Porträtt

Bönder är vi allihopa!

av Lars Berge

Ekologiska ägg och baksnus, kosläpp och arbetslöshet – Annie Lööf och Hanna Hellquist är lantisar i Stockholm, och har gjort sina dialekter till en del av karriären. Vi förde samman dem för att prata om stad och land i dagens Sverige – och möttes på en höskulle, mitt i stan.

Författaren Hanna Hellquist klagar på värmen under lamporna. Hon rättar till sin vintageklänning och suckar:

– Alltså, den här luktar av någon annan människas svett.

Blixten går av med ett poff! Fotografen instruerar sin assistent att hålla reflexskärmen lite högre så att ljuset inte blir för hårt i Annie Lööfs ansikte. Så är det med bilder. De består av ljus, skugga och olika saker som sätts ihop till en sammanhängande berättelse. Bilden av landsbygden är inget undantag.

Vi befinner oss i Hammarby sjöstad i Stockholm, i en fotostudio fylld av hö. Annie Lööf är här för att hon har en vision om landsbygden. En bild av hur hon vill se den utvecklas. Hanna Hellquist är här för att hon skildrar livet på landet som det faktiskt ser ut i all sin sorg och tragik. Åtminstone i det Värmland hon lämnat bakom sig och med jämna mellanrum återvänder till. Hennes bitterljuva krönikor finns nu samlade i en inbunden volym om 750 sidor. Titel: En tryckare på Blue Moon Bar.

Folk ute i stugorna hatar verkligen Stockholm.

När Hanna Hellquist flyttade till Stockholm för att jobba på nöjesbilagan DN På Stan, tyckte hon att hon lät pinsam. Hon försökte anlägga en mer neutral dialekt och började snusa portion i stället för baksnus för att stilla nikotinbehovet. Men snart upptäckte hon att folk blev mer hjälpsamma när de uppfattade var i landet hon hade sina rötter. Så hon bredde på med lite extra breda ä:n. Portionssnuset håller hon fast vid, det är bättre för hälsan.

På tal om dialekter säger Annie Lööf att hon aldrig haft några problem med att inte kunna säga ”korv”.

– Jag säger ”kåvv”! För mig är dialekten en tillgång. Min bakgrund är en viktig del av min politiska identitet.

 

Det finns en massa siffror som illustrerar landsbygdens förhållande till Stockholm. Tidningen Fokus listar varje år, i samarbete med Handelshögskolan i Jönköping, vilka kommuner det är bäst att leva i. I botten av 2016 års ranking hittar man Dorotea (Västerbottens län) och Ljusnarsberg (Örebro). Allra sämst är det att bo i Gullspång (Västra Götaland). Vinner gör som vanligt Stockholm, vars befolkning har ökat med 140 000 invånare sedan 2006. Det är fler än det bor i hela Ångermanland. Samtidigt tappar 85 procent av Sveriges kommuner sin unga befolkning. Enligt Arbetsförmedlingen innebär det att en tredjedel av glesbygdens arbetskraft kommer att vara försvunnen inom 15 år.

En annan siffra handlar om mjölk. Varje dag lägger en mjölkbonde ner sin verksamhet någonstans i Sverige. Ofta rör det sig om gårdar som tillhört familjen i generationer. Mindre samhällen dräneras på skattebetalare och framtidshopp. Liv slås i spillror.

En tredje siffra handlar om döden som lösning på problemet. Landsbygden toppar självmordsstatistiken. I Värmland, Jämtland, Gävleborg och Gotland tar fler människor per 100 000 invånare sitt liv än någon annanstans i Sverige. Ändå envisas 34 procent av landets befolkning med att bo kvar i det som Jordbruksverket definierar som landsbygd. En plats där vård och omsorg monteras ner. En plats där en enda polispatrull förväntas upprätthålla ordningen och skapa trygghet på en areal jämförbar med hela Danmarks landyta. Så var det åtminstone i somras i det område som kallas Polisregion Nord. Men nu verkar delar av landsbygden ha fått nog. Enligt en opinionsundersökning gjord av Novus och KIT vill 41 procent av de boende i landets nordligaste län se ett självständigt Norrland. De har tröttnat på att styras från Stockholm. Vad betyder det för oss som stuckit till storstan och lämnat familj, gamla vänner och landsorten bakom oss? Gör det oss till svikare?

Hanna Hellquist:

– Alltså, just Stockholm är känsligt för folk där jag kommer ifrån. Göteborg eller Oslo skulle nog inte vara några problem. Men att bli nollåtta är en helt annan grej. Folk där ute i stugorna hatar verkligen Stockholm. Så visst, i början testade de mig lite extra.

Annie Lööf nickar. Hennes analys är att motviljan mot huvudstaden grundar sig i känslan av att ha blivit berövad makt och inflytande. Men att hon själv blivit Stockholmare håller hon inte med om.

– Jag har aldrig tänkt att någon skulle ha uppfattat det som att jag har flyttat till Stockholm. Som politiker och partiledare representerar jag Jönköpings län. På grund av mitt jobb bor jag i Nacka och trivs bra med det. Men jag har fortfarande ett hus i Maramö.

 

Hanna Hellquist är naturromantiker, Annie Lööf är mer realist när det kommer till landsbygdens framtid.

Hanna Hellquist är naturromantiker, Annie Lööf är mer realist när det kommer till landsbygdens framtid.

 

Annie Lööf har suttit i riksdagen sedan 2006. Det innebär att hon, bara för tydlighetens skull, har bott i Stockholm
i tio år. Det är möjligt att det är en belastning för en centerpartist att vara nollåtta. Men Annie Lööf behöver inte känna sig ensam. Av Stockholms läns drygt 2 miljoner invånare är nära hälften inflyttade. Hanna Hellquist bor i Vasastan med sin tax Ines och har aldrig trivts bättre.

– Men jag tänker ibland på om samhället skulle braka samman. Att terrorister eller utomjordingar skulle spränga Sveriges radio i luften, typ. Vart skulle jag ta vägen då?

Hon målar upp ett undergångsscenario. En huvudstad i ruiner.

– Jag kommer inte sitta och trycka vid Odenplan, den saken är ju klar. Jag skulle försöka ta mig till Grums. Det är hemma för mig! Skogen och sjön man känner till.

Hanna Hellquist är en naturromantiker, precis som jag. Som många andra inflyttade Stockholmare längtar vi hem när karriären hackar, när vardagens pusslande blir för mycket eller när omvärlden upplevs som alltför hotfull. Vi drömmer om en plats där himlen ligger hög och klar, luften är lätt att andas och man lever i ett med naturen. Egentligen saknar vi kanske bara vår barndom och det är fullt möjligt att vi blandar ihop våra egna barndomsminnen med Astrid Lindgrens skildringar av Bullerbyn eller Saltkråkan.

Annie Lööf, däremot, är realist. Hon vet att landsbygden måste vara något mer än en rekreationsyta för den urbana medelklassen. Men idén att det skulle pågå en kamp mellan folk på landsbygden och de som bor i städerna, ställer hon inte upp på.

Det är inte så enkelt, menar hon. Det finns orättvisor. Vissa har resurser som andra inte har. Men det kan lika gärna handla om en konflikt mellan stadskärnor och förort, mellan bruksorter som blomstrar och de som tynar bort. Den djupaste klyftan i dagens Sverige ser partiledaren mellan dem som har jobb och dem som är utan.

– Från politiskt håll kan vi se till att man inte tvingar bort människor från sin hembygd. Det ska finnas bra vård och skola överallt. Vägar och järnvägar måste fungera, inte bara i Stockholmsregionen utan även i Norrland. De ska finnas företag som skapar jobb.

Enligt Centerpartiets optimistiska liberalism kommer detta ske genom skattelättnader och mindre byråkratiskt krångel. Annie Lööf menar att hon och Centerpartiet attraherar de väljare som vill något med landsbygden till skillnad från det andra växande landsbygdspartiet som lockar dem som redan har givit upp. De som vill rädda byskolan genom att starta föräldrakooperativ, det är inga sverigedemokrater utan centerpartister!

Doften av hö påminner mig om Maramö.

I framtiden vill Annie Lööf se mer av det hon kallar närodlad politik. Den innebär ”närhet till beslut och att kunna påverka sin egen vardag” om man läser i partiets broschyrer. Det är ingen nackdel att det dessutom är en politisk slogan som låter bra för dem som hänger på ”de rätta” matbutikerna i storstan, de som fokuserar på eko. För vem gillar inte närodlat?

Annie Lööf:

– Jag tror att det finns så jädra mycket möjligheter med landsbygden. Ger man den bara rätt förutsättningar kommer den att framstå som den rika delen av Sverige. Ta en sådan sak som kommunerna som producerar vattenkraft. Trots att de ger så mycket till resten av landet får de bidrag från statskassan. Borde man inte vända på det? Borde de inte få behålla förtjänsten från naturresurserna i stället?

Det har blivit dags att ta fler bilder. Annie Lööf och Hanna Hellquist klättrar på höbalarna som hotar att rasa. En högaffel placeras i Centerledarens hand.

– Doften av hö påminner mig om Maramö. Vi brukade sova på höet i ladan när jag var liten, säger hon och ler.

På den tiden hette hon Johansson. Byn någon mil utanför Värnamo har ett sjuttiotal invånare. Hon känner alla. Förskola var farmor och farfars kök. Lekparken var ängarna, skogarna och de låga stenmurarna runt hästhagarna. Hennes ungdomsgård var pingstkyrkans församlingslokal. Ägg, kött och mjölk kom från farfars gård. Allt var närproducerat, långt innan ordet definierade ett marknadssegment bland urbana konsumenter.

Det var till Maramö hon bjöd in resten av Alliansen på korvgrillning för tre år sedan. Jan Björklund, Göran Hägglund och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt verkade högst motvilligt ha lämnat regeringskansliets behagligt tempererade lokaler i Stockholm. De huttrade i kylan utanför Johanssons med sina grillpinnar. I en snödriva låg en stor brandgul Alliansenlogotyp i frigolit. Journalisterna gnällde över att det saknades bredband och mobiltäckning.

Annie Lööfs försök att måla upp en bild av levande svensk landsbygd dömdes ut som ett stelt pr-jippo. Hon var redan ifrågasatt som näringsminister efter vidlyftiga festnotor och luddiga uttalanden kring vapenexporten till Kina. Partiorganisationen skakades av ett internt uppror mot den så kallade Stureplanscentern efter ett förslag till idéprogram som bland annat stödde månggifte och slopad skolplikt. Krisen i partiet tvingade Annie Lööf att avbryta Thailandssemestern hon unnat sig och återvända till Stockholm. Väljarbarometern visade nytt bottenrekord: 2,4 procent.

Många trodde att det skulle innebära slutet för Alliansen. Men valet 2014 visade sig gå betydligt bättre än prognoserna visade och C landade på strax över 6 procent. Partiet är fortsatt svagt hos LO-kollektivet, men partiets närodlade budskap går hem hos akademikerna i Saco.

Partirepresentanter får nu rådet att i fortsättningen undvika att tala så mycket om ”landsbygden”, för att undvika att väljare i städerna känner sig utanför. I stället uppmanas man att använda begreppet ”hela Sverige”.

Det verkar ha givit resultat.

Sifomätningen i september 2016 visar 8,4 procent, de högsta siffrorna på 22 år. Men den viktigaste orsaken bakom partiets upphämtning är Annie Lööfs återuppståndelse som politiker. I en mätning från 2015 får hon högst förtroendesiffror av alla partiledare.

 

Hon viftar bort krisåret 2013 som vore det en spyfluga i den fejkade ladugårdsmiljön. Hon vill hellre prata om den trygga och idylliska uppväxten i Maramö.

– Tjuvrökte du ens? undrar Hanna Hellquist.

Det är en oväntad laddad fråga till någon som aspirerar på en ministerpost. Cigaretten har gått från att vara en symbol för den urbana kvinnans frigörelse till att representera bristande impulskontroll och ohälsa. Rökning är white trash, för att använda ett allt vanligare omdöme om boende i glesbygd. Men samtidigt, hur präktig ska en partiledare vara? Vad är en varmrökt gul Blend i skogen om inte en oskyldig ritual på vägen mot att bli en fritt tänkande och självständig människa?

– Eftersom jag spelade fotboll, jag var målvakt i damlaget, så blev det inte så himla mycket fest. Jag har väl gjort det någon gång. Inte mer, mest för att jag tycker att det är så dumt, säger Annie Lööf.

Hon får in ett hälsofokus plus sin bakgrund i den svenska idrottsrörelsen. Rollen som målvakt i ett fotbollslag är en utsatt och ansvarsfull position precis som det är att vara partiledare. Hennes svar är ett skickligt opinionsbildande arbete.

Hanna Hellquist suckar och säger:

– En annan började ju röka bara för att en var för duktig i skolan.

 

Annie hjälpte farfar med höet när hon var liten. Hannas pappa samlade på djur.

Annie hjälpte farfar med höet när hon var liten. Hannas pappa samlade på djur.

 

Det är inte bara för Annie Lööf och Hanna Hellquist som bonnigheten är en viktig identitetsmarkör. Svenska institutet har i åratal jobbat med pr-strateger och varumärkeskonsulter – från Stockholm givetvis – för att skapa en varumärkesplattform åt Sverige.

Dess kärnvärden är öppenhet, äkthet och omtänksamhet. Allemansrätten, öppenheten, är ju viktig för vår självbild. Liksom närheten till naturen och att vara okonstlad, ärlig och pålitlig. I omtänksamheten ingår miljöengagemanget och hög etik inom djurhållning. Kort sagt, landsbygden utgör på många sätt den officiella bilden av Sverige.

Förr i tiden pratade de styrande inte om nationella varumärken utan om folksjälen. Idén att vajande sädesfält, fjäll och faluröda stugor skulle vara något typiskt svenskt kläcktes under 1800-talets andra hälft, under nationalromantiken.

Vildmark var på modet i hela Europa. Engelsk överklass ägnade sig åt att klättra i berg. Konstnärer kom från när och fjärran för att avbilda det nordiska ljuset. För svenska diktare blev det viktigt att skriva svenskt, för kompositörer att spela svenskt och för konstnärer att måla svenskt.

Friluftsmuseet Skansen, en temapark om livet på den svenska landsbygden, öppnades mitt i Stockholm. Ett par förslagna grosshandlare ville slå mynt av den spirande nationalismen och kränga vitmålade flaggstänger. De skapade jippot Svenska flaggans dag som firades för första gången den 6 juni 1916.

Plötsligt var ett fladdrande blågult tygstycke en självklar del av svenskt kulturlandskap.

Det är vi i stan som bestämmer hur landsbygden ska se ut.

Samtidigt är urbaniseringen inget nutidsproblem, även om det ofta kan låta så. Det är en folkvandring som har pågått i över ett sekel.

– Jag flyttade för att jag hatade Karlstad. Jag hatade att jag gått på gymnasiet där, att man kände alla och att stan var så liten att man ständigt riskerade att stöta ihop med någon som man råkat hångla med på restaurang Jäger, säger Hanna.

Eller som hon skriver i en krönika från 2005: ”Man börjar med att förakta staden och dess invånare, men sedan föraktar man sig själv, eftersom man kommer på att herregud, det är ju jag.”

Annie Lööf, som var vice ordförande för CUF mellan 2006 och 2007, tycks inte ha ett lika konfliktfyllt förhållande till sin hembygd.

– Jag tror att jag har ungefär samma värderingar i dag som innan jag flyttade från Maramö, säger hon.

Hanna Hellquist protesterar där hon sitter uppflugen på sin höbal.

– Näe! Jag har inte samma värderingar. För jag började tycka andra saker var viktiga. Som feminism. Jag upplevde att det inte fanns något utrymme för det där jag är uppvuxen. Jag tror faktiskt att jag flyttade just för att jag fick andra värderingar.

Efter sin fars tragiska självmord ärvde Hanna Hellquist hans sommarstuga i Grums. Hon tillbringar somrarna där under Morgonpassets sändningsuppehåll. Hanna började intressera sig för renovering och antikmöbler. Köpte tidningar som Gods & Gårdar och upptäckte att det finns fler storstadsmänniskor som delar hennes intresse för livet på landsbygden. Men hon tycker att det är något som skaver i berättelserna om lyckade Stockholmspar som säljer sina lägenheter på Kungsholmen och köper gamla skolbyggnader i Östergötland eller Skånelängor på Österlen.

– Vad som är så konstigt är att man bara är intresserad av vad allmogen pysslade med för 100 år sedan. Jag har vänner som skickar i väg sina äkta män på kurs i hur man lerklinar husets väggar och det ska målas med äggoljetempera. Men det som allmogen gör i dag, målar huset turkost eller inreder i shabby-chic-stil, det betraktas som det fulaste och mest smaklösa som finns.

Hon böjer sig fram och pillar bort ett grässtrå ur Annie Lööfs röda hår innan hon fortsätter:

– Det finns ett sådant klasshat i det. Det är vi i stan som bestämmer vad landsbygden är och hur den ska se ut.

 

Så var det även innan folk började läsa inredningsmagasin. Det var från städerna vetenskapsmännen kom resande med sina skjutmått för att mäta skallar. Det var i de fina salongerna den bildade borgarklassen bestämde att alla svenskar borde ägna fritiden åt friluftsliv. Helst på skidor och helst i en egenhändigt byggd sportstuga. Det var från Stockholm radiojournalisten Lubbe Nordström kom åkande för att dokumentera det efterblivna ”Lort-Sverige”.

Mina grannar i Grums skiter i varifrån fläskfilén kommer.

Men det kan också komma positiva saker ur stadsbornas intresse för livet på landet, påpekar Annie Lööf.

– Jag tycker att man kan låta sig inspireras av hur det var förr. Men allt måste ju förstås placeras i en modern kontext. Ta bara kosläppen, som blivit så populära …

Hanna Hellquist ryser.

– Åh gud, är inte det vidrigt? Folk ska åka med sina cityungar för att de ska få känna lukten av koskit för första gången. Fattar du att det var fullbokat i år? Fullbokat!

Annie Lööf:

– För mig som vuxit upp på landet är det kanske lite konstigt. Vi bara släppte ut kossorna …

Hanna Hellquist exploderar i ett gapskratt:

– … utan att det kom mellanchefer från Stockholms innerstad med 2,5 barn och köade. Haha, jag dör!

Annie Lööf harklar sig och försöker slutföra sitt resonemang.

– Jo, precis. Men en positiv aspekt av exempelvis kosläppen är ju att man faktiskt ökar förståelsen för varifrån mjölken kommer. Att det inte är en fabriksprodukt man ställer fram på bordet.

Författaren ser obekväm ut där hon sitter på sin höbal. Partiledaren fortsätter:

– Det går att påverka folk i de här frågorna. I dag ser vi hur det råder brist på ekologiska ägg. Det är svårt att hinna få fram för efterfrågan är så stor. Samma gäller svensk fläskfilé som inte innehåller lika mycket antibiotika som den från Europa. Vi märker en ökad medvetenhet hos konsumenterna.

Hanna Hellquist kan inte vara tyst:

– Vilka konsumenter? De i stan?

Annie Lööf svarar:

– Ja …

– Men exakt! För mina grannar i Grums skiter fullständigt i varifrån fläskfilén kommer. Kunde inte bry sig mindre. Ju längre bort, desto bättre. Men det kanske beror på att de kommer från ful-landsbygden?

För första gången på två timmar verkar Annie Lööf bara pyttelite irriterad. I cirka en millisekund innan det går över. Men ändå.

– Alltså, hela poängen med mitt politiska arbete är att skapa förutsättningar för att leva, bo och jobba i hela landet. Det är en av mina främsta politiska drivkrafter.

 

Fotograf Thron Ullberg är nöjd. Allihopa kramas vi farväl utanför fotostudion för att övertyga oss själva om att vi minsann inte blivit några stela stockholmare. Ännu en iscensättning av svensk glesbygd är gjord.

På kvällen ska jag veckohandla. När jag rullar min kundvagn mellan hyllorna på Coop Forum blir jag medveten om alla dessa bilder. På förpackningar och reklamskärmar betar kossorna i Bregottfabriken, fårade fiskargubbar i sydväst blickar mot skärgårdshorisonten och åkrarna ligger nyplöjda i gryningen. Ordet ”gårdar” förekommer påfallande ofta. Det finns faktiskt ett ord för detta fenomen: Fäbodifiering. Valdes som ett av årets nyord av Språkrådet 2013 efter ett reportage i tidningen Filter. Betydelse: Trend där storföretag marknadsför masstillverkade produkter som småskaliga, närproducerade och autentiska.

Sveriges landsbygd lider av nedläggningar, utflyttning och utsugning. Men ibland undrar jag om det grundläggande problemet är att den envisas med att bli så bra på bild. Så fort du får syn på lite svensk landsbygdsromantik kan du ge dig sjutton på att bildens syfte är att sälja något på en marknad, erövra politiskt inflytande eller att någon storstadsmänniska försöker imponera på andra storstadsmänniskor. Inte att bilden egentligen har något att göra med själva landsbygden och människorna som lever där.

Ni där borta kanske ger oss naturens rikedomar i form av elkraft, mat och virke. Men vi i Stockholm producerar bilderna. Vi skriver berättelserna.

Så har det varit i över hundra år. Inget tyder på att det kommer att förändras.

 

Text: Lars Berge
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 12/2016

 

 

Hanna Hellquist
Ålder: 36 år.
Bor: I Stockholm.
Gör: Programledare för Morgonpasset, krönikör i DN, författare.
Saknar i stan: Min öppna spis, ladan där jag ställer allt jag inte behöver och utsikten. Och mamma.
Annie Lööf
Ålder: 33 år.
Bor: I Nacka.
Gör: Partiledare för Centerpartiet.
Saknar i stan: Skogen, familjen och lugnet.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar