Politiskt

Billströms testamente

av Cecilia Garme

Han kallades kylig och byråkratisk. Men under Tobias Billströms  åtta år som migrationsminister fick omkring 167 000 flyktingar och anhöriga uppehållstillstånd i Sverige.  Tidningen Vi följde med honom på hans sista utflykt i tjänsten.

Tänk er att ni kliver in i en turistbroschyr. Brittsommarsolen blixtrar i spröjsade fönster bland bokskogar och böljande kullar. Fortsätt sedan in på Göingeskolan, ett högstadium i Broby i nordöstra Skåne, och det övergår nästan till propagandafilm. Är Sverige verkligen så här bra? Lokalerna skiner och skolpersonalen svarar klokt och engagerat på frågor om hur man integrerar nyanlända flyktingbarn i skolan.

Det är den avgående migrationsministern Tobias Billström (M) som ställer frågorna, på sin allra sista tjänsteresa. Liknande besök har han gjort nästan varje vecka i åtta år. Ibland även till kommunkontor där kommunalråden beskriver hur de arbetar för att femton plötsligt uppdykande elever med utländsk bakgrund ska kunna beredas god skolgång från och med nästa dag.

Miraklet: att det så ofta funkar.

Utmaningen: att hålla miraklet vid liv.

 

Tobias Billström byter ställning i stolen. Hundratals resor, och hans frågor är ständigt desamma. Vad är er bedömning? Vad tror ni? Och förläggningscheferna, rektorerna, lärarna, kommunalråden och tjänstemännen svarar: Vi tycker så här. Vi löser uppgiften, men vi skulle behöva x, y eller z från staten.

– Vi har dåliga planeringsförutsättningar, säger Patric Åberg (M), kommunalråd i Östra Göinge kommun som sitter med vid skolbesöket.

Han vill i och för sig gärna ha nya kommuninvånare. Faktiskt så gärna att man har gett förstahandskontrakt på lägenheter till flyktingar med uppehållstillstånd, med den statliga etableringsersättningen som säkerhet. Så ja, här står hjärtan öppna.

Och med 13 800 invånare erbjuder Östra Göinge dessutom 350 platser för asylsökande. Men Migrationsverket har därutöver upphandlat ytterligare 600 platser i trakten, mot kommunens vilja.

Så nu går Östra Göinge på fälgarna, menar Patric Åberg. Mottagningssystemet håller på att korka igen. Skolan har tagit emot 160 utländska barn de senaste 18 månaderna.

– Vi kommuner vill sitta med vid bordet, vädjar han till ministern.

 

Långt borta slår Broby kyrka tolv. Och Sverigedemokraterna har just fått nästan 19 procent av rösterna i Östra Göinge kommun, mot 13,7 procent 2010, till kommunalrådets förtvivlan.

Speglar Östra Göinge utvecklingen i Sverige, fast fyra år i förväg?

Ungefär detta frågar jag Tobias Billström över äggakaka med fläsk på Broby Gästgivargård en timme senare. (Ministern säger pass till den lokala specialiteten.)

Att leda migrationspolitiken i Sverige är att slåss för reglerad invandring på två fronter. Å ena sidan förklara politiken för engagerade medborgare som tycker att reglerna är för hårda eller tolkas fel. Att fler ska tas emot. Å andra sidan bemöta dem som tycker att reglerna borde skärpas. Att färre ska tas emot.

Men framför allt – se till att mottagandet fungerar. Just detta är helt centralt.

Tobias Billström tror att det ofta är just de tillfälliga boendena för asylsökande som skapar oro och konflikter i lokalsamhället. Som i Östra Göinge. Och då blir svaret ganska enkelt. Fler kommuner måste ställa upp. Om varje kommun i Sverige tog emot 38 – bara 38! – av de flyktingar som har fått uppehållstillstånd, men inte erbjudits en plats att etablera sig på, då skulle flaskhalsarna försvinna.

Antagligen skulle Migrationsverket då inte tvingas öppna så många tillfälliga boenden där asylsökande placeras med kort varsel. När så sker i orter med låg framtidstro kan det bli problem. Men där är det framtidstron som ska lyftas.

Ungefär så resonerar Tobias Billström.

– Varför tror människor att det är flyktingarna som påverkar framtidsutsikterna negativt? frågar han.

Och fortsätter:

– De parter som måste ta tag i framtidstron är naturligtvis kommunerna och det lokala näringslivet.

 

Östra Göinge har varit en mönsterkommun, menar Billström. Vilket man inte kan säga om alla – Tobias Billström nämner till exempel M-kommunen Vellinge. Han har drivit en liknande linje mot de andra EU-länderna – ställ upp!!! Och han var pådrivande för ett EU-gemensamt kvotflyktingprogram. Men mot EU-länder som krånglar, maskar, eller framhärdar med omänskliga mottagningsförhållanden finns inte många tvångsmedel. Detsamma gäller alltså ovilliga kommuner.

Och någon lösning har Tobias Billström inte presenterat, under åtta år. Alarmerande nog, om det är kommunal solidaritet som är pudelns kärna.

Så det blir en uppgift för den nye justitieministern Morgan Johansson (S).

I valrörelsen undrade somliga hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Frågan känns lite konstig att ställa inför ett vidsträckt, frodigt skånskt landskap. Och såg vi inte alldeles nyss den skickliga Göingeskolan?

Som Tobias Billström själv vid ett tidigare besök har utnämnt till ett föredöme för Europa.

Men reportern sväljer äggakakan och frågar ändå. Ska man sätta en gräns?
En nivå? Vad är Tobias Billströms svar?

Hans blick är mycket stadig.

– Jag svarar att Sverige alltid har haft och alltid ska ha ett asylsystem som innebär att vi erbjuder skydd åt dem som behöver det.

Och i valv bakom valv inom sig ser reportern alla som har behövt det. De som flydde från Nazityskland. Ungrarna, tjeckerna. Chilenarna. Bosnierna. Men världen blev större.

Tobias Billström ser också valven, för han säger:

– Ska en människa som kommer från det krigshärjade Syrien, det plågade Afghanistan eller det utplundrade Somalia, ska den människan som kommer till Sverige och lämnar in sin asylansökan få svaret ”sorry, det är fullt, vi fyllde liksom vår nivå igår, du kommer en dag för sent”.

Nej, det tycker han inte.

Det handlar inte minst om likhet inför lagen. Sedan 2006 är det inte längre politikerna som tolkar lagen. Därför bestod Billströms jobb mindre av att föreslå nya lagar än att skapa förståelse för dem som redan fanns.

Av all kritik han har fått – för afghanistan-tolkarna, ”blonda och blåögda damer”, aktier, polisens ”inre gränskontroller”, romerna – var inget värre än det som hände sommaren 2007. Då hade Migrationsöverdomstolen fattat beslutet att det inte rådde väpnad konflikt i Irak.

– Det var en storm! Plötsligt ansåg oppositionen att jag skulle gå in och avgöra vad som var korrekt nivå på konflikten i Irak. Fastän en enig riksdag hade bestämt att vi inte skulle göra på det sättet.

 

Tobias Billströms bästa minne från ministeråren är ett helt annat. Den 21 december 2010, i rykande snöstorm, tog han sig längs kajerna och Skeppsbron i Stockholm till Hotell Reisen för en lunch med Mikaela Valtersson, gruppledare för Miljöpartiet. I innerfickan, bildligt talat, hade han en instruktion från Fredrik Reinfeldt. Den löd: Vi måste skydda migrationsområdet från sverigedemokratiskt inflytande.

– Det var nödvändigt att bygga en plattform för att förhindra detta, och också för att bevara integriteten för arbetskraftsinvandringsreformen, systemen med migrationsdomstolar och den gemensamma europeiska asylpolitiken. Det var nödvändigt att hitta en samarbetspartner, säger Billström.

Tack vare snöstormen var restaurangen nästan tom, Billström och Valtersson fick diskutera i fred och resten är historia. Ramöverenskommelsen som slöts våren 2011 kom också att innebära att papperslösa fick rätt till vård och skola, ett krav som Miljöpartiet hade drivit.

Nu sitter Miljöpartiet i regeringen och Stefan Löfven (S) har lovat att ramöverenskommelsen kommer att bestå. Tobias Billström känner att Alliansregeringen fick mycket uträttat.

– På ett antal punkter kan vi verkligen sätta kryss i rutan och säga ”det här blev uppfyllt”.

Arbetskraftsinvandringen, som var begränsad mellan tidigt 1970-tal och 2008, är alltså numera även socialdemokratisk politik. För Tobias Billström toppade arbetskraftsinvandringen listan av viktiga reformer, även om reformen fick ändras för att förhindra att folk utnyttjades.

– Med tiden kommer vår reform visa sig vara mycket viktig för att Sverige ska klara sin försörjning av kompetent personal. Det ger möjlighet att rekrytera människor från tredje land utanför EU som har kunskaper som behövs på den svenska arbetsmarknaden, säger Tobias Billström.

Det var testamentet.

Och eftermälet?

Jag frågar två journalister och författare som har följt Billström noga. Den förste – Niklas Ekdal – suckar tungt.

– I förhållande till flyktingkatastrofen i Mellanöstern, Sverigedemokraternas segertåg och tafattheten på EU-nivå blev Moderaternas migrationspolitiska ambitioner inte mycket mer än – ambitioner, säger han.

Vi-medarbetaren David Qviström, som i våras kom ut med boken Nyttiga människor – en reportagebok om migranter, gränser och människosyn, ger en delvis annan bild.

– Det vore synd om han bara blev ihågkommen för grodor. Jag upplevde honom som en engagerad migrationsminister(i kontrast till den tidigare reaktiva och lite ointresserade socialdemokratiska migrationspolitiken). Han var mycket lojal mot den europeiska politiken på området där han stundtals också var en progressiv kraft. Sedan hade jag önskat en mindre naiv reform av arbetskraftsinvandringen och jag hade önskat att han hade tagit strid för andra legala och säkra vägar för flyktingar till Europa än genom kvotflyktingprogrammet.

 

Den 29 september valdes Tobias Billström till riksdagens förste vice talman. Därmed har han sagt sitt sista ord i flyktingdebatten. Och om riksdagen skulle föreslå en ändrad migrationspolitik finns det bara en sak han kan göra.

Klubba igenom den.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar