Porträtt

Blått skynke, rött skynke

av Markus Wilhelmson

Som två av Sveriges vassaste politiska skribenter får de regelbundet ta emot hat och hot. Alice Teodorescu och Katrine Marçal befinner sig på varsin sida av det politiska spektrat men delar oron över det offentliga samtalet: Vad händer med ett land när allt fler stänger in sig i bubblor där den egna världsbilden bekräftas – och de som tycker annorlunda avrättas i sociala medier?

Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut sa en gång att du ska vara försiktig med vem du utger dig för att vara, eftersom den du utger dig för att vara faktiskt är den du är.

Det är snart tio år sedan Vonnegut dog; Twitter var nyförlöst och Donald Trump en oförarglig frisyr i tv-såpan The Apprentice.

Vad hade Vonnegut sagt i dag, om det korta avståndet mellan tanke och tweet, om det uppskruvade tonläget och vad det har gjort med människan?

När Vi sammanför Katrine Marçal, författare och krönikör i Aftonbladet, med Alice Teodorescu, politisk redaktör och chef för Göteborgs-Postens ledarsida, i London sker det några dagar efter att brittiska tidningen The Guardian har presenterat en undersökning om hat på nätet.

Resultatet är mer en bekräftelse än en kioskvältare.

The Guardian har granskat kommentarsfälten i anslutning till artiklar som har publicerats i tidningen sedan 2006 och funnit att åtta av de tio skribenter som har blivit mest utsatta för hat är kvinnor. De två männen på topplistan är svarta.

Alice Teodorescu och Katrine Marçal i Londonstadsdelen Islington, där Katrine numera bor.

Alice Teodorescu och Katrine Marçal i Londonstadsdelen Islington, där Katrine numera bor.

Katrine Marçal och Alice Teodorescu är inte överraskade. För en viss kategori läsare är de ett rött skynke. Värsta sorten. Det spelar ingen roll vad de skriver eftersom de 1) har svårstavade efternamn 2) är kvinnor och 3) vägrar att låta sig tystas.

– Kommentarerna börjar strömma in i mejlboxen några timmar efter att Aftonbladet har publicerat min krönika. ”Du ska hålla käften. Grekhora.” Det är konstant, varje vecka. Jag har för övrigt inga grekiska rötter, säger Katrine Marçal.

Hon flyttade till London för snart fyra år sedan (”tidig 30-årskris”) och det är hemma i vardagsrummet i stadsdelen Islington vi träffas, där bokhyllor fyllda av Blair och Faludi, Palme och Piketty, Hillary Clinton och Hilary Mantel, ramar in den öppna spisen.

Nyfödde sonen Arthur är mätt, ögonlocken tunga. Förlossningen tog 47 timmar från att vattnet gick. När läkaren efter 45 timmar ville genomföra kejsarsnitt kravlade sig Katrine upp på sina armbågar, pekade på henne med fingret och väste: ”Jag har inte hållit på så här länge för att du ska skära upp mig. You better get this baby out naturally.

Det blev tång.

– Någon som vill ha te? undrar hon.

 

När Alice Teodorescus artiklar har publicerats möter hon brutala kommentarer i sociala medier. Hon har blivit kallad ”romsk tiggare” och ”husneger”, men menar att de professionella tyckarnas tonläge är ett större problem än läsarnas.

– Jag upplever att vanliga människor är mer sansade än de som gör karriär på att tycka. Där råder en kloakmentalitet, där det premieras att medvetet försöka misstolka och att gå till attack. Jag tycker att det är ett problem eftersom det sätter tonen. Vad ska vi då förvänta oss av andra människor?

– Får du våldtäktshot från etablerade skribenter? undrar Katrine.

– Nej, bara hat. Hoten kommer från annat håll.

En eftermiddag för några år sedan, när Katrine Marçal fortfarande var verksam i Stockholm, möttes hon i trappuppgången i huset där hon bodde av en man som tryckte upp henne mot väggen.

Hon skrek och slog sig fri med sitt paraply.

Efter det installerades övervakningskamera på hennes dörr och hon fick kristerapi av Aftonbladet.

– Tidningen är bra på att hantera den här typen av situationer. De har tyvärr vana, säger hon.

Katrine menar att överfallet och hatmejlen inte påverkar det hon skriver, och att det har blivit lättare sedan hon lämnade Sverige.

Alice har bestämt sig för att sluta skriva den dagen hon inte vågar formulera sina åsikter.

Katrine Marçal och Alice Teodorescu är inte rädda, inte för egen del, men de är oroliga över det offentliga samtalet.

Vad händer med debatten – och i förlängningen med vår förmåga att tänka fritt och i nya banor – om vi inte är beredda att lyssna på någon som tänker tvärtom? Och vad händer när åsikter och människor avrättas med 140 tecken på Twitter?

Är ord som tvekan, samförstånd och kompromiss utrotningshotade?

Alice: I dag är det offentliga samtalet väldigt polariserat, antiintellektuellt. Det präglas av snabba replikskiften som baseras på känslor snarare än fakta. Jag tycker att det har blivit mycket värre bara under de sex år jag har varit verksam.

Katrine: Jag har en mer positiv bild än den du beskriver. Visst, twitter är twitter och debatten förs snabbare i dag. De flesta blir lite mer generösa om de sover på saken innan de svarar. Men svensk debatt är snäll jämfört med den brittiska. Här går hela det parlamentariska systemet ut på att två snubbar pucklar på varandra.

Det påstås ofta att man inte får säga vissa saker i Sverige. Jag tycker att man får säga ganska mycket, men man får vara beredd på att någon säger emot.

Alice: Men jag tycker att det är skillnad på högt i tak i debatten och att man är ohyfsad. Branschen befolkas av människor som vill göra karriär på oneliners, men som duckar för de svåra frågorna. Jag brinner för att få in fler akademiker i samhällsdebatten, men jag förstår att de inte vågar. Råkar du göra någonting fel eller tycker något avvikande, får du ett drev mot dig.

Katrine: Jag förstår vad du menar, men är det verkligen så illa? Man måste ju vara beredd på mothugg. Det påstås ofta att man inte får säga vissa saker i Sverige. Jag tycker att man får säga ganska mycket, men man får vara beredd på att någon säger emot. Det måste vi lära oss att hantera. Det finns en offerkofta som vi tar på oss så fort någon har en annan åsikt.

Alice: Visst, mothugg är ju hela poängen med en debatt. Men det är inte mothugg man får. Man blir flådd som människa. Jag är kanske naiv, men varför kan man inte ha en civiliserad diskussion som bygger på respekt för att man tycker olika? Varför kan vi inte inse att vi kan lära något av varandra? Nu känns det som om debatten oftast förvandlas till underhållningsvåld. Meningen är inte att komma fram till något, utan att vi ska bli arga på varandra och så blir det en debatt om debatten.

Katrine: Det kan jag till en del hålla med om, men man måste också vara ärlig med att politik delvis handlar om att försöka flytta debatten åt ett visst håll. Du har en agenda och jag har en agenda. Det är så det fungerar att vara politisk skribent eller att tillhöra en tankesmedja.

Alice: Men vilka människor vill syssla med politik eller samhällsdebatt när reflexmässiga och ganska primitiva uttryck premieras? Knappast de som tycker att det är spännande med idéutveckling, utan snarare de som är sluggers. Jag har svårt att se att politiken kommer att kunna locka intellektuella tänkare. Det är oroväckande att varken socialdemokraterna eller moderaterna har en tydlig kronprins eller ledare.

– Ygeman! ropar Katrine plötsligt, och reser sig:

– Är det någon som vill ha te?

 

Katrine Marçal och Alice Teodorescu kommer från skilda politiska håll. På högstadiet startade Katrine – som då hette Kielos i efternamn – feministisk studiecirkel hemma i Lund. Ett gäng tjejer träffades hos varandra en söndag varje månad, åt veganska brownies och diskuterade Internationella valutafonden och H&M:s retuscherade kvinnoideal.

På Uppsala universitet skrev hon sin första debattartikel.

En professor i nationalekonomi hävdade att män är bättre än kvinnor på ekonomi och i läroboken om politisk idéhistoria (skriven av Leif Lewin) rymdes bara en kvinna: filosofen och nationalekonomen John Stuart Mills fru Harriet. Eller, mer korrekt: Det fanns ytterligare en kvinna i boken. Hon var naken och prydde omslaget.

Katrine skrev i studentföreningen Laboremus tidning om detta. Det blev ett herrans liv.

Hon anslöt en period till socialdemokratiska studentförbundet och kuppade sig in på förre näringsministern Thomas Östros 40-årsfest, där hon sjöng Charlotte Perrellis Take Me to Your Heaven med ny text: Deltidstjänst på Jämo.

Hon har blivit utskälld av Margot Wallström och Augustprisnominerats för sin bok Det enda könet, som har översatts till 14 språk och lanseras i USA i sommar.

Alice Teodorescu kom från Rumänien till Sverige när hon var fem år. Utan det svenska språket fick hon en speciell relation till tystnaden och blev expert på att läsa av omgivningens signaler. Familjen var fattig, föräldrarna skildes, hon blev vuxen för fort. Alice gjorde allt för att passa in, ville bli diplomat och utbildade sig till jurist innan hon stod inför ett vägskäl och tänkte om.

Hon började i stället bejaka att hon var annorlunda. Insåg att bara den som sticker ut är oersättlig. Hon får ofta höra att hon är modig och varje gång knyter det sig i hennes mage.

Hur kan det vara modigt att tänka självständigt och tycka fritt i Sverige? Betyder det att alla åsikter inte är tillåtna?

I Ceaușescus Securitatebevakade Rumänien ansågs det vara en statsfientlig handling att lyssna på Radio Free Europe, och ännu modigare att formulera en avvikande åsikt, men i Sverige 2016?

Jag är rädd för vad som händer med en människa som inte vågar sätta ord på de tankar hon bär på.

– Vad är vi rädda för? Ingen riskerar fängelse för sina åsikter. Vi tar yttrandefrihet för given, men är ändå rädda att dömas av rättssystemets inofficiella fjärde instans: sociala medierdomstolen. Jag är rädd för vad som händer med en människa som inte vågar sätta ord på de tankar hon bär på, säger Alice.

När hon 2008 studerade på den liberala tankesmedjan Timbros utbildningsprogram Stureakademin, hade två personer bjudits in att föreläsa under rubriken ”Liberalismens fiender”.

Fienderna var Göran Greider och Katrine Kielos.

Efter föreläsningen föddes en tanke hos Alice Teodorescu: Vad borgerligheten behöver är en Katrine Kielos.

– Tänk om jag skulle kunna bli det? sa hon till sig själv.

 

Men vad är nytt i detta? Har inte det glödande hatet, oviljan att försöka förstå motståndarens argument alltid funnits? Är det bara tekniken som har öppnat dammluckorna för det tidigare outtalade?

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att historiskt sett har det som uttalats i vardagsrummet oftast stannat där. Den som trots allt ville kasta invektiv mot någon som tänkte annorlunda, hade så många hinder att passera.

Raseriet skulle formuleras i ett brev som måste postas eller lämnas till tidningens stränga insändarredaktör som tonade ner, skrev om eller – i många fall – refuserade.

Det fria ordet var möjligen inte lika fritt, men i bästa fall fanns en dörrvakt mellan hatet och mottagaren.

– Med de sociala medierna har gränsen mellan den privata och den offentliga sfären suddats ut. Steget ut i offentligheten har blivit kortare, ja nästan obefintligt, säger Jesper Strömbäck.

I den bästa av världar är den nya, digitala offentligheten ett fantastiskt forum för demokratiska samtal.

I sämsta fall blir debatten ett gängslagsmål för människor med dålig impulskontroll.

– I de digitala mediernas natur ligger att driva fram ett polariserat samtalsklimat. Dels på grund av snabbheten, dels för att det finns en utrymmesbegränsning. På till exempel twitters 140 tecken blir möjligheten till fördjupning begränsad. Då gäller det att sticka ut, säger Jesper Strömbäck.

En synpunkt om digitaliseringens konsekvenser, som det inte lika ofta talas om, är att vi också riskerar att få olika bilder av verkligheten.

Att åsikterna om verkligheten skiljer sig är en sak, men mer allvarligt är om vi baserar våra åsikter på olika verklighetsbeskrivningar.

Det handlar dels om de olika filterbubblor vi befinner oss i, genom att styra vårt nyhetsintag via exempelvis Facebook kan vi få vår världsbild bekräftad utan att pröva den mot oliktänkande, dels om rent tekniska aspekter.

Ett exempel: Om Jimmie Åkesson och Annie Lööf googlar frågan ”Vad kostar invandringen?” får de sannolikt olika träffar beroende på vilka sökningar de har gjort på nätet tidigare. Sökresultatet styrs av en algoritm som vi användare aldrig ser.

– Verklighetsuppfattning är fundamental för vår identitet. Om våra bilder av verkligheten drar åt olika håll finns en allvarlig risk för att debatten blir allt mer oförsonlig, säger Jesper Strömbäck.

 

Katrine Marçal oroas över vad som händer med en människa som får sina fördomar bekräftade.

– Jag tror att det gör oss mindre som människor. Akademiker som studerar fascism konstaterar att vi alla kan vara rasistiska, brutala, förenklande och själviska. Men om vi regelbundet tvingas ifrågasätta vår världsbild, har vi mentala processer som hindrar oss ifrån att reagera på vår först impuls. Med den snabba debatten blir det accepterat eller nästan en dygd att reagera på första impulsen, säger hon.

I den extrema förlängningen kan det, om man ska hårdra det, leda till att vi får Breivik eller IS-terrorister.

Filterbubblorna ser Katrine Marçal som ett av de största hoten mot vårt samhälle.

– I den extrema förlängningen kan det, om man ska hårdra det, leda till att vi får Breivik eller IS-terrorister. Om man sitter i de här åsiktsbubblorna på nätet, och tror på saker som inte stämmer för att man aldrig möter motstånd, kan det gå väldigt snett. Säkerhetstjänster pratar om det här som ett verkligt problem, säger hon.

 

Att de skriver för tidningar med olika politisk färg på sina ledarsidor lyser ibland igenom i ordväxlingen. Aftonbladet är obunden socialdemokratisk och Göteborgs-Posten liberal. Katrine och Alice står långt ifrån varandra i många frågor och skulle sannolikt varken starta ett politiskt parti eller åka på semester tillsammans, men oavsett olikheterna finns en respekt för den andres åsikter.

Alice och Katrine är oense om det mesta när det handlar om politik, med förenas i oron över vart det offentliga samtalet är på väg.

Alice och Katrine är oense om det mesta när det handlar om politik, med förenas i oron över vart det offentliga samtalet är på väg.

Och de är överens om analysen att det höga tonläget och polariseringen i det offentliga samtalet också har att göra med att vi lever i en tid av stor oro och osäkerhet med terrorism, flyktingfrågor, globalisering. Konflikterna i debatten blir större eftersom de verkliga konflikterna i samhället är större.

– Sverige har haft en konsensusinriktad debatt eftersom vi har haft en ganska konsensusinriktad politik. Alla partier har legat i någon form av mittenfåra och varit mer eller mindre sossar. Nu är det så mycket som står på spel. Det handlar inte bara om att höja fastighetsskatten, utan om vilket Sverige vi vill ha. Det finns väldigt olika svar på de stora frågorna och det triggar upp tonläget. Människor är osäkra, känner en maktlöshet och frågar sig om vi kan styra utvecklingen över huvud taget, säger Katrine Marçal.

– Jag tror att vi befinner oss i ett politiskt paradigmskifte, där många av de gamla sanningarna är på väg att omkullkastas. Därför famlar många desperat efter förenklade lösningar på i grunden svåra moraliska problem. När debatten mest handlade om skatter, arbetsmarknad och fritt skolval fanns en tydlig höger-vänster-skala på frågorna. Det var enklare. Nu tror jag att det behövs fler sansade röster som faktiskt vågar erkänna att vi inte alltid har svaren, säger Alice Teodorescu.

Katrine: Och det finns en nervositet kring hur vi debatterar de här frågorna. Skolresultaten går ner, inkomstklyftorna ökar, vi har ett rasistiskt parti i riksdagen och många känner inte igen sig i Sverige. Hur debatterar vi det på ett anständigt sätt så att inte spänningarna i samhället ökar? Det avgörs nu vilket land Sverige håller på att bli.

Alice: Jag söker politiker med en tydlig vision. Det finns en massa åsikter, men ingen analys om den långsiktiga planen för Sverige. Jag kan sakna Palme och Bohman som stod för någonting, som var modiga och tog ställning.

– Jag vet inte om jag längtar efter ideologier och principer på det sättet. Jag tycker snarare att vi lever i extremt läskiga tider, där det finns många rörelser som sluter sig och drar sig undan från världen. Vad vi behöver är politiker som löser problemen på marken. Vi behöver lärare som vänder skolresultaten, socialsekreterare och bra kommunpolitiska doers som ser problemen och åtgärdar dem, säger Katrine.

Utanför hennes lägenhet, på den lugna, lummiga radhusgatan i norra London, fälls paraplyer ihop när solen gör ett gästspel.

Frågan är hur tonen i det offentliga samtalet kommer att förändras. Har vi bara sett början av polarisering och skyttegravskrig, eller finns hopp om en comeback för kompromiss, samförstånd och den bortglömda konsten att lyssna?

– Jag tror att det kommer ett bakslag för dem som bråkar på Twitter. Jag märker att det finns ett enormt intresse för samhällsfrågor och för djuplodande analys. Jag tror att många längtar efter ett seriöst underlag som de kan fatta sina beslut ifrån. Kalla mig gärna naiv, men i så fall är jag inte ensam, säger Alice Teodorescu.

– Jag hoppas att vi får se en större acceptans för kvinnor och människor med utländsk bakgrund som uttalar sig och tar plats i offentligheten. Och jag hoppas att det främlingsfientliga bruset tystnar så att vi kan ha en riktig diskussion om utmaningarna med globalisering och mångkultur i stället för att prata om hur många problem som skapas av muslimer. Det behöver hända. Och det kommer att hända, säger Katrine och reser sig för att titta till den slumrande sonen.

– Är det någon som vill ha te?

 

Text: Markus Wilhelmson
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, nummer 6/2016

 

JÄMNGAMLA
Namn: Katrine Linda Mathilda Marçal.
Ålder: 32 år.
Bor: London.
Gör: Politisk krönikör på Aftonbladet (obunden socialdemokratisk) och författare.
Namn: Alice Alexandra Teodorescu.
Ålder: 32 år.
Bor: Göteborg.
Gör: Politisk redaktör och chef för ledar- och debattsidorna på Göteborgs-Posten (liberal).

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar