Politiskt

Bostadspolitik för dummies

av Cecilia Garme

Egen härd är guld värd – cirka 30 000 kronor per kvadratmeter.  Se där en devis att brodera och hänga upp i hemmet – om du har något. Här är svaren på allt du har velat veta om bostadspolitik men känt dig för dum för att fråga om.

Är det bara jag som inte förstår bostadspolitiken?

– Verkligen inte! Även experter behöver månader för att sortera härvan.

Stämmer det att bostadsköerna i Sverige är extrema?
– Ja. En undersökning har visat att kötiden för hyresbostad i Berlin, Bryssel, Köpenhamn och Helsingfors var 0 veckor. I Stockholm var den 307 veckor. Den hyresbostadsutredning som lades fram 2012 började lakoniskt med tre ord: ”Hyresmarknaden fungerar inte.” Och det gäller inte bara Stockholm.

Hur sätts hyrorna i Sverige?
– I förhandlingar mellan fastighetsägarna och Hyresgästföreningen. Det liknar lite grand den svenska modellen för arbetsmarknaden, där fack och arbetsgivare sätter löner utan inblandning från politikerna. Kritiken är också likartad. Om jobben brukar det heta att de framförhandlade lönerna är ”för höga” för att arbetsgivarna ska vilja anställa, medan hyrorna är ”för låga” för att fastighetsägarna ska vilja bygga nya hyresfastigheter.

Är marknadshyror lösningen?
– Det finns det åtskilliga som tycker, men risken är förstås stor att många då skulle tvingas flytta från sina hem för att de inte har råd med hyran. En så brutal utveckling är det ingen som vill ha. Även de som förespråkar en övergång till marknadshyror, som Bokriskommittén, vill ha långa övergångstider med successiva höjningar och bostadsbidrag för dem som sitter tajt till. Många pekar på Tyskland, där det finns gott om bostäder till skäliga hyror.

Får fler någonstans att bo om man inför marknadshyror?
– På kort sikt: sannolikt nej. På lång sikt: ja. Men inflyttningen till städerna är så stor att det skulle ta lång tid innan bostadsbyggandet hinner i kapp så att marknadshyrorna går ner.

Är det inte orättvist att över huvud taget tänka tanken om marknadshyror?

– Nej, det kan man inte säga. Om hyrorna ligger långt under vad den som vill ha en hyresbostad är beredd att betala, då finns det ju många som får sitt boende ”subventionerat”. Samtidigt som andra inte får bo alls. Generellt kan man säga att äldre höginkomsttagare med hyreskontrakt gynnas, medan unga låginkomsttagare utan hyreskontrakt missgynnas på den svenska bostadsmarknaden.

Men är det verkligen hyresregleringens fel att det byggs för lite?
– Nej, absolut inte. Det finns många andra orsaker. Det tar väldigt lång tid att få igenom en byggprocess, ofta mer än fem år från idé till färdiga lägenheter. Ibland tio år eller mer. Det blir ekonomiskt riskabelt för den som ska bygga, för ingen kan ju veta hur konjunkturen ser ut så långt fram i tiden.

Vad är det som tar tid?
– Ett skäl är att det finns många som kan överklaga. Men kalkylen är dyr redan i utgångsläget. Det finns nämligen för lite mark att bebygga. Och då blir priset på marken högt.

För lite mark? Vi är ett av Europas mest glesbefolkade länder!
– Byggbar mark tillhandahålls av kommunerna. De bestämmer både över mark de äger själva och mark som andra äger. Om kommunerna ”bjuder ut” för lite mark blir marken dyr. Det skulle behövas mycket, mycket, mycket mer byggbara ytor i vettiga lägen för att markpriset ska sjunka.

Är det så att kommunerna tjyvhåller på marken?
– Vissa kommuner som inte tycker att de behöver fler invånare gör kanske det. Men många kommuner är väldigt frustrerade. Det finns så mycket regler som förhindrar nytt bostadsbyggande i och kring städerna.

Vad är det för regler?
– Alla möjliga. Oftast har de skapats av staten eller av statliga myndigheter. Byggnormer, miljöregler, riksintressen av olika slag. Sympatiska, motiverade regler, men tillsammans blir de en stoppkloss för bostadsbyggande. En mycket omtalad regel gäller buller. 1997 bestämde man i riksdagen att bullret utanför ett bostadsfönster inte får överstiga 55 decibel, såvida inte bostaden även har en tyst yta mot bakgård, trots att moderna fönster stoppar mycket ljud. Med en sådan regel blir det svårt att bygga ettor.

Hjälp!
– Ja, man tvingas konstatera att de städer vi har i dag aldrig hade kunnat byggas om dagens regler hade funnits förr i världen.

Är kommunerna helt oskyldiga?
– Tja, kommunerna kan ha egna krav som försvårar. Typ: ett tak för hur mycket energi ett hus får förbruka. Både byggbolag och fastighetsbolag har tagit fram förslag till lite billigare bostäder, som dock skulle förbruka lite mer energi än gränsvärdet. Då blir det nej. Även om elen i just den kommunen kommer från fossilfria källor.

Kan man inte ändra de jämrans reglerna?
– Allt går. Men det är mycket svårare att avskaffa regler än att införa dem. Politikerna har gjort förbättringar. Men att de ska kunna ta ett helhetsgrepp på bostadspolitiken är det få som tror.

En sak till. Förr i världen, före 1990, fanns det stora statliga subventioner som gjorde det billigare att bygga. Vore det inte en bra idé att återinföra dem?
– Ingen regering har råd med så stora subventioner. Det handlade om cirka 75 miljarder kronor om året.

Folk får väl köpa sina bostäder i stället då, nu när räntorna är så låga.
– Bristen på bostäder har drivit upp priserna. Nästan alla som köper måste ta stora lån. Det är väldigt riskabelt. Inte bara för privatpersonerna, utan också för att hela landets ekonomi blir sårbar. En vacker dag går ju räntorna upp. Det är därför som Finansinspektionen har föreslagit hårda amorteringskrav. Till och med EU-kommissionen har slagit larm om att obalanserna i det svenska bostadssystemet och kräver att vi gör något åt dem.

Herregud. Jag förstår fortfarande inte hur vi ska lösa det här.
– Nej. Svensk bostadspolitik är alla onda cirklars moder. Tyvärr.

 

Fotnot: Ingressens snittpris för bostadsrätter avser hela riket och är hämtad från www.maklarstatistik.se. Subventionerna 1990 är omräknade till 2014 års penningvärde. Artikeln bygger på samtal med ett flertal bostadspolitiska experter och de senaste årens bostadspolitiska utredningar. EU:s vice ordförande Jyrki Katainen varnade för svenskarnas höga bostadsskuldsättning i intervju med DN 29 november 2014.

 

Ur Tidningen Vi, nr 1/2015

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar