inspiration. Så satt vi med anteckningsblocken och pratade. Det går inte beskriva miraklet i det.”

”Vi sminkar oss. När vi gjorde Fröken Fleggmans mustascher visste vi att Tage var sjuk. Han hade opererat bort några envetna utslag och vi tänkte att saken var ur världen. Efter ytterligare något år förstod jag hur allvarligt det var. Det var förfärligt. När Tage hade dött gick det några år när jag tänkte på honom ständigt. Han poppade upp så fort jag skulle göra någonting. Det var en märklig känsla. Att han inte var där. Att jag var ensam kvar. Jag kan inte beskriva det mer än så.”

Den enfaldige mördaren är jag mest nöjd med. Ja, stolt faktiskt. Den var originell och hängde ihop. Detsamma gäller Picassos äventyr (bilden), som Tage och jag gjorde tillsammans. När människor tänker på det Tage och jag gjorde tror de flesta att allt var succéer, men så var det inte alls. En del revyer gick knackigt. En del fick dålig kritik. Ofta reagerade jag med ett: ’Jag ska visa dom jävlarna!’  Efter sågningen av filmen Vargens tid – de delade ut ett nyinstiftat kalkonpris till mig – gav jag emellertid upp. Jag var otroligt ledsen då. Ville aldrig filma mer.”

”Här spelar jag en dyster man i min son Daniels Millennium-film. Jag har alltid gillat att stå på scen. Du frågar om jag haft något mål i livet? Ja, det har jag faktiskt. Tidigt hittade jag på saker till klassens roliga timme,  var med i spex i gymnasiet, gillade att hitta på, skriva och agera framför andra. Privat är jag väldigt blyg, men på scenen vågade jag. Nånstans tänkte jag nog att jag ville till den världen. Jag insåg att jag måste skaffa mig en grund, och började läsa i Lund . Samtidigt vikarierade jag som journalist. Jag skrev bland annat filmrecensioner under signaturen ’Simson’. Ett förfärligt minne: Jag var vikarie på Öresundsposten och en pojke hade försvunnit på havet. Jag skickades ut att fråga efter bilder att publicera. Pojkens familj var i upplösning och gav mig två bilder – de enda som fanns. Kunde jag ta båda  så att vi kunde välja på redaktionen? frågade jag. Sen gick jag och spydde i häcken utanför. Jag hade tagit båda bilderna för att Helsingborgs Dagblad skulle bli utan. Vi var konkurrenter. Jag kände mig som ett svin. När revyandet och filmandet tog över slutade jag som journalist. Tage och jag bildade aktiebolaget Svenska Ord. Det var väl ingen som trodde att det skulle gå så bra som det gjorde. Tages backup-plan? Han läste för att bli lärare om allt skulle gå åt helskotta. Men det gjorde det inte.”

 

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar