Undrar ni var vi har tagit vägen?
Vi gör tidning vilket innebär att allt nu måste få plats innan vi skickar iväg den till tryckeriet.
Fattas det något, ska vi lägga till en sida här, ta bort en där? Och förstasidan, hur många färger ska vi arbeta med, och vilka. Och bilden, behöver vi komma närmare.
Mitt i alltihopa ringer
Läsrörelsen och vill att vi ska skriva om deras barnbokskampanj som de bedriver tillsammans med den stora hamburgerkedjan, många miljoner barnböcker delas ut i den lilla matpåsen.
Nej tyvärr, svarar jag, tidningen är mer än fullproppad med artiklar och notiser och tävlingar och listor på böcker som våra reportrar och de vi intervjuar rekommenderar till läsning.
Så tyvärr.
När jag ber om adressen till webbsidan visar det sig att den är försvunnen.
– Försvunnen, frågar jag.
Jo, berättar hon, någon har råkat slänga den och sedan tömma papperskorgen.
– Är den borta?
Ja, vi måste börja om, vi har gjort en provisorisk i väntan på den nya.
– Oj.
Sedan går vi över till att tala om prickar, jag tycker det är komiskt att alla hemsidor som handlar om läsa och språk måste heta lasa och sprak. Spraket.se, det är riktigt roligt och får mig alltid att tänka på Lennart Hellsing och Krakel Spektakel. Hellsing förresten, honom skymtade jag på ett av Bokmässans många mingel, stiligt rakryggad, med vitt snyggt designat skägg och i en brandgul kostym värdig hans underbara böcker.
Lennart Nilsson var också där, en sådan distingerad äldre herre, även han i full gång. Författare pensioneras inte om de inte måste därför att prickarna på bokstäverna börjar hoppa omkring och byta plats med varandra.
Så långt i mina tankar kommer jag att tänka på en bok jag läste för länge, länge sedan – minns inte vad den hette eller vem som skrev den, om ni vet så snälla, snälla
maila mig och berätta för jag har lånat ut den och aldrig fått tillbaks den och längtar ofta efter den.
Nåväl, boken var skriven av en författare vars mor sakta försvann i alzheimers. Den börjar när de fortfarande kan tala riktigt redigt med varandra och slutar när hennes dimma blivit så tät att hon bara blandar ihop alla ord och bokstäver i en poetisk röra. Han, sonen, följer med och låter mammas språk leda deras samtal som blir ömsint underbart absurt den sista tiden.
Vi bjuds in. Får lyssna på samtalen, vara med när hon leder honom vidare till sina nya ord.
Det är en vidunderlig bok, jag saknar den så, så snälla, snälla, om någon av er vet vem som skrev så jag kan söka efter den på
www.antikvariat.net.Men tillbaka till prickarna.
När jag och Li på läsrörelsen begrundat livets skörhet i form av en delitad hemsida så frågade jag om hon tror att barn i framtiden inte kommer heta Göran och Åsa och Britta utan istället Jonas, Eva och Lars – pricklösa namn.
– Det vore sorgligt, sa Li, låt oss vara rädda om å, ä och ö.
Men tror du inte, envisas jag, att den digitala generationen tänker längre, är internetsmarta och vill att deras barn ska kunna ha hemsidan
www.kallekarlsson.se (som när jag tittar efter är speedwayförare) istället för www.bjornhakansson.se (den är ledig om det någon som är hågad) när de blir stora, eller till och med när de är nyfödda och första dagen lägga in 554 bilder tagna med den nya digitalkameran under och strax efter förlossningen.
– Hmmmm, det är klart, säger Li, men jag hoppas inte.
Och då kommer jag att tänka på Skanska, f d Skånska, och Föreningsbanken som blev Swedbank, och så frågar jag Rebeccah på bordet bredvid om hon som ska ha barn vilken minut som helst tänkt på prickarna.
– Meningslöst, vi heter ju Ripås i efternamn, och en internetadress som innehåller ripas kan nog kombineras med vilket förnamn som helst.
Och i den stunden börjar jag begrunda boktitlar, blir de också pricklosa med tiden for att kunna synkas med hemsidor. En snabb titt bland klassikerna visar att dåtidens författare – Strindberg, Moberg, Lindgren, alla med mycket internetvänliga namn, var mycket förutseende, föredömligt lite prickar i titlarna på deras böcker, förutom förstås
www.rodarummet.se (som förresten visar sig numera vara ett café i originalskick från 1975 i Borås).
Så långt ropar Calle att nu måste jag faktiskt komma och titta på förstasidan och den där krönikan som ska inleda tidningen, när tänker jag börja skriva på den.
Så ni ser – vi är här, om än lite bloggfrånvarande.
