STINA JOFS BLOGG

Konst, del I. Den om investeringen

2008-10-20T06:10:00.000-07:00

Jag var fattig när jag bestämde mig för att investera i konst. Ordet relativt är på sin plats här. Jag svalt inte. Jag levde i en samtid som var ljus och hade tid att planera för en framtid, som jag också trodde skulle bli ljus.
Men pengar till annat än det absolut nödvändigaste hade jag inte.
I min värld hör inte konst dit.
Jag är uppvuxen på Lidingö. Om du är fördomsfullt lagd har du kanske redan bilden klar för dig; en sekelskiftesvilla, parkliknande tomt, salonger fyllda med tavlor. Glöm allt sånt. I mitt barndomshem hade vi kartor på väggarna och en turistbonad från Egypten förställande en dromedar samt en tavla föreställande pappa. Jag kunde ligga under bonaden i timmar och drömma om öknen. Porträttet var naturalistiskt så till vida att man såg att det föreställde ett manshuvud men vad det hade med min pappa att göra vet jag fortfarande inte.
Vi var ändå väldigt stolta över bilden som skulle föreställa far.
Varför dromedar på en bonad? När pappa var ung tröttnade han på att klafsa omkring på myrarna i Västerdalarna och rymde till Göteborg för att ta hyra på en båt. Han ville se världen, företrädesvis världen kring Östersjön, men kunde inte engelska och fattade inte att han att skrev på för en resa över Biscaya och vidare till Egypten.
Det blev en lång resa. Både för honom och dromedaren.

Nå, till min investering.
Jag var väl cirka 20 när det slog mig att jag skulle försöka tänka bortom det omedelbara behovet av ytterligare ett par byxor. Jag hade varit på en middag, en av gästerna var konstnär. Trevlig konstnär till och med, och man ska aldrig underskatta trevlighet vid köpbeslut.
Senare fick jag höra att konstvärlden - vilka den nu bestod av- t r o d d e på mannen. Det vill säga, mannens begåvning skulle en dag komma att mätas i pengar. Så läste i alla fall jag undertexten och tolkade middagsgästernas nickande. Någon skulle casha in, vad det led. Det var allas förhoppning.
Även konstnärens, tror jag.
Och inte minst min.

Jag gick på vernissage och möttes jag av dystra målningar i grått, svart, vitt och grönt. ”Tur att jag har fantasi”, tänkte jag. ”Den här bilden får bli rasande forsar. Den här hav och himlar. Kanske hittar jag till och med en dromedar i eländet.”
Man kan säga - helt riktigt - att jag inte förstod konsten.
Man kan också säga som det var:
Att jag inte tyckte om den.
Precis när jag tänkte lämna galleriet för att ändå satsa på jeansen klev en konstförening in. De vandrade tavlorna runt, parkerade sig till slut framför den tavla som jag tyckte minst illa om av alla de tavlor jag egentligen starkt ogillade.
”Hmm” sa den som uppenbarligen var konstföreningens ordförande. ”Intressant” sa en dam. Jag hörde dem humma. Såg hur deras huvuden gjorde ett sista beslutsamt och gemensamt knyck. Då. Rusade jag fram till galleriets ägare, pekade på tavlan hela konstföreringen just bestämt sig för och sa högt:
-Den ska jag ha!
Jag berättade om köpet för mina vänner. Några skrattade. Några kommenterade det förslagna i mitt beteende. Några, som verkade kunna konst, försökte sig på tolkningar. Inte i någon fanns en vilsen dromedar eller en visslande fors. Andra, som inte brydde sig vidare om konst, sa att konstnären i alla fall inte snålat med färgen och att de ogillade att jag hade döpt min tavla för kluddet.

Jag har tavlan kvar.
Har jag blivit rik på min investering?
Nej.
Har jag blivit lycklig av min konst?
Inte särskilt.
Har jag ångrat mitt köp?
Aldrig.
Varje gång jag hör konstnärens namn hajar jag till. Genom tavlan har jag motvilligt, kan man säga, följt en svensk konstnär men också hans kollegor och rivaler. Plötsligt kan jag sätta in hans tavla i ett sammanhang. Nu kan jag ord som proveniens och a tergo. Det han målat efter kluddet tycker jag är bättre. Nu kan jag förklara varför. Min kallhamrade investering blev helt enkelt startskottet till en privatfinansierad utbildning.
Igår kom katalogen från auktionsfirman Bukowski - ”Modern + contemporary & design”. Jag läste - och där fanns han ju! Eller hans tavla. Det är en lika dyster sak som den jag har på väggen. Och utropspriset! Jag skulle kunna köpa drösvis med byxor för pengarna.
Eller vackra bonader med dromedarer.

P.S. Bukowskis kataloger, som ges ut inför deras auktioner, är fantastiska. Auktionerna är öppna för allmänheten. Här finns massor att lära: om konstnärer, svenska och utländska, om design genom tiderna, om mattor, smycken, kläder. Har du möjlighet, läs dem. Eller gå dit och vidarutbilda dig.

Konst? Nä, pengar, hat och döden!

2008-10-17T01:49:00.000-07:00

Jag ska skriva om konst. Bli inte rädd nu. Det kommer inte vara invecklade betraktelser om spatiala rum utan handla om:
1. En investering.
2. En hämnd.
3. En nära döden-upplevelse.
Jag delar upp berättelserna. Vår duktiga webbgeneral Jenny Morelli menar att en blogg ska vara kort. Hon är även en lysande psykolog för hon skriker aldrig över storrummet där vi arbetar:”Stina, du skriver för j-a långt! Ingen, absolut ingen, orkar läsa dina tröttande bokstäver staplade på varandra!”
Nej, Jenny låter blicken vänligt fara över alla i rummet och kvittrar att det nu är klarlagt att de mest lästa bloggarna är korta och innehåller bilder, samt känslor.
Jag vet att hon tänker på mig och jag är tacksam för att hon framför kritiken så fint.
Tyck inte synd om mig. Det gör inte jag.
Varför plötsligt skriva om konst?
Ingen aning. Kanske för att jag cyklade extra fort i morse. När jag var på väg över bron till fastlandet hade kylan precis krupit ur kläderna och kroppen. Jag var glad, såg det ångande havet och tänkte: ”Som en tavla! Ja minsann, jag cyklar i en tavla!”
Det och Bukowskis två tunga kataloger med titeln ”modern + contemporary art & design”, som damp ner i brevlådan igår, ligger till grund för Konst, del I, den om pengar.
Så fort jag får tid skriver jag.

Dumma saker man säger, del I

2008-09-23T00:31:00.000-07:00

Jag växte upp med en älskad hund: blandras, intelligent, fina vallegenskaper.
För att den här berättelsen ska bli begriplig är det mycket viktigt att jag avslöjar hundens ras.
Glöm därför inte bort namnen nu:
Lunnehund och norsk buhund.
Två urgamla nordiska raser i en fantastisk blandning.

På en fest talade vi om hundar och då hände det som händer mig ibland. Jag förlorade mig i andra tankar. Jag har, som en del stackars läsare av denna blogg blivit varse, redan skrivit om mitt dagdrömmeri. (Ältat, skulle en del säkert hävda.)
Men medan dagdrömmeri är en aktiv handling, en medvetet riktad avslappning kan man säga, handlar det här mer om en partiell nedsläckning av hjärnan.
Jag vill hävda att jag sover trots att ögonen är öppna.
Man ska inte sova på fest.
Det är oartigt, särskilt att sova under middagen.
Det hela ter sig dessutom extra konstigt om man är spik nykter.

Nå.
På festen tittade jag på min bordsherre. Jag såg hans mun röra sig. Jag hade säkert berättat att min älskade hund nu var död. Att hunden betytt oerhört mycket för mig. Så hörde jag plötsligt mannen tala väldigt högt, väldigt nära mig, och insåg att jag måste ha tagit några sekunders mikrosömn. Han försökte helt enkelt väcka mig med en fråga.
Det måste ha låtit ungefär så här: (Jag illustrerar med hjälp av bokstävernas storlek.)

-Vad var det för ras på din hund?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras?
-Vad var det för ras!?

Då! Vaknade jag! Sa:
- En korsning mellan lunnehund och norsk fjordlax. Två urgamla nordiska raser.

Sen tvärdök jag i tallriken.
Tur att det inte var soppa.

Till min son; somt jag inte har berättat

2008-09-11T04:46:00.000-07:00

En kväll ville maken och jag veta lite mer om sonens liv (ja, främst om hans fredags- och lördagsnätter). Vad gör han? Vilka gör han det med? Vi kände oss plötsligt utanför och ville att han skulle tala med oss.
-Varför då? svarade han. Ni berättar ju aldrig vad som hände när ni var 17. Jag vet ingenting om hur ni hade det när ni var unga. Ingenting!
Berättar – aldrig!? Jag?! Har jag inte strösslat med historier ur mitt liv?
Frågar du maken skulle han svara: ”Jodå, alldeles för ofta.”

När jag cyklade till jobbet i morse tänkte jag vidare. Kanske har sonen rätt? Har mina anekdoter stannat vid de milda åren, de före 12? Hängt fast vid det sockersöta; dagarna i blåbärsskogen, sommaren då vi lekte flottare i Dalarna, överlevnadsblandningen av nötter, russin och krossad choklad från Winner som mamma stoppade i anorakens bröstficka när första snöstormen kom till ön och vi skulle ut och leka. Jag, som kände mig lite svag redan i farstun, var tvungen att stärka mig med både min egen överlevnadsblandning och lillebrorsans. Han var så rund och go och livlig ändå.
De är minnen - halvt verkliga, halvt fabricerade – som jag tycker att jag generöst delat med mig av. Men frågan är: Vad hände åren efter de sockersöta? Har jag listigt rasslat förbi dem för att göra mig lite finare? Lite bättre?

Jag flyttade hemifrån tidigt, till ett stort hus av pepparkakstyp från 1908. Säkert k-märkt. Ägarna skulle till Schweiz och rädda världen via något FN-organ. De hade tidigare räddat världen i Afrika och senare i England. I våra ögon var de hjältar (i ärlighetens namn mest för att de lät oss fem ungdomar ta hand om huset medan de var borta).
I hyresavtalet ingick även en hund och en segelbåt.
Fortfarande i dag förstår jag inte varifrån dessa föräldrar hämtade sitt mod. Mamman är psykolog - borde hon inte haft insikt i 17-åringars hjärnor? Pappan - läkare. Herregud, borde de inte ha förstått?

Nå.
Här, min älskade son, är några saker som hände för länge sen. Här alla vuxna som vojar sig över dagens ansvarslösa ungdomar. Jag tar den korta listan:

1. Huset brann. Inte hela men delar av övervåningen och taket. Vattenskadorna letade sig neråt i trossbottnar och golv.
2. Båten seglade på ett grund.
3. En månadslön försvann. Någon av oss hade slarvigt lagt pengar på hallbordet strax före en fest och plötsligt var de borta. Det visade sig att hunden käkat upp hela sedelbunten. Vi ringde polisen, de gav oss rådet att leta hundbajs i trädgården och sen skicka hela klabbet till Kriminaltekniska laboratoriet, SKL, i Linköping. Kunde man bara hitta några sedelhörn skulle vi få ut pengar på försäkringen. (Fortfarande i dag hör jag hur man skrattar sig igenom personalmöten och fikaraster på alla Sveriges polisstationer när den här historien berättas.)
4. Allt av växtkaraktär dog. Antingen var vi olyckligt kära och tappade greppet om det levande. Eller så lyckligt förälskade att vi gav fan i blommor och blader.
5. Hunden började gå i cirklar på hallmattan. Stannade aldrig. Skickades till hundpsykolog i Uppsala. Återkom inte.
6. En morgon hittade jag en liten människa på hatthyllan. Hon sov. Fortfarande i dag vet jag inte vem hon är.
7. Vi drack. Vi gjorde annat. Det fanns ibland ingen hejd på eländet.
8. Slutligen imploderade septiktanken. Hela härligheten föll ihop och fick grävas fram.

I ärlighetens namn ska jag säga att vi var strävsamma i det vi just då höll på med; plugg eller jobb. Det var, vill jag hävda, inte fullständigt tomt i skallen på någon av oss. I dag är alla ansvarsfulla medborgare och trevliga typer överlag.
Segelbåten lagades och såldes. Hunden är dess värre, men helt naturligt död. Huset är i dag anslutet till kommunalt vatten- och avlopp. För några helger sedan firade fastigheten Tallen 100-årsjubileum. Vi var bjudna.

Tänk så lite som möjligt

2008-09-03T06:52:00.000-07:00

För ganska många bloggar sen skrev jag om mina dagdrömmar. Att tanken plötsligt bara vinglar iväg. Jag drömmer ofta att jag äger städer, länder, platser i himlen, att jag räddar livet på människor. En gång drömde jag att ett gigantiskt transportflygplan cirklade över vår tomt. Plötsligt öppnades en lucka och ut virvlade enorma mängder miljondollarsedlar (det fanns sådana i drömmen, sedlar breda som albatrossvingar). Jag stod i grönskan och kunde inte göra annat än se hur min trädgård pengabombades av främmande makt. Äppelträd, vinbärsbuskar och barn försvann under de prasslande sedelmassorna. Som en höstdag då en plötslig frost nyper löven av alla träd. Förmodligen var hela aktionen ett tack för tidigare utfört stordåd.

I min förra blogg garderade jag lite fåfängt, kvittrade att det säkert finns en psykiatrisk diagnos för mitt beteende. Varför räddar jag livet på människor? Varför får jag alltid egna fördelar i mina drömmar?
Frågorna är adekvata, men svaren bryr jag mig inte om det minsta. Skulle jag drömma att allt gick åt helvete vore jag ju ingen dagdrömmare utan en mardrömmare (nytt ord!). Vem vill vara det?
Nå. Jag hävdar, utan någon som helst medicinsk bakgrund, att jag är rimligt frisk.
Nu har jag fått många reaktioner.
Någon sa: ”Åh så fantastiskt! Jag skulle också vilja kunna drömma mig bort. Det verkar så befriande ovuxet.”
Någon skrev: ”Jag dagdrömde alltid som barn men jag har tappat förmågan. Jag saknar det så.”
Någon bad till och med om goda råd, av typen: ”Fyra steg till ett fungerande dagdrömmeri. ”
Jag har inga råd att ge.
Men reaktionerna fick mig att fundera. Många nämnde nämligen det ovuxna i beteendet. Det verkar mena att bara barn dagdrömmer. Jag gick tillbaka i minnet: Fanns det något när jag var barn som jag trodde att jag absolut inte skulle göra som vuxen? Något som inte var vuxet?
Svaret är: Nästan allt.
Jag trodde till exempel i min barnsliga naivitet att alla stora beslut i livet skulle vara väl förberedda. Att ett gigantiskt tankearbete, långa diskussioner och en gedigen research med minst 15 samtal till berörda instanser alltid föregick ett VIKTIGT BESLUT. Man skulle gärna ha högskoleutbildning, i alla fall något eftergymnasialt för att klara av beslutsfattandet.
Men nu inser jag hur fel jag hade.
Inte ett stort beslut i mitt vuxna liv har jag lagt mycket tankemöda på. Betyder det att jag är en virrpanna? En människa utan förmåga till logiskt tänkande? Nä, inte alls. Jag är hur sorterad som helst, finns inte ett glapp mellan synapserna vad jag vet.
Än, får man kanske tillägga.

Nu ger jag dig några exempel på livsviktiga beslut jag fattat utan att tänka (ja, du fattar vad jag menar):

1. Bostad. Villan köpte vi efter att jag hade sett den en gång. Maken ville snickra och på visningen kunde jag konstatera att hela huset var av trä. Mycket att göra med andra ord. Vi slog till. Ingen av oss hade fast inkomst.
2. Barn. Alla ungarna kom till utan minsta planering. Vore jag religiös skulle jag börja varje dag på knä i tacksamhet över dessa tre underbara, helt oplanerade människor.
3. Jobb. En del kvinnor, särskilt yngre tror jag, ägnar mycket tid åt så kallade karriärstrategier. Det verkar betrakta livet i tydliga steg som alltid leder framåt, alltid uppåt. Jag tänker varje gång jag byter jobb: Sköter jag nu detta efter bästa förmåga så ordnar det sig nog med karriären vad det lider.

Är jag naiv? Dum i huvudet?
Jag tänker att det mesta löser sig.
Sorgerna kommer ändå.
Har du – ung eller gammal – som orkat läsa ända hit någon åsikt om mina tankar kring vådan av alltför mycket planerande? Maila gärna.

Leverera - eller dö!

2008-08-27T05:12:00.000-07:00

Nu viner bloggpiskan på redaktionen igen. Jenny Morelli, vår webbredaktör, vädjade till oss spontanbloggare på ett möte. Eller vädjade förresten…får man med orden ”ni är döda!” i en vädjan så inser nog varje vettig människa att det snarare handlar om en mycket skarp uppmaning. Till vad? Att skriva förstås.
Enligt bloggdramaturgin dör man nämligen om man först börjar skriva och sen plötsligt upphör, exempelvis under en kortare semester. Bloggare får inte ta ledigt, enligt Jenny. Eller snarare, det är klart att de får men de ska sammanfatta väder och vind, middagar och människor (helst kända) som de mött under ledigheten. Helst ska de visa bilder på hela klabbet. Allt ska uppdateras 2-3 gånger dagligen.
Jag tänkte, när jag krampaktigt vred servetten i händerna, att bara i en genomsjuk värld är någon intresserad av min semester.
Nu eldade Jenny upp sig (mindre luttrade skribenter skulle i det här skedet inte ha förmåga att läsa in det faktiska berömmet i hennes ord):
-Men var inte så ambitiösa människor! Ni behöver inte skriva så himla långt varje gång! Skriv sämre! Mindre genomtänkt! Bara skriv!
Herregud, tänkte jag, vi har fått en femtekolonnare på redaktionen. Mindre ambitiöst? Sämre?? Finns det en sämre nivå än den jag befinner mig på? Hur lågt vill hon att jag ska sjunka? Hoten växte i min trötta redaktörshjärna, huvudvärkens epicentrum låg nånstans i tinningsloben.
-Men… men..om vi inte har nåt att skriva om då? stammade jag. Och exakt hur kort är kort?
-Äh, skriv vad du åt till lunch! Bara skriv!
Efter mötet försökte jag sammanfatta:
Det finns bara två lägen i livet.
Leverera. Eller dö.

P.S. Till lunch, som åts under ett arbetsmöte med mediabloggaren Olle Lidbom, fick jag en god kycklingsallad som Susanna Berglid hade beställt. Den bestod av kyckling förstås men även gröna bönor, rödlök, tomater och gurka. Jag drack vatten till. Två glas faktiskt. Det var gott. D.S.

Harmoni? Nä, en spark i duktiga mamma-magen

2008-07-22T06:04:00.000-07:00

Jag frågade sonen igen.
Det var juli och vi hade plockat kantareller. Han var väl elva.
Nu är det viktigt att det här inte hamnar snett från början. Jag gillar att plocka svamp. Så långt är allt rätt. Jag älskar min son. Därom råder inga tvivel. Men svamp plockar vi sällan tillsammans. Räknar vi bort de få gånger det hänt kan man väl sammanfatta just den aktiviteten med ett aldrig.
Nu hade vi gjort det två dagar i rad.
Jag strålade. Den lilla korgen var full. Jag tänkte där vi travade omkring i skogen på ön: ”Vilka dagar! Så roligt att vi hinner prata, skratta. Så fint att jag kan ge…”
Något mer än vanlig lycka smög emellertid sig in i tankeflödet. Något belåtet, ja, något lite självgott. Mitt i allt det fina kände jag mig plötsligt så d u k t i g. Inför vem? Sonen? Jag hade knappt hunnit tänka ordet svampmacka förrän jag glömde honom och solen och blåbärsriset. I stället la jag all min kraft på att bocka av i min mentala mamma-bok, den som läses upp hos shrinken vid 50 eller hos Sankte Per om man är lagd åt det hållet, han ni vet vid porten.
Jag hade presterat. Igen.
Jag är en person som presterar. Det skäms jag inte för. Jag är till och med stolt över förmågan att leverera men när det gäller barn (alltså utöver sånt som barn bör kunna kräva av oss vuxna i form mat, närhet, vatten, värme och rimligt hela kläder) så tycker jag att det är dåligt att tänka i termer av duktighet. Det är ganska kackigt, om jag ska vara ärlig.
I stället för att njuta började jag jämföra mig med andra. Vilka skulle jag berätta svamphistorierna för? Vem skulle jag kunna trycka till en aning? Kia, Eva, Lena? Möjligen. Mamma? Aldrig, funkar inte. Cecilia? Nej, hon plockar säkert svamp med sina ungar. Eller simmar. Eller pusslar. Jag kalkylerade och sonen förvandlades till staffagefigur i min mammaframgångssaga.
Det känns lite skämmigt att skriva det här men jag gör det i alla fall. Varför? För jag vet att många andra känner likadant. Och för jag ju vet att hämnden kommer. Barnets hämnd. Läs vidare – om du orkar.
Nästa dag längtade jag efter repris. Ville förädla, göra de enskilda händelserna till något större. En gång är ingen gång, heter det ju. Två på väg att bli en vana. Tre är något inbyggt, livsnödvändigt. Nästan genetiskt. Jag ville att våra svampstunder skulle vara nödvändiga.
Så jag frågade igen:
-Du, ska vi gå ut och plocka svamp?
Pojken såg på mig med sina fina ögon. Tyst stod han. Länge. Kanske hade jag varit lite för ivrig? Hörde jag inte en liten suck precis innan han skulle svara? Så knallade han iväg mot stövlarna i hallen, grabbade tag i korgen, vände sig för att se om jag kom efter och sa mycket lugnt:
-När tar smärtan slut?
Så gick han ut.

Sju punkter från grötig hjärna + fyra extra

2008-07-14T03:20:00.000-07:00

Har vi helt tappat greppet om tiden? Har jag?
Vart tog årstidernas lugna grepp om dagen och natten vägen? Alla uttryck som sätter tiden på plats? Livet på plats. Ord om månens olika faser finns numera bara i korsord. Vem har koll på ny och nedan? Inte vi. Inte jag i alla fall. (Självklart ska jag inte dra in varenda svensk i min grötiga tankevärld.) Men månen, hävdar jag, vimsar mest hit och dit. Och stjärnorna sen. De bara kommer och går.
Och plötsligt är det vinter.
Nä, vi behöver struktur. Äh, nu gjorde jag det igen. Drog alla över den berömda kammen.
Jag. Behöver struktur. Jag behöver lära mig vissa saker.
Här är mitt kontrakt med livet. För att få lite mer kontakt med livet.

1. Se till att ha hunnit andas rejält innan du dör.
2. När första blåsippan syns i hasselskogen: häng undan vinterkläderna. När syrenbusken står och svajar med allt sitt lila: ta ner sommarkjolarna från vinden. Tänk säsong.
3. Lär dig att känna igen fem småfåglar. Ta reda på hur de flyttar. Och vart. Tänk bortom vanliga charterorter som Ibiza och Mallis. Fåglar flyger enorma sträckor har jag förstått. Det här är en ganska tråkig punkt, det medger jag. Och ett mycket litet antal djur att specialstudera men för mig går gränsen vid fem. I alla fall när det gäller småfåglar. Jag är närsynt och utan glasögon förvandlas en örn lätt till en jäktande humla. Dessutom är jag faktiskt ganska ointresserad av fåglar men jag har förstått att det finns något större i de flaxande vännerna.
4. Ät snö fast du säger till barnen att man kan dö av det. Nåja, halvdö. Låt barnen tugga vidare på sina snötunga Lovikka-vantar. Det är gott. Och billigt.
5. Jordgubbar på sommaren. Äpplen på hösten. Tänk säsong.
6. Lek mera. Barnlekar och vuxenlekar. Alla lekar.
7. Kissa utomhus när möjlighet ges. Tänk säsong.

Mina extramål, vid stunder av obändig energi:

1. Lär dig att byta däck på bilen. Låt inte fadren göra jobbet. Eller maken. Eller sonen. Och nej, det är inte troligt att domkraften brakar ihop just när du av någon anledning har krånglat dig under bilen. Ytterst få däckbytare, statistiskt sett, dör mosdöden.
2. Försök att förstå njutningen med att kitta fönster. Nu kan det här låta lite skrytigt men mitt totala fönsterinnehav uppgår till 63 stycken. Med spröjs. Jag har i ärlighetens namn kittat under tio. Vi talar ental trots detta enorma utbud av fönster. I framtiden ska råda jämlikhet även på kittningssidan. Annars får jag ställa sängen vid fönstret och dö i kallraset. Rätt ska vara rätt.
3. Prata inte så mycket innan du hoppar i vattnet. Du tröttar ut dina medbadare. Hoppa bara i. Östersjöns vatten blir inte varmare av kallprat.
4. Räds ingen människa. Möt de onda med ett: ”Hipp, hopp, hej! Du skrämmer inte mej!”

Tråkig? Nä, nyförlöst!

2008-06-17T06:24:00.000-07:00

Det är flera kvinns på redaktionen som väntar barn. Må det gå väl för varenda unge. När jag ser en bild på en nyfödd tänker jag alltid på maken. På vad han ville göra med vår yngsta. Den nyfödda vägde väl ungefär som två mjölkpaket. Ja, lägg på en tre deciliters vispgrädde så närmar vi oss verklighetens bebis.
Söt som en blomma förstås.
Ett mirakel tyckte vi då. Och tycker fortfarande.
Men liten var hon. Och jag nyförlöst. Lycklig så klart, men lite skör får jag tillstå.
Så kom maken på att han ville föreviga hennes unika litenhet.
Hur tänkte han? Jo, han skulle lägga en tändsticksask bredvid flickebarnet för att fotografiets betraktare lättare skulle förstå hur ynklig hon var. Inget märkligt alls egentligen. Men nu kommer tricket. Maken ville ta en ask med den berömda solstickepojken - fast av en större storlek! Så att flickan skulle framstå som ännu mindre. En optisk villa, kan man säga. Ganska smart, tyckte jag. En rolig idé – kanske lite pikant - men rolig. Hennes litenhet var ju ett faktum och inte skulle hon må dåligt av att ligga på en mjuk filt och bli fotograferad bredvid en tändsticksask av det något större slaget.
Hade han frågat då hade han fått ja.
Men sen. Sen spårade allt ur.
Vi hade ätit kyckling. Underbar kyckling lagad i lergryta med morötter i lagom bitar och lökar. Kycklingen blev saftig, köttet liksom rann av benen. Krispig yta. (Maken lagar väldigt god mat.) Ris till, tror jag. En sallad.
Nå. Kanske inspirerad av den lyckade måltiden ville han nu plötsligt ta Römertopfen (grytan heter så), lägga i den nakna bebisen och fotografera. Grytan skulle diskas ordentligt först förstås och visst skulle han bädda mjukt under henne. Vid minsta lilla pip skulle han självklart avbryta.
Han är inte tokig på det viset.
Roligt?
Nä. Det gick så oerhört fort för tanken att förvandlas till en mycket verklighetstrogen bildsekvens i mitt huvud. En bebis, min bebis, i en lergryta. Naken. En liten klick smör. (Grejen med mat i lergrytor är just att det inte behövs så mycket fett.) Låg värme som gradvis ökas. Ris? Potatis?
Ni hör. Römertopfen sätter igång sjuka tankar.
Riktigt sjuka tankar.
Plötsligt skrek hela mitt system nej! Varje hormon i kroppen laddade för strid. ”Åker ungen ner i en gryta, vilken som helst i det här köket, så åker du på en jävla smäll!”
Så reagerar kroppen hos en nybliven trebarnsmamma.
Man slåss. Eller dör.

Så här långt i texten får jag plötsligt kalla fötter. Tänk om jag hittat på allt? Om jag överdrivit kraftigt? Det är ju ganska länge sen nu. Tänk om jag efter kejsarsnittet varit så förvirrad att jag helt enkelt hämtat detta makabra minne ur ett töcken av smärtstillande medel?
Men om det är sant – och jag skriver det? Kommer folk tro att jag lever med en fullständig blådåre, en barnamördare som garnerar lik med rosmarinkvistar? Måste jag stå till svars för mitt val av man?
Precis i det här skedet av skrivandet var jag tvungen att ringa honom:
-Hej, jag bloggar och funderar på att skriva om den där lergrytan du vet, ja, när du ville lägga…
Det blir tyst i luren. .
-Ja, om du inte vill det så gör jag det inte så klart. Tyckte bara det var en bra en ganska rolig historia. För att avdramatisera det här med barn lite…
-Skriv du.
Sen blir det tyst. Som om det ändå finns en tveksamhet i hans ja. Och jag ångrar redan att jag dragit upp det gamla minnet.
Så säger han, plötsligt ivrig:
-Men du, glöm inte det där med morotsstavarna! Och löken som jag hade tänkt skära och lägga lite vid sidan av… som fina klyftor kring henne. Rosmarinen! Glöm för sjutton inte rosmarinen!

Morbid? Nä, samhällsintresserad!

2008-06-12T04:28:00.000-07:00

-Du är ju helt morbid!
Det är mamma som reagerar.
-Kalla det gärna särintresse om du vill, svarar jag, men jag tror inte att jag är ensam.

Jag vet att jag inte är ensam. Min äldsta dotter är likadan. Vi hänger över morgontidningarna; jämför årtal, dikter, symboler och dödsorsak. ”Titta, en sko och ett kors! En kristen skomakare? Och här då, två dödsrunor för samma person. Med olika namn bland det närmast sörjande. Hur ”närmast” kan man vara? Vad tror du mamma – släktfejd, uppslitande skilsmässa?”
Vi har det bra, ungen och jag.

Vi suckar förstås tungt över barnen som inte finns mera. Den sorg en förälder måste igenom - en syster, farfar, mormor, ja, alla som bäddat kring den lilla - är inte jag människa att formulera.
Ett tag samlade dottern och jag på 1800-talingar, alltså människor födda i förrförra seklet.
Vore jag lite mer statistiskt lagd skulle vårt intresse kunna resultera i fina tabeller och diagram för vi räknar år, försöker föreställa oss all teknik som kommit, all välfärd, alla reformer och framsteg. Vi jämför namn och födelseort. Numera hittar vi emellertid sällan 1800-talingar. Vill man skämta, lite göteborgskt kanske, kan man konstatera att en epok gått i graven. Bokstavligen.

Har vi inte en alltför högtidlig inställning till döden? Är vi inte för ödmjukt tassande? Visst är det ett mirakel att vi föds, men är det inte ett lika stort mirakel att vi slutligen dör?
Jag menar, tänk att hasa omkring på jorden i 3000 år? Hur många tusen självdeklarationer blir inte det? Hur många borttappade nycklar, olyckliga kärlekar, oöverstigliga tandläkarräkningar? Det är några tusen för många, i all fall för min smak.
Jag tycker att vi borde ägna mer respekt åt själva livet. Åt de levande. Där finns ju fortfarande möjligheter till förbättring. För den som klivit vidare är det ju, i alla fall med min mer naturvetenskapligt lagda inställning, inget att be för.

Och vi hädangår och vi avlider. Ytterst sällan berättar vi om någon som dött knall och fall. I Stockholm kilar man vidare, men det känns nog numera som en replik i en pilsnerfilm. Vi pratade om det där en gång, pappa och jag. Han är från västra Dalarna. Där har man ett uttryck som är långt ifrån högkyrkligt. När en människa dött säger man (eller säger pappa i alla fall) att den döde har [kållnat krindj rovrindja]. Det ska läsas med tjocka l och lite schwung. Det betyder ungefär - i en mycket fri översättning - att människan har kallnat i röven, det vill säga att slutmuskeln har slutat fungera. Uttrycket är långt ifrån poetiskt, det medger jag, men i alla fall klargörande. Och inte blir det bättre om man försöker linda in dödsbudet med ord av högre valör. Hur skruvat skulle det inte låta om prästen sa att ”efter ett långt och lyckosamt liv har nu de peristaltiska rörelserna hos Åke stillnat för gott”? Rör man sig i kroppens nedre regioner blir det sällan poetiskt, men i verkligheten är förstås en fungerande tarm lika vitalt som ett pulserande hjärta… och sagt på klingande dalmål, med värme i ögonen och ett milt leende förmedlar uttrycket ändå en väldig respekt för den avlidna. Men även för oss som har turen att få en ytterligare dag. I livet.

En gång läste jag en nekrolog över en lyckad man. De flesta nekrologer handlar ju om dem, de lyckade. Jag följde mannens framgångar lite förstrött men så plötsligt dök ett ord upp som fick mig att vilja närläsa texten. Mannen hade vuxit upp i en billåda. Genast tog det fart i huvudet. Hur ser en sån låda ut? Vart tog bilen vägen?
Hur bor man i en låda (det gällde ju inte bara mannen utan hela hans familj)? Ja, du hör. Nekrologen väckte frågor. Relevanta frågor. Jag grunnade på det där lådhemmet ganska länge. Så råkade jag nämna det för pappa och efter en nanosekund kontrade han med ett helt frågebatteri.

- Varifrån var mannen?
- Göteborg, tror jag.
- Jobbade hans pappa vid hamnen?
- Ja, kanske.
- När var han född, hur många var de i familjen, stod det något mer om bilar? Fabrikat? Årsmodell?

Nu hade jag ju inte memorerat hela nekrologen utan bara själva ordet billåda, men pappa hade allt klart för sig. Mannens far arbetade vid hamnen i Göteborg, menade han. Lastade och lossade. Ibland tog mannens far emot importerade bilar. Förr i tiden var det vanligt att finare bilar, säg från Amerika, transporterades på båt i specialbyggda lådor av trä. Fina lådor. Fint trä. Det rådde bostadsbrist. Mannens far hade fått, eller för en billig peng kommit över, en låda. Nöden har ingen lag.
-Så var det säkert, sa pappa. Se lådan som en friggebod. Det är inte många som bor i friggebodar, men kniper det så går väl det med.

Tänk vad man kan lära sig av nekrologer. Bra nekrologer. Här finns berättelserna - inte bara om en enskild människa utan om samhället i stort.

P.S. Läs Ingemar Unges blogg i ämnet –lysande. D.S

Tokig? Nä, ambidexter!

2008-06-11T04:24:00.000-07:00

Jag kan skriva med båda händerna. En del ser det som ett tecken på en intelligens utöver det vanliga.
Det får de gärna fortsätta med.

Ibland på möten när jag antecknar och ena handen tröttnat, byter jag. Det är klart att det väcker lite uppmärksamhet. Pennans nästan omärkliga vandring från vänster till höger hand - och vice versa - kan lätta upp den tristaste av dagordningar. Man får en stund att hämta sig, diskutera varandras egenheter och tillkortakommanden.

Det finns ett fint ord för det där med händerna som jag lärde mig på ett tåg i Europa. Jag satt - drabbad av ett ungdomligt djupsinne utöver det normala - och skrev obegripligheter i en tjock dagbok. Mitt i en mening av typen ”Varför lever jag?” växlade jag hand.
Då skrek damen mittemot: ”Oh look! She´s ambidextrous!” Och plötsligt återfick jag livslusten. Det blev en väldigt trevlig tågresa.

Jag tillhör alltså de ambidextra. Det är - har det visat sig - imageskapande. Till de ambidextras fördel. Men har det med intelligens att göra?
Nä, tror inte det.
I mitt fall handlar det om skräck inför överheten och en viss, på gränsen till patologisk, ihärdighet.
Någon sa till mina föräldrar (jag tror att det var rektorn) att min vänsterhänthet var ett problem. Det blev plötsligt väldigt viktigt att räta upp mig inför framtiden. Styra mig rätt i all godhet. Mamma och pappa sa: ”Varsågod, styr upp ungen – om ni kan.” Det tillkallades expertis. Det tilldelades resurser i form av en bestämd tant, randiga papper, blyertspennor och en herrans massa suddgummi.
Det tog ett år att få skrivstilssnirklarna på plats. Ni som är över 40 minns kanske papperna, de där med blå ränder? De tjocka och mellan dem de smalare? Några skrivstilssnirklar skulle stanna vid de tunna linjerna. Andra skulle precis, men bara precis, snudda de tjocka strecken.
Gud, vad man slet med millimetrarna.
Nå. Jag var ambitiös, drunknade nästan i suddrester och fullklottrade papper.
Begrep jag nåt? Nä, men jag blev långsamt bättre.
Tanten sa: ”Bra!” Tanten sa: ”Fint!”

Så plötsligt en dag skulle jag inte till skrivträningen.
”Inställt”, sa mamma. Nästa vecka likadant. Här vore det väl på sin plats med en förklaring?
Först sträng tant. Sen ingen tant överhuvudtaget. En 10-åring med kramp i höger handled har rätt att undra. Precis när jag skulle öppna munnen och äntligen våga ställa frågan om meningen med all min möda, sa mamma:
– Dom har talat med psykologen. Du blir visst tokig i huvudet av det där. Ut och lek i stället!

P.S. Så här skriver Wikipedia om oss: ”Exempel på ambidextra idrottsmän är tennisspelarna John Bromwich, Beverly Fleitz, Giorgio de Stefani, Luke Jensen, den japanske TV-spelmakaren Shigeru Miyamoto och wrestlern Shawn Michaels. Jimi Hendrix hade antagligen också ambidextri eftersom att han kunde spela gitarr både åt vänster och höger håll. Ambidextra personer kan vara eftersökta i exempelvis baseball där man som slagman kan möta kasten både till vänster och höger.”

Det himmelska morsarvet

2008-06-09T04:16:00.000-07:00

Vill du vara med i ett litet tankeexperiment? Läs menyn som följer.

Först en soppa gjord på egen buljong från älg och rotsaker. Fyllig men inte tung. Klar och skimrande. Alldeles innan soppan serveras klipps smala remsor av tunnpannkaka och läggs i varje tallrik. Lite finklippt gräslök ovanpå och smörstekta krutonger i en skål på bordet.

Sen en välkokt höna med grönsaker och lagerblad. En len béchamel med mycket citron och en gnutta socker. Vitpeppar från kvarn. Kokt potatis som skalats med kniv så att de ser ut som långsmala fasettstenar (äh, hittar inget bättre ord). Huvudsallat med en dressing av ättika, vatten, olja, salt, peppar, lite socker, finklippt persilja.

Sist en skål med rumsvarma egenplockade blåbär. Gräddmjölk i en kanna. Strösocker för den som behöver. Gaffel för alla som vill mosa.

Vilka bilder dyker upp i ditt huvud? Smaka på bären. Tjuva en potatis, stick fingret i den lena såsen. I vilket hem har du hamnat? Och när? Är det en middag hos fattiglappar eller rika?

Om jag inte visste svaret – om jag inte vore själva svaret – skulle åtminstone jag tänka mig ett hem med ganska många rum. Säkert en kokerska. Kanske en piga. Jag ser lite guld, några hundar som lojt lägger sig på golvet i en hall, vikta linneservetter och milda samtal.
Jag ser något helt annat än den plats där maten åts.
För det är förstås jag som har ätit.
Och mamma som har lagat.

Vi var fattiga då - det har jag förstått först som vuxen - på gränsen till luspanka ibland. Pappa höll på med sina konstruktioner, men jag skriver inget om det. Och inte bryr sig barn om servettringar och guldramar. Nä, jag minns dofterna och mammas blå fingertoppar efter bärplockningen. Jag minns hur jag sträcker mig efter kastruller och karotter, drar en potatis över tallriken som en svamp för att fånga den sista droppen av såsen.Det är inte det minsta synd om mig.

I dag tänker jag: Hur orkade hon?
Mamma har tre barn. Det har jag med. Jag har gott om pengar, det hade inte hon. Jag sliter, men hon slet säkert dubbelt upp. Med egna firman, egna barn och andras ibland, med trappstädningen när det blev riktigt kärvt.
Hur orkade hon laga denna himmelska mat? När sjutton hann hon?Tre rätter. Nästan varje dag. Alltid en soppa att börja med. Blåbären kunde bytas mot hallonkräm gjord på vildhallon som hon plockade i skogen. Och hönan, det som blev över av ben och kött, blev en ny soppa. Lika förunderligt god den. Och så kåldolmarna och dillköttet, rårakorna, strömmingarna, älggrytorna och spätzlen.
Till och med resterna var goda.
När jag var barn kunde jag vakna till dofterna av hembakat bröd. Vilken väckarklocka för en unge - en doft i stället för en isande signal. Och jag visste att efter den ljumna brödskivan med smör som smälte och rann efter fingrarna, väntade bullar i en hög under en putande bakduk och småkakor som svalnade på ett galler.Vad jag har ätit i mina dar. Vad jag har njutit.
Min mamma kom med blåsvart hår och mörka ögon från ett krigshärjat Tyskland som piga till en sågverksdisponent i Dalarna. Frun i huset var tyska och hon ville väl kunna tala sitt modersmål med någon när andan föll på. Nu vet jag inte hur mycket av samtal det blev mellan sågverksdisponentskan och pigan. Känns det inte väldigt gammalt? Som en film om ett Sverige för mycket länge sen?
Men det var alldeles nyss.
Och maten pigan lagade när hon fick ett eget hem minns jag som igår.
Jag äter den fortfarande.
Hon lagar den än.
Kåldolmarna som står på vårt bord när hon hämtat minstingen från fritis. Rårakorna och fläsket som mellanbarnet beställer. Och dillköttet kokar hon hemma, forslar kastrullerna i bilen över ön, hem till oss. Ibland står den röda brickan på bordet, under bakduken svalnar nybakade kanelbullar. Ungarna slåss om dem. Och jag skriker alltid att jag vill ha – minst två. Med kall mjölk. Och kardemummakärnorna som krasar mellan tänderna.
Det är samma mat som när jag var liten men mamma är gammal.
Och jag medelålders.
Nu lär hon de barnbarn som fått eget och flyttat ut hur man lagar en himmelsk tomatsås. För nästan inga pengar alls.
Vilken kraft hos en människa.
Vilken kärlek.
Till barn. Barnbarn. Och mat.

Sjuk? Nä, jag leker ju bara!

2008-06-04T04:14:00.000-07:00

I morse cyklade jag till jobbet. Efter 15 minuter hade jag tänkt ut ett nytt reportage. Cykling funkar exakt på samma sätt varenda gång. Det monotona trampandet löser upp knutar i huvudet. Plötsligt börjar hjärnan att sortera, kassera. Det är inget unikt för mig. Kemi visst, verkar funka på de flesta.Nå, imorse frågade jag mig vem som ska skriva? Vem ska plåta? Vad ska chefen Anneli tycka? Så rullade jag plötsligt in i ett syrénbälte, ungefär som en haj i en kelpskog. Allt vajade, svajade, doftade. Då stack tankarna iväg igen. Och i ett nafs försvann artikelidén och allt det präktiga och strukturerade. (I ärlighetens namn får jag väl berätta att det här händer ganska ofta. Och har gjort så sen jag var mycket liten.) Jag tänkte: Om allt jag ser nu, allt jag luktar, allt här ägs - av mig! Just i morse drog tankarna iväg innan jag hade hunnit över bron så den här gången kom det sig att jag ägde hela Lidingö. Jag är född på ön. Känner den utan och innan. Nu fick jag plötsligt för mig att jag ägde hela klabbet och därmed också borde ta itu med några av Lidingös problem: vägnätet, ensamma gamlingar på hem, skolmaten. Men det stannar – dess värre - inte där. Jag har drömt att jag ägt hela stadsdelar, landskap och länder. Jag har hämtat in hyror från alla Sveriges hyresgäster, byggt om Stadsbiblioteket och Höga Kusten-bron, dirigerat om vägar och skapat ny valuta. Jag har tittat upp i himlen och sagt att "allt så långt ögat kan se, är mitt". Och så har jag direkt satt igång med att ändra flygrutter och raketuppskjutningar. Kontaktat NASA. Jag har till och med dirigerat om de moln som råkat skymma solen . Efter tre torra dagar har jag beordrat fram ett befriande regn. Det är fånigt, jag vet, men stannar jag vid meteorologiska dilemman? Nä, först piskar jag igång vindar med orkanstyrka, sen jag räddar livet på de stackars statsöverhuvuden som råkar befinna sig på havet just då. Ett 20-tal på samma skepp. Och barn i nöd. Jag räddar alltid barn i nöd. En principsak.
Finns det en diagnos för det här?
Säkert.
Är jag intresserad av vilken?
Nope.
Leker jag Gud?
Nä.Jag bara leker.
Vad vill jag säga? Inget.
(I ärlighetens namn viner piskan lite på redaktionen. Vår webbredaktör Jenny vill att vi ska blogga. Några är duktiga. Andra stretar emot. Nu försöker jag för att göra henne glad. Flåt blurret om du orkat ända hit.) Jo, att cykla är bra! Det vill jag säga. Och att drömma. Snart ska jag cykla hem igen. Det har varit en hektisk dag, allt har jag som vanligt inte hunnit med. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att - om exakt 30 minuer - lägga om vägnätet vid Karlaplan. Jag äger några hus där. Några kvarter. Ganska många faktiskt.