Reportage

Blinkande stjärna

av Alexander Mahmoud

Saron var 15 år när hon kom till Sverige som ensamkommande flykting. Nu ska hon snart fylla 18 och starta sitt vuxna liv. Vardagen är full av rosa naglar, sorg, kärleksdrama och drömmar om framtiden. Vi följde med en bit på vägen.

Saron, hur tror du att den här sommaren blir?

– Den här sommaren kommer vara lit.*

 

***

 

Saron är tjejen jag lärde känna förra våren. Hon kom hit när hon var ett barn, som så många andra gjorde hösten 2015. Det var annorlunda då, för dem som kom, för dem som hjälpte, för politikerna som lovade att deras Europa inte bygger murar.

Jag kliver in i ett boende i södra Stockholm för ensamkommande minderåriga tjejer. Ett mat- och diskschema hänger omutligt men snett på väggen. Smink och taskiga utskrifter av bilder på bästisar utspridda, en dator som pajat, en högtalare som spelar hiphop.

Saron, sitter på golvet bredvid soffan. Jag försöker introducera mig själv som journalist, hon tittar inte upp från telefonen. Ändå pratar hon i tio minuter med mig om hur man bäst jävlas med killar.

– Man måste leka med dem. Ena gången så är jag från London. En annan så är jag från landsbygden, eller, så säger jag att jag blev adopterad till Sverige. Fast jag kan inte svenska så bra. Men det löser sig. Eller så låtsas jag vara intresserad av honom, säg att han heter Erik, men sen så pratade jag om en annan Erik.

Hon tittar upp mot mig, misstänksam.

– Vem är du?

 

***

 

– För in handen i maskinen, säger kvinnan lugnt. Låt den bara ligga där.

Saron väntar på att hennes kompis ska få sina lösnaglar gjorda. Om en vecka kommer Sarons bästa vän Sabi, och förberedelserna är igång. ”Bästa vänner för livet”, säger hon ofta. Samtidigt som kompisen får vitt lack, sneglar hon kaxigt och avundsamt mot Saron.

– Jag och Sabi har inte setts på två år. Hon hamnade i Schweiz, jag i Sverige, suckar Saron.

Solen dyker upp och slår hårt bakom henne. Hon tittar fokuserat på sina numera rosa naglar.

– Allt kommer att bli bra nu, säger hon. Jag vill bara träffa henne, få se henne. Vi pratar varje dag men det är inte samma sak. Jag är rädd att glömma hur hon ser ut.

 

***

 

– Först ville jag bara flytta hemifrån. Jag var femton, packade ihop mina kläder och drog. När jag var ännu mindre var jag kär, jag ville … känna det igen. Jag ville inte stanna i Eritrea, göra militärtjänst, strida i krig. Det fanns ingen framtid för mig där, säger Saron.

Tar en klunk cola.

– Min syster skrev ut min bild och satte upp överallt när jag försvann. Jag ringde när jag hade kommit till Sudan, sa: jag har bestämt mig för att bo i Europa. Jag är nog den minst sannolika i min familj att göra något sådant.

Vad hände sedan?

– Libyen.

 

***

 

Ankomsthallen på Arlanda är ovanligt tom, men Saron fyller rummet så gott hon kan. Pendlar mellan att ge ifrån sig små glädjetjut, ”Oh my Goood”, till att skaka med hela kroppen.

– Kolla, säger hon och sträcker fram en darrande hand. Jag är så nervös.

Sarons tjejgäng håller i varsin matchande bukett och tar selfies. När Saron och Sabi splittrades så lovade de varandra med ett ”pinky promise” att ses så fort någon av dem hade ett europeiskt pass.

Hemma i lägenheten – eller boendet som Saron har fått för att öva på att bli vuxen – är allt förberett.

Ovanför soffan har hon skrivit ”LOVE” i ballonger. Kylen är fylld med fiskpinnar, vårrullar och en gräddtårta med Sarons och Sabis porträtt på. Röda rosor står i en avklippt cola-flaska.

En kompis fick direktivet att ”lägenheten ska lukta tuggummi och doftljus på festen”.

När det är som tystast på Arlanda kommer Sabi ut. Saron slänger sig fram, kramar om henne hårt. De snurrar runt med varandra i famnen länge. Turisterna som strömmar ut gör sitt bästa för att inte krocka med dem.

Vi åker hem till Saron. Allt är perfekt. Luktar tuggummi. Spellistan ”SURPRISE PARTY” spelar Rihanna och Drake. Saron slänger sig in, kastar presenter över Sabi. Efter att alla har hälsat på varandra börjar skvallret. Saron är intresserad av en kille på festen. Hon tindrar med ögonen.

– Han är en drömkille. Han är snygg. Han är smart.

Jag frågar Saron varför hon inte äter.

– När jag äter ser jag ut som ett monster. Jag måste imponera på honom.

Hon ger en present till drömkillen också, en parfym. Den råkar vara rosig och rosa tjejparfym men han använder den ändå under festen.

Tårtan kommer fram. Efter att alla har fått en bit tittar Saron lurigt. Säger åt mig att ta bilder nu. Fyller sina två händer med tårta och smetar på killen.

– De bilderna kommer vara perfekta att visa på vårt bröllop, viskar hon till mig.

 

Saron kom till Sverige, hennes bästa vän Sabi hamnade i Schweiz.

 

***

Libyen?

Jag har undvikit frågan ganska länge. Vill egentligen bara känna Saron som den där tjejen som skapar drama likt ingen annan.

– Det var bästa vägen in i Europa. Jag hamnade i fängelse som många andra flyktingar. Fick ingen mat. Ibland var fångvakterna snälla men oftast inte. För att undvika problem försökte vi vara i grupp, sova tätt intill varandra, fyra-fem kvinnor, med armarna i krok, skydda varandra. Värst var att ligga längst ut i ledet.

Jag sitter bara tyst. Hon verkar totalt oberörd när hon berättar. Mer berörd när hon pratar om killar.

– Jag packade ner en bikini för Europa. Och jag hamnade i fängelse. Jag såg så mycket där. Värst är att se andra skrika. De bilderna försvinner inte från mitt huvud.

 

***

 

Jag har sett för många selfies tas nu. Vänster kind mot kameran. Handen som gör något tecken eller som hänger runt en kompis axel.

Vi åker och äter. De äter McDonalds med gaffel för att inte paja läppstiftet. Drömkillen har hört av sig men har inte skickat någon emoji alls, än.

 

***

 

Saron och hennes tjejgäng står i garaget i Kista galleria. Poserar lite rått i det kalla ljuset mot sliten asfalt. Går upp för att köpa bikinis. Saron vill att hon och Sabi ska göra något de aldrig gjort tillsammans, simma.

Efter två timmar har de ett par som är bra. Åker till Eriksdalsbadet. Jag lurar personalen och säger att jag är god man till alla och att vi vill ha familjerabatt. Saron blir lite skraj, säger att det värsta du kan göra mot någon svensk är att ljuga.

De går till banan där det står ABONNERAD. Tar över den. En doppar fötterna. En annan hoppar i, spikrakt ner. Alla skrattar högt. Saron sitter kvar och vågar inte. Alla försöker övertala.

Saron glider i men håller hårt i räcket. Efter ett tag flyter hennes fötter upp mot ytan och hon ler lite. Det spiller ur mig, oförsiktigt:

Hur lyckades du ens korsa Medelhavet?

Hon skrattar högt, tappar balansen på ytan.

– Jag hade inte planer på att gå på fest den kvällen. Och jag hade inte en pojkvän då!

Vet han om att ni är ihop?

– Inte än.

De badar jacuzzi istället. Det är lugnare. När de sedan ska byta om tar det lång tid. En av Sarons kompisar svimmar där inne för att hon inte har ätit på hela dagen.

 

***

 

– En båt sjönk. Jag hade tur. Min familj visste bara att min smugglare hade tre båtar som skulle över Medelhavet. De visste inte vilken som sjönk och vilken jag var i. De hade en ceremoni för mig.

Var du död?

– Jag klarade mig. De räddade mitt liv på havet, tog mig till Italien. Det var så jävla skönt att lämna fängelset efter tre månader, två veckor. I Italien var det som att jag tog en dag semester. Jag bara gick runt och tittade på människor. Köpte en glass, mina pengar tog slut, jag älskar glass. Var arg över att jag hade förlorat min bikini.

Var du rädd?

– Nej, jag tänkte att om jag dör så kommer jag i alla fall få träffa pappa. Sedan ringde jag min familj, sa att jag behöver mer pengar och att jag lever. De skrek, tackade Gud, sa att de älskar mig, skrek igen. De hjälpte mig, men jag behövde den där dagen. Ingen fanns för mig i fängelset så en dag av att slappa skadar väl ingen?

 

***

 

Jag knackar på hos Saron. Hon bor högst upp i ett lagom högt hus, men musiken hörs ner till ytterdörren. Knackar hårdare. Jag går in ändå, hon glömmer nästan alltid att låsa. Hon och Sabi dansar till eritreansk musik i vardagsrummet. Laptopen är i soffan och filmar dem. Jag sticker fram huvudet från hallen, Saron får syn på en skugga via webcamen och bara skriker. Vänder sig mot mig och fortsätter skrika. När paniken lagt sig konstaterar de att det här kan bli en Youtube-klassiker. Swedens funniest home videos.

Varför är ni så bra vänner?

De visar båda snabbt sina halsband. Ett ”promise necklace”, Sarons i silver, Sabis i guld.

– Vi är inte vänner, vi är systrar. Med henne kan jag prata om allt.

 

 I natt drömde jag mardrömmar. Det är som om någon drar i mitt ben …

 

***

 

Vad drömmer du om?

– I natt drömde jag mardrömmar. Det är som om någon drar i mitt ben och …

Jag menar, vad vill du göra?

– Jag vill jobba med mänskliga rättigheter. Jag vill vara den jag önskar att jag hade mött.

 

***

 

Dags för fest igen. Rihanna dånar över lägenheten. Klädkod: svart, smink: mycket.

Vi hittar först inte till restaurangen. Översatt till svenska heter den Vackra Människor. Det blir drama direkt när vi kommer in. Saron får syn på ”ett ex, typ”. Sabi tror att han är en servitör och försöker få hans uppmärksamhet.

Saron sittdansar och fixar ögonfransarna. En våning upp är det två tvillingar som firar bröllopsdag samtidigt. Saron gör som hon brukar, går fram och säger ”hej”, när hon vill in i sammanhang hon är nyfiken på.

Exet, typ, stirrar hela kvällen. Saron viskar till alla sina vänner. Byter bakgrund på sin telefon till en snygg kille hon googlade fram om han skulle komma nära.

 

***

 

Första dagen på jobbet imorgon. Alarmen går 06.10, 06.12, 06.17 och 06.18. Saron ska sommarjobba på ett äldreboende.

Hon ringer mig dagen efter vid lunch och skämtar om att det är mer drama där än i hennes liv.

 

***

 

Jag träffar Sarons gode man, Moa. De lärde känna varandra under Sarons första vecka i Sverige. Hon bodde i ett akutboende på Södermalm. Hösten hade precis kommit och hon skulle ut och se en fotbollsmatch med personalen på boendet. Hon tänkte: hur kallt kan Sverige vara? Gick ut i sommarkläder. Moa stod där och gav henne vantar.

– Jag har jobbat länge med människor som flytt. Men ju mer jag jobbar desto mer uppgiven blir jag. Och det som är värst nu, är att det i Sverige – 2017 – är skillnad på barn och barn. Det är som om du förlorar vissa rättigheter som barn om du markeras som ”ensamkommande”.

 

***

 

Drömkillen som inte var som någon annan, han som var snygg, han som var smart, visade sig vara en ”playboy”.

 

***

 

Sabi åker hem till Schweiz. Saron blir ledsen. Försöker rycka upp sig. Jag tror att hon hela tiden försöker hitta ett syfte. Börjar gå i kyrkan igen. I vintras gick hon ofta, hade hittat till en frikyrka hon gillar, älskar. Hon döptes om i en jacuzzi de flyttat till mitten av ett hotellrum i centrala Stockholm. På gudstjänsterna varvar de Bibelns ord med modern elektronisk musik och pastorerna bär tighta mörka jeans med långa, slappa t-shirtar.

När en pastor uppmanar alla att be faller Saron ner på knä i mörkret. Stannar där länge, gråter tyst. Jag frågar efter gudstjänsten om hon bad för någon speciell.

– För mig själv. Bara mig själv.

 

Saron och hennes tjejgäng poserar i Kista gallerias garage.

 

***

 

– När jag fyller 18, det första jag ska göra är att visa mitt leg och gå in på en nattklubb.

 

I Libyen visste jag vem som var fångvaktare. I Sverige vet jag inte det.

 

***

 

Saron kastar ner bäddmadrassen på golvet, lägger sig raklång över den. Väntar på en kompis som ska komma över på en ”sleepover”. Vill inte vara ensam. Är ledsen igen. Hennes röst haltar, inte så exalterad som den brukar vara.

I kylen ligger det tjugo chokladkakor och ett paket mjölk, så vi äter chokladkaka.

– Jag var deprimerad efter några månader i Sverige, säger hon. Alla sa att det var på grund av snön, men jag gillar snön. Jag började gå hos BUP. Jag berättade om allt men det enda jag fick höra var att jag ”var speciell”, säger hon och överdriver fram citationstecken med fingrarna. Jag är bara starkare än vad de tror.

Bredvid henne ligger Bibeln och en självhjälpsbok.

– Ibland tänker jag att det var bättre i fängelset i Libyen. Där visste jag vem som var fångvaktare. I Sverige vet jag inte det.

Kompisen kliver in, Saron harklar sig och får tillbaka sin livliga, uppjagade röst igen.

 

***

 

Saron har jobbat sina veckor på äldreboendet. Allt har gått bra. Hon har inte försovit sig så mycket. Är lite ledsen över att anhöriga inte hälsar på.

En ledig helg väntar. Sommaren är snart slut men helgen är varm. Hon drar till en hemmafest i Nacka. Festen är bra tills festvärden ber alla ”svarta killar” att lämna festen, då väljer hon att också dra. Jag åker och hämtar upp henne.

Vi kör till en utsiktsplats. Hon och hennes kompis tar en selfie. Sen vill de hem.

 

***

 

Värmen höll bara till söndagen. Imorgon börjar hon gymnasiet igen.

Blev sommaren lit?

– Ja. Det var en av de bästa. Jag var inte ensam längre.

 

***

 

Jag träffar Saron en sista gång innan jag ska sätta mig och skriva ihop allt. Hon har varit svår att nå senaste veckan. Knappt lagt upp någon selfie på sociala medier. Mest ledsna låttexter.

Så ringer hon plötsligt. Det är första gången jag hör henne gråta, och be om hjälp. En stund senare sitter hon i passagerarsätet i min bil, tittar ut mot E4:ans gatlampor.

– Jag ska byta namn, säger hon.

Till vad?

– Esther.

Varför?

– Det betyder ”stjärna”.

 

Fotnot: Lit = upplyst”, engelsk slang för storslagen eller fantastisk.

 

Text och foto: Alexander Mahmoud

 

Publicerat i Tidningen Vi, november 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar