Konst, del I. Den om investeringen

Jag var fattig när jag bestämde mig för att investera i konst. Ordet relativt är på sin plats här. Jag svalt inte. Jag levde i en samtid som var ljus och hade tid att planera för en framtid, som jag också trodde skulle bli ljus.
Men pengar till annat än det absolut nödvändigaste hade jag inte.
I min värld hör inte konst dit.
Jag är uppvuxen på Lidingö. Om du är fördomsfullt lagd har du kanske redan bilden klar för dig; en sekelskiftesvilla, parkliknande tomt, salonger fyllda med tavlor. Glöm allt sånt. I mitt barndomshem hade vi kartor på väggarna och en turistbonad från Egypten förställande en dromedar samt en tavla föreställande pappa. Jag kunde ligga under bonaden i timmar och drömma om öknen. Porträttet var naturalistiskt så till vida att man såg att det föreställde ett manshuvud men vad det hade med min pappa att göra vet jag fortfarande inte.
Vi var ändå väldigt stolta över bilden som skulle föreställa far.
Varför dromedar på en bonad? När pappa var ung tröttnade han på att klafsa omkring på myrarna i Västerdalarna och rymde till Göteborg för att ta hyra på en båt. Han ville se världen, företrädesvis världen kring Östersjön, men kunde inte engelska och fattade inte att han att skrev på för en resa över Biscaya och vidare till Egypten.
Det blev en lång resa. Både för honom och dromedaren.

Nå, till min investering.
Jag var väl cirka 20 när det slog mig att jag skulle försöka tänka bortom det omedelbara behovet av ytterligare ett par byxor. Jag hade varit på en middag, en av gästerna var konstnär. Trevlig konstnär till och med, och man ska aldrig underskatta trevlighet vid köpbeslut.
Senare fick jag höra att konstvärlden - vilka den nu bestod av- t r o d d e på mannen. Det vill säga, mannens begåvning skulle en dag komma att mätas i pengar. Så läste i alla fall jag undertexten och tolkade middagsgästernas nickande. Någon skulle casha in, vad det led. Det var allas förhoppning.
Även konstnärens, tror jag.
Och inte minst min.

Jag gick på vernissage och möttes jag av dystra målningar i grått, svart, vitt och grönt. ”Tur att jag har fantasi”, tänkte jag. ”Den här bilden får bli rasande forsar. Den här hav och himlar. Kanske hittar jag till och med en dromedar i eländet.”
Man kan säga - helt riktigt - att jag inte förstod konsten.
Man kan också säga som det var:
Att jag inte tyckte om den.
Precis när jag tänkte lämna galleriet för att ändå satsa på jeansen klev en konstförening in. De vandrade tavlorna runt, parkerade sig till slut framför den tavla som jag tyckte minst illa om av alla de tavlor jag egentligen starkt ogillade.
”Hmm” sa den som uppenbarligen var konstföreningens ordförande. ”Intressant” sa en dam. Jag hörde dem humma. Såg hur deras huvuden gjorde ett sista beslutsamt och gemensamt knyck. Då. Rusade jag fram till galleriets ägare, pekade på tavlan hela konstföreringen just bestämt sig för och sa högt:
-Den ska jag ha!
Jag berättade om köpet för mina vänner. Några skrattade. Några kommenterade det förslagna i mitt beteende. Några, som verkade kunna konst, försökte sig på tolkningar. Inte i någon fanns en vilsen dromedar eller en visslande fors. Andra, som inte brydde sig vidare om konst, sa att konstnären i alla fall inte snålat med färgen och att de ogillade att jag hade döpt min tavla för kluddet.

Jag har tavlan kvar.
Har jag blivit rik på min investering?
Nej.
Har jag blivit lycklig av min konst?
Inte särskilt.
Har jag ångrat mitt köp?
Aldrig.
Varje gång jag hör konstnärens namn hajar jag till. Genom tavlan har jag motvilligt, kan man säga, följt en svensk konstnär men också hans kollegor och rivaler. Plötsligt kan jag sätta in hans tavla i ett sammanhang. Nu kan jag ord som proveniens och a tergo. Det han målat efter kluddet tycker jag är bättre. Nu kan jag förklara varför. Min kallhamrade investering blev helt enkelt startskottet till en privatfinansierad utbildning.
Igår kom katalogen från auktionsfirman Bukowski - ”Modern + contemporary & design”. Jag läste - och där fanns han ju! Eller hans tavla. Det är en lika dyster sak som den jag har på väggen. Och utropspriset! Jag skulle kunna köpa drösvis med byxor för pengarna.
Eller vackra bonader med dromedarer.

P.S. Bukowskis kataloger, som ges ut inför deras auktioner, är fantastiska. Auktionerna är öppna för allmänheten. Här finns massor att lära: om konstnärer, svenska och utländska, om design genom tiderna, om mattor, smycken, kläder. Har du möjlighet, läs dem. Eller gå dit och vidarutbilda dig.

Konst? Nä, pengar, hat och döden!

Jag ska skriva om konst. Bli inte rädd nu. Det kommer inte vara invecklade betraktelser om spatiala rum utan handla om:
1. En investering.
2. En hämnd.
3. En nära döden-upplevelse.
Jag delar upp berättelserna. Vår duktiga webbgeneral Jenny Morelli menar att en blogg ska vara kort. Hon är även en lysande psykolog för hon skriker aldrig över storrummet där vi arbetar:”Stina, du skriver för j-a långt! Ingen, absolut ingen, orkar läsa dina tröttande bokstäver staplade på varandra!”
Nej, Jenny låter blicken vänligt fara över alla i rummet och kvittrar att det nu är klarlagt att de mest lästa bloggarna är korta och innehåller bilder, samt känslor.
Jag vet att hon tänker på mig och jag är tacksam för att hon framför kritiken så fint.
Tyck inte synd om mig. Det gör inte jag.
Varför plötsligt skriva om konst?
Ingen aning. Kanske för att jag cyklade extra fort i morse. När jag var på väg över bron till fastlandet hade kylan precis krupit ur kläderna och kroppen. Jag var glad, såg det ångande havet och tänkte: ”Som en tavla! Ja minsann, jag cyklar i en tavla!”
Det och Bukowskis två tunga kataloger med titeln ”modern + contemporary art & design”, som damp ner i brevlådan igår, ligger till grund för Konst, del I, den om pengar.
Så fort jag får tid skriver jag.

Dumma saker man säger, del I

Jag växte upp med en älskad hund: blandras, intelligent, fina vallegenskaper.
För att den här berättelsen ska bli begriplig är det mycket viktigt att jag avslöjar hundens ras.
Glöm därför inte bort namnen nu:
Lunnehund och norsk buhund.
Två urgamla nordiska raser i en fantastisk blandning.

På en fest talade vi om hundar och då hände det som händer mig ibland. Jag förlorade mig i andra tankar. Jag har, som en del stackars läsare av denna blogg blivit varse, redan skrivit om mitt dagdrömmeri. (Ältat, skulle en del säkert hävda.)
Men medan dagdrömmeri är en aktiv handling, en medvetet riktad avslappning kan man säga, handlar det här mer om en partiell nedsläckning av hjärnan.
Jag vill hävda att jag sover trots att ögonen är öppna.
Man ska inte sova på fest.
Det är oartigt, särskilt att sova under middagen.
Det hela ter sig dessutom extra konstigt om man är spik nykter.

Nå.
På festen tittade jag på min bordsherre. Jag såg hans mun röra sig. Jag hade säkert berättat att min älskade hund nu var död. Att hunden betytt oerhört mycket för mig. Så hörde jag plötsligt mannen tala väldigt högt, väldigt nära mig, och insåg att jag måste ha tagit några sekunders mikrosömn. Han försökte helt enkelt väcka mig med en fråga.
Det måste ha låtit ungefär så här: (Jag illustrerar med hjälp av bokstävernas storlek.)

-Vad var det för ras på din hund?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras!?

Då! Vaknade jag! Sa:
- En korsning mellan lunnehund och norsk fjordlax. Två urgamla nordiska raser.

Sen tvärdök jag i tallriken.
Tur att det inte var soppa.

Till min son; somt jag inte har berättat

En kväll ville maken och jag veta lite mer om sonens liv (ja, främst om hans fredags- och lördagsnätter). Vad gör han? Vilka gör han det med? Vi kände oss plötsligt utanför och ville att han skulle tala med oss.
-Varför då? svarade han. Ni berättar ju aldrig vad som hände när ni var 17. Jag vet ingenting om hur ni hade det när ni var unga. Ingenting!
Berättar – aldrig!? Jag?! Har jag inte strösslat med historier ur mitt liv?
Frågar du maken skulle han svara: ”Jodå, alldeles för ofta.”

När jag cyklade till jobbet i morse tänkte jag vidare. Kanske har sonen rätt? Har mina anekdoter stannat vid de milda åren, de före 12? Hängt fast vid det sockersöta; dagarna i blåbärsskogen, sommaren då vi lekte flottare i Dalarna, överlevnadsblandningen av nötter, russin och krossad choklad från Winner som mamma stoppade i anorakens bröstficka när första snöstormen kom till ön och vi skulle ut och leka. Jag, som kände mig lite svag redan i farstun, var tvungen att stärka mig med både min egen överlevnadsblandning och lillebrorsans. Han var så rund och go och livlig ändå.
De är minnen - halvt verkliga, halvt fabricerade – som jag tycker att jag generöst delat med mig av. Men frågan är: Vad hände åren efter de sockersöta? Har jag listigt rasslat förbi dem för att göra mig lite finare? Lite bättre?

Jag flyttade hemifrån tidigt, till ett stort hus av pepparkakstyp från 1908. Säkert k-märkt. Ägarna skulle till Schweiz och rädda världen via något FN-organ. De hade tidigare räddat världen i Afrika och senare i England. I våra ögon var de hjältar (i ärlighetens namn mest för att de lät oss fem ungdomar ta hand om huset medan de var borta).
I hyresavtalet ingick även en hund och en segelbåt.
Fortfarande i dag förstår jag inte varifrån dessa föräldrar hämtade sitt mod. Mamman är psykolog - borde hon inte haft insikt i 17-åringars hjärnor? Pappan - läkare. Herregud, borde de inte ha förstått?

Nå.
Här, min älskade son, är några saker som hände för länge sen. Här alla vuxna som vojar sig över dagens ansvarslösa ungdomar. Jag tar den korta listan:

1. Huset brann. Inte hela men delar av övervåningen och taket. Vattenskadorna letade sig neråt i trossbottnar och golv.
2. Båten seglade på ett grund.
3. En månadslön försvann. Någon av oss hade slarvigt lagt pengar på hallbordet strax före en fest och plötsligt var de borta. Det visade sig att hunden käkat upp hela sedelbunten. Vi ringde polisen, de gav oss rådet att leta hundbajs i trädgården och sen skicka hela klabbet till Kriminaltekniska laboratoriet, SKL, i Linköping. Kunde man bara hitta några sedelhörn skulle vi få ut pengar på försäkringen. (Fortfarande i dag hör jag hur man skrattar sig igenom personalmöten och fikaraster på alla Sveriges polisstationer när den här historien berättas.)
4. Allt av växtkaraktär dog. Antingen var vi olyckligt kära och tappade greppet om det levande. Eller så lyckligt förälskade att vi gav fan i blommor och blader.
5. Hunden började gå i cirklar på hallmattan. Stannade aldrig. Skickades till hundpsykolog i Uppsala. Återkom inte.
6. En morgon hittade jag en liten människa på hatthyllan. Hon sov. Fortfarande i dag vet jag inte vem hon är.
7. Vi drack. Vi gjorde annat. Det fanns ibland ingen hejd på eländet.
8. Slutligen imploderade septiktanken. Hela härligheten föll ihop och fick grävas fram.

I ärlighetens namn ska jag säga att vi var strävsamma i det vi just då höll på med; plugg eller jobb. Det var, vill jag hävda, inte fullständigt tomt i skallen på någon av oss. I dag är alla ansvarsfulla medborgare och trevliga typer överlag.
Segelbåten lagades och såldes. Hunden är dess värre, men helt naturligt död. Huset är i dag anslutet till kommunalt vatten- och avlopp. För några helger sedan firade fastigheten Tallen 100-årsjubileum. Vi var bjudna.

Tänk så lite som möjligt

För ganska många bloggar sen skrev jag om mina dagdrömmar. Att tanken plötsligt bara vinglar iväg. Jag drömmer ofta att jag äger städer, länder, platser i himlen, att jag räddar livet på människor. En gång drömde jag att ett gigantiskt transportflygplan cirklade över vår tomt. Plötsligt öppnades en lucka och ut virvlade enorma mängder miljondollarsedlar (det fanns sådana i drömmen, sedlar breda som albatrossvingar). Jag stod i grönskan och kunde inte göra annat än se hur min trädgård pengabombades av främmande makt. Äppelträd, vinbärsbuskar och barn försvann under de prasslande sedelmassorna. Som en höstdag då en plötslig frost nyper löven av alla träd. Förmodligen var hela aktionen ett tack för tidigare utfört stordåd.

I min förra blogg garderade jag lite fåfängt, kvittrade att det säkert finns en psykiatrisk diagnos för mitt beteende. Varför räddar jag livet på människor? Varför får jag alltid egna fördelar i mina drömmar?
Frågorna är adekvata, men svaren bryr jag mig inte om det minsta. Skulle jag drömma att allt gick åt helvete vore jag ju ingen dagdrömmare utan en mardrömmare (nytt ord!). Vem vill vara det?
Nå. Jag hävdar, utan någon som helst medicinsk bakgrund, att jag är rimligt frisk.
Nu har jag fått många reaktioner.
Någon sa: ”Åh så fantastiskt! Jag skulle också vilja kunna drömma mig bort. Det verkar så befriande ovuxet.”
Någon skrev: ”Jag dagdrömde alltid som barn men jag har tappat förmågan. Jag saknar det så.”
Någon bad till och med om goda råd, av typen: ”Fyra steg till ett fungerande dagdrömmeri. ”
Jag har inga råd att ge.
Men reaktionerna fick mig att fundera. Många nämnde nämligen det ovuxna i beteendet. Det verkar mena att bara barn dagdrömmer. Jag gick tillbaka i minnet: Fanns det något när jag var barn som jag trodde att jag absolut inte skulle göra som vuxen? Något som inte var vuxet?
Svaret är: Nästan allt.
Jag trodde till exempel i min barnsliga naivitet att alla stora beslut i livet skulle vara väl förberedda. Att ett gigantiskt tankearbete, långa diskussioner och en gedigen research med minst 15 samtal till berörda instanser alltid föregick ett VIKTIGT BESLUT. Man skulle gärna ha högskoleutbildning, i alla fall något eftergymnasialt för att klara av beslutsfattandet.
Men nu inser jag hur fel jag hade.
Inte ett stort beslut i mitt vuxna liv har jag lagt mycket tankemöda på. Betyder det att jag är en virrpanna? En människa utan förmåga till logiskt tänkande? Nä, inte alls. Jag är hur sorterad som helst, finns inte ett glapp mellan synapserna vad jag vet.
Än, får man kanske tillägga.

Nu ger jag dig några exempel på livsviktiga beslut jag fattat utan att tänka (ja, du fattar vad jag menar):

1. Bostad. Villan köpte vi efter att jag hade sett den en gång. Maken ville snickra och på visningen kunde jag konstatera att hela huset var av trä. Mycket att göra med andra ord. Vi slog till. Ingen av oss hade fast inkomst.
2. Barn. Alla ungarna kom till utan minsta planering. Vore jag religiös skulle jag börja varje dag på knä i tacksamhet över dessa tre underbara, helt oplanerade människor.
3. Jobb. En del kvinnor, särskilt yngre tror jag, ägnar mycket tid åt så kallade karriärstrategier. Det verkar betrakta livet i tydliga steg som alltid leder framåt, alltid uppåt. Jag tänker varje gång jag byter jobb: Sköter jag nu detta efter bästa förmåga så ordnar det sig nog med karriären vad det lider.

Är jag naiv? Dum i huvudet?
Jag tänker att det mesta löser sig.
Sorgerna kommer ändå.
Har du – ung eller gammal – som orkat läsa ända hit någon åsikt om mina tankar kring vådan av alltför mycket planerande? Maila gärna.

Leverera - eller dö!

Nu viner bloggpiskan på redaktionen igen. Jenny Morelli, vår webbredaktör, vädjade till oss spontanbloggare på ett möte. Eller vädjade förresten…får man med orden ”ni är döda!” i en vädjan så inser nog varje vettig människa att det snarare handlar om en mycket skarp uppmaning. Till vad? Att skriva förstås.
Enligt bloggdramaturgin dör man nämligen om man först börjar skriva och sen plötsligt upphör, exempelvis under en kortare semester. Bloggare får inte ta ledigt, enligt Jenny. Eller snarare, det är klart att de får men de ska sammanfatta väder och vind, middagar och människor (helst kända) som de mött under ledigheten. Helst ska de visa bilder på hela klabbet. Allt ska uppdateras 2-3 gånger dagligen.
Jag tänkte, när jag krampaktigt vred servetten i händerna, att bara i en genomsjuk värld är någon intresserad av min semester.
Nu eldade Jenny upp sig (mindre luttrade skribenter skulle i det här skedet inte ha förmåga att läsa in det faktiska berömmet i hennes ord):
-Men var inte så ambitiösa människor! Ni behöver inte skriva så himla långt varje gång! Skriv sämre! Mindre genomtänkt! Bara skriv!
Herregud, tänkte jag, vi har fått en femtekolonnare på redaktionen. Mindre ambitiöst? Sämre?? Finns det en sämre nivå än den jag befinner mig på? Hur lågt vill hon att jag ska sjunka? Hoten växte i min trötta redaktörshjärna, huvudvärkens epicentrum låg nånstans i tinningsloben.
-Men… men..om vi inte har nåt att skriva om då? stammade jag. Och exakt hur kort är kort?
-Äh, skriv vad du åt till lunch! Bara skriv!
Efter mötet försökte jag sammanfatta:
Det finns bara två lägen i livet.
Leverera. Eller dö.

P.S. Till lunch, som åts under ett arbetsmöte med mediabloggaren Olle Lidbom, fick jag en god kycklingsallad som Susanna Berglid hade beställt. Den bestod av kyckling förstås men även gröna bönor, rödlök, tomater och gurka. Jag drack vatten till. Två glas faktiskt. Det var gott. D.S.

Harmoni? Nä, en spark i duktiga mamma-magen

Jag frågade sonen igen.
Det var juli och vi hade plockat kantareller. Han var väl elva.
Nu är det viktigt att det här inte hamnar snett från början. Jag gillar att plocka svamp. Så långt är allt rätt. Jag älskar min son. Därom råder inga tvivel. Men svamp plockar vi sällan tillsammans. Räknar vi bort de få gånger det hänt kan man väl sammanfatta just den aktiviteten med ett aldrig.
Nu hade vi gjort det två dagar i rad.
Jag strålade. Den lilla korgen var full. Jag tänkte där vi travade omkring i skogen på ön: ”Vilka dagar! Så roligt att vi hinner prata, skratta. Så fint att jag kan ge…”
Något mer än vanlig lycka smög emellertid sig in i tankeflödet. Något belåtet, ja, något lite självgott. Mitt i allt det fina kände jag mig plötsligt så d u k t i g. Inför vem? Sonen? Jag hade knappt hunnit tänka ordet svampmacka förrän jag glömde honom och solen och blåbärsriset. I stället la jag all min kraft på att bocka av i min mentala mamma-bok, den som läses upp hos shrinken vid 50 eller hos Sankte Per om man är lagd åt det hållet, han ni vet vid porten.
Jag hade presterat. Igen.
Jag är en person som presterar. Det skäms jag inte för. Jag är till och med stolt över förmågan att leverera men när det gäller barn (alltså utöver sånt som barn bör kunna kräva av oss vuxna i form mat, närhet, vatten, värme och rimligt hela kläder) så tycker jag att det är dåligt att tänka i termer av duktighet. Det är ganska kackigt, om jag ska vara ärlig.
I stället för att njuta började jag jämföra mig med andra. Vilka skulle jag berätta svamphistorierna för? Vem skulle jag kunna trycka till en aning? Kia, Eva, Lena? Möjligen. Mamma? Aldrig, funkar inte. Cecilia? Nej, hon plockar säkert svamp med sina ungar. Eller simmar. Eller pusslar. Jag kalkylerade och sonen förvandlades till staffagefigur i min mammaframgångssaga.
Det känns lite skämmigt att skriva det här men jag gör det i alla fall. Varför? För jag vet att många andra känner likadant. Och för jag ju vet att hämnden kommer. Barnets hämnd. Läs vidare – om du orkar.
Nästa dag längtade jag efter repris. Ville förädla, göra de enskilda händelserna till något större. En gång är ingen gång, heter det ju. Två på väg att bli en vana. Tre är något inbyggt, livsnödvändigt. Nästan genetiskt. Jag ville att våra svampstunder skulle vara nödvändiga.
Så jag frågade igen:
-Du, ska vi gå ut och plocka svamp?
Pojken såg på mig med sina fina ögon. Tyst stod han. Länge. Kanske hade jag varit lite för ivrig? Hörde jag inte en liten suck precis innan han skulle svara? Så knallade han iväg mot stövlarna i hallen, grabbade tag i korgen, vände sig för att se om jag kom efter och sa mycket lugnt:
-När tar smärtan slut?
Så gick han ut.