Ulla-Britt Andersson blev vittne till en fräck orkidéstöld på Alvaret 2005: ”Jag var så arg att jag tuggade fradga.”
Reportage

Botaniska banditer

av Christian Daun

Förra sommaren stals hundratals vilda orkidéer på öland, vilket fick öborna att förtvivla. I maj i år var tjuvarna framme igen. Men vem knycker egentligen de fridlysta blommorna?
Och varför? Vi for till orkidéernas ö för att följa spåren.

En vacker majdag 2005 var Ulla-Britt Andersson och hennes man Thomas ute på Alvaret för att rekognoscera inför en orkidévandring. Som ordförande för Ölands botaniska förening organiserade Ulla-Britt ofta sådana. Den kalkrika öländska myllan på härbärgerar 28 av Sveriges totalt 44 orkidéarter. Några av dem rödlistade, samtliga fridlysta.

Era fega jävlar! -Vågar ni inte ens stå för vad ni har gjort?

När en äldre man kom gående med en bukett Sankt Pers nycklar i famnen tänkte Ulla-Britt läxa upp honom. Mannens höga ålder och allmänna skröplighet fick henne emellertid att se mellan fingrarna; det hände att mindre nogräknade besökare plockade med sig blommor för att ha i en vas på köksbordet. Bakom gamlingen kom dock fler vandrare, en grupp om femton personer. Samtliga kånkade på orkidéer: Adam & Eva, krutbrännare, Sankt Pers nycklar … Famnarna var fulla av blommor uppdragna med rot och knöl. När de insåg att de hade blivit upptäckta försökte de dumpa fångsten. Ulla-Britt hörde sig själv gorma: ”Era jävlar! Era fega jävlar! Vågar ni inte ens stå för vad ni har gjort?” Hon tågade fram och begärde att få tala med deras ledare. När denne identifierats förklarade Ulla-Britt att hon hade sett deras bilar på parkeringen. Om de inte gav sig av ögonaböj tänkte hon ge samtliga registreringsnummer till polisen.

 

Ulla-Britt Andersson blev vittne till en fräck orkidéstöld på Alvaret 2005: ”Jag var så arg att jag tuggade fradga.”

Ulla-Britt Andersson blev vittne till en fräck orkidéstöld på Alvaret 2005: ”Jag var så arg att jag tuggade fradga.”

 

Några veckor senare förhördes Ulla-Britt på polisstationen i Kalmar. Konstaplarna verkade förtjusta, ja, nästan roade. Artfridsbrott hörde minsann inte till vanligheterna. Själv hoppades Ulla-Britt att det inträffade var en engångshändelse, och att Ölands orkidéer hädanefter skulle bli lämnade ifred. Hon hoppades förgäves.

Globalt började orkidétjuvarna härja på 1800-talet, då blomman blev en statussymbol för den brittiska överklassen. Samlandet skedde utan skrupler. En samlare i Nya Guinea sprang på en ovanlig orkidé som växte på kvarlevorna av en människa. Inga konstigheter! Jägaren tog med sig blomman hem till London, fortfarande förbunden med revben och käkben. Oftast plockades flera tusen blommor åt gången – varav endast ett fåtal överlevde den långa sjöresan hem. Ibland gjordes rent hus, vilket innebar att arter försvann för evigt. På 1860-talet spred sig orkidésamlandet till USA, och sedan dess har stölder av vilda exemplar fortsatt på världsomspännande nivå. Sällsynta blommor som den i Borneo förekommande –Paphilopedilum är högvilt på den svarta marknaden.

 

Sverige var länge förskonat från plundring. I januari 1984 fälldes ett äldre par för att ha snott med sig orkidéer från Botaniska trädgården i Göteborg. ”Tyckte det skulle vara roligt att ha dem hemma”, bekände makarna. Det motivet verkade länge vara tjuvarnas enda. Småstölder skedde lite varstans, särskilt på Öland där glada amatörer grävde upp blommorna för att sedan plantera dem i rabatten. Synden straffade emellertid sig själv. Ölands orkidéer är beroende av symbiosen med mykorrhizan, den underjordiska väv av svamptrådar som förser dem med näring, och låter sig inte flyttas. När den vetskapen sipprade ner i folkdjupet avtog stölderna. I många år fick de öländska orkidéerna, med några undantag som det Ulla-Britt bevittnade, stå ifred.

Så 2016, inom loppet av bara några veckor, stals hundratals orkidéer från sex olika platser. Stölderna förbryllade ölänningarna.

Var det någon excentrisk samlare som hade slagit till? Eller kanske en liga?

Framför allt undrade öborna om stölderna var en oförarglig engångsföreteelse, eller om deras fridlysta blommor var hotade på allvar.

I maj 2017 kom det oönskade svaret. Ett hundratal orkidéer grävdes upp i naturreservatet Gårdby Sandhed. ”Massmord”, dundrade Thomas Lönnqvist, polis i Borgholm. Ölandsbladets artiklar om stölden blev de mest delade på flera månader. ”Måtte djävulen ta alla orkidétjuvar”, skrev tidningens chefredaktör Peter Boström. Det enda som upprör ölänningarna lika mycket som orkidéstölder är fossilknackning, förklarade han. ”Det är en del av oss själva som försvinner när orkidéer och fossiler lastas in i bilar och körs över Ölandsbron.”

 

I Schweiz avslöjar inte naturvänner var orkidéerna finns av rädsla för stölder, säger Ulla-Britt -Andersson.

I Schweiz avslöjar inte naturvänner var orkidéerna fins av rädsla för stölder, säger Ulla-Britt -Andersson.

 

Några dagar senare rullar jag och fotografen Sara Mac Key in i ett försäsongssömnigt Färjestaden. Turistinvasionen, den som förlänger butikernas öppettider och sätter fart på kroglivet, sker först i slutet av juni. Men redan nu är ön välbesökt av fågel- och blomskådare.

Vi börjar med att köra ut till Ulla Petersson i Övre Ålebäck, den förste som drabbades av stölderna. Pensionären slokar när hon, sittande i köket, berättar om blommorna som inte längre finns. Adam och Eva, hennes favoriter, brukade blomma kring hennes födelsedag den 15 maj. Då brukade Ulla cykla ner till ängen, för att sedan lufsa rakt ut mot den stora enbusken där de växte i hundratal. Adam och Eva. En knubbig och kompakt orkidé, både gul- och rödblommig. Fördelningen var olika år för år. Det var en av de saker Ulla gladde sig åt; att få cykla hem till sin man och berätta hur det hade blivit just det här året.

Men i fjol, när Ulla kom fram till platsen, möttes hon av gapande hål i marken. Torven låg uppochnedvänd bredvid. Ulla var alldeles skakig när hon kom hem. När hon lugnat ner sig ringde hon till Ulla-Britt Andersson, Botaniska föreningens ordförande.

Ulla-Britt träffar vi dagen därpå, i hennes naturliga habitat: en slåtteräng som vimlar av orkidéer.

– Om ni vill slippa fästingar så håll er tätt intill mig, säger hon.

– Mitt personliga rekord är 87 stycken.

Vinden ligger på. Ulla-Britt tvingas ideligen stryka bort blondgrå hårtestar som blåser kors och tvärs över ansiktet. Hon minns Ulla Peterssons sorg.

– Hon var alldeles fördärvad, stackarn. Och jag förstår henne. De orkidéerna återhämtar sig inte under hennes livstid. Det var hennes arv de tog, fullt jämförbart med att ta sig in och knycka någons Liljeforsmålning.

Många reser långt för att beskåda blommorna i den världsarvskyddade öländska myllan.

Stölden hon själv bevittnade för mer än tio år sedan slutade med att gruppledaren straffades med dagsböter. Domen är närmast ett unikum i svensk kriminalhistoria. Polisen har varken kunskap eller resurser att lägga på blomstertjuvar, varför hoppet står till personer som Ulla-Britt. Som floraväktare är det hennes självpåtagna och tidskrävande uppgift att inventera och skydda Ölands orkidéer. Förr var hon frikostig med att dela med sig av fynden på Artportalen, men numera är hon restriktiv. Särskilt när det gäller sällsynta variationer.

– Hittar jag en vitblommig johannesnyckel så lägger jag inte upp den. Då tror jag att någon kommer och knycker den.

Hennes blick landar ömt på en blomma som skjuter upp ur två liljeliknande blad.

– Åh, kolla! En partiellt albinistisk tvåblad! Ser ni här, den saknar klorofyll just på det partiet. En sådan kan jag allt tänka mig att någon skulle vilja gräva upp.

Ulla-Britt uppmanar alla som rör sig i naturen att hålla ett öppet öga.

– Inte så att man ska börja kolla snett på varandra, men ser man något misstänkt bör man rapportera det.

Fortsatta plundringar skulle kunna få allvarliga följder. Särskilt för rödlistade orkidéer som ängsnattsviol, honungsblomster och salepsrot. Även guckusko kan drabbas hårt.

– Jag har faktiskt för mig att en floraväktare satt ute hos guckuskon nattetid, bara för att vakta den.

 

Turistattraktion. Guckuskon står högt på orkidéfantasternas önskelista.

Turistattraktion. Guckuskon står högt på orkidéfantasternas önskelista.

 

Sådana utsvävningar har Thomas Lönnqvist, områdespolis i Borgholm, inte möjlighet till.

– Vi har en prioritetsordning, och det här hamnar inte högt upp, förklarar han när vi besöker stationen i Borgholm.

– Orkidéstöld rubriceras som artfridsbrott, ett bötesbrott i paritet med fortkörning.

Lönnqvist beskriver sig själv som ”inomhus-polis”. Han har inte ens har sett platsen för ”massmordet”. I dag har han verkligen inte tid att ägna sig åt orkidébrottslighet. Den ordinarie receptionisten har semester, och nu har ersättaren från Kalmar blivit magsjuk, varpå han själv har nödgats rycka in.

Till råga på allt har IT-systemet brakat samman.

– Ta en ”Vänt i Häcken” och slå er ner så länge, säger han och nickar åt två stolar i det lilla väntrummet.

 

hjälp oss! Thomas Lönnqvist, polis i Borgholm, uppmanar alla att anmäla misstänkta orkidétjuvar.

Hjälp oss! Thomas Lönnqvist, polis i Borgholm, uppmanar alla att anmäla misstänkta orkidétjuvar.

 

Han kilar fast telefonluren mellan kind och axel för att samtidigt expediera en kvinna i 60-års-åldern. Kvinna kvitterar ut ett nytt pass och passar även på att lämna in en honungsburk med k-pist-kulor som hennes hemvärnsman inte längre har bruk för. Nästa besökare, ett par i 70-årsåldern, räcker över ett högtalarsystem de hittat på en rastplats.

– Vill ni ha godset om det inte är någon som gör anspråk på det?

– Det här är av märket Bose, upplyser Lönnqvist. Så det är fina högtalare.

När paret gått riktar han sig åter mot oss.

– Får vi tillräckligt mycket information: en plats, ett signalement … då kan vi göra något. Men vi kan inte sätta span på ett ställe där det eventuellt kan hända.

– Tyvärr, vill jag tillägga. För jag tycker att det här är för jävligt, ett oskick! Ett missbruk av allemansrätten och den gästfrihet som Sverige och Öland står för.

Det är tvåbenta marodörer som ligger bakom.

En sen kväll tar vi på oss att patrullera i polisens ställe. Bilens strålkastarljus sveper över frodiga orkidéängar. På sina håll växer de sällsynta blommorna en per kvadratmeter. Mystiskt parkerade husbilar får oss att hoppas på maskerade underhuggare, utskickade på Alvaret av någon excentrisk orkidésamlande greve. Men nej, någon orkidétjuv ser vi inte.

Kanske är det så tråkigt att djur ligger bakom? I Ismanstorp, ett av de områden där orkidéer stals i fjol, fann Ulla-Britt Andersson spår av grävlingar. Även tranor har en fäbless för orkidéknölar, men de experter vi talar med är eniga. Hålens djup och utformning, valet av orkidéarter … allt talar för att människor ligger bakom.

Men vem?

 

Grävlingar? Bara en av fjolårets alla stölder har utförts av grävlingar, menar Ulla-Britt Andersson. ”Nä, det  är tvåbenta marodörer som ligger bakom.”

Grävlingar? Bara en av fjolårets alla stölder har utförts av grävlingar, menar Ulla-Britt Andersson. ”Nä, det  är tvåbenta marodörer som ligger bakom.”

 

Förra sommaren siktades en 30-årig kvinna på en rad kända orkidéställen. Hon bar ryggsäck och kånkade på trädgårdsredskap. Sågs till och med trä en finmaskig kåpa över ängsnattsviolerna. Mysko! Många frågade vad hon höll på med. De besvärande anklagelserna fick Ölandsbladet att publicera en artikel där de klargjorde att Judith Trunche inte var orkidétjuv men de facto gästforskare från Tyskland, specialiserad på ängsnattsviolens raffinerade pollineringsritual.

Tidigare i år fälldes en man i norra Skåne för orkidésmuggling. Kan det vara han då? Nej, där gick trafiken åt motsatt håll: till Sverige, från Indonesien. Att någon skulle ha fört ut blommorna på uppdrag av en samlare förefaller osannolikt. De öländska orkidéerna är helt enkelt för sköra för att överleva en sådan flytt.

Då verkar det mer troligt att blommorna stjäls för knölarnas skull. Det mjöl som kan utvinnas ingår i ett medel som används av bokbinderier och sägs även vara ett afrodisiakum. Redan på 300-talet hävdade den grekiske filosofen och naturforskaren Theofrastos att rotknölen från släktet orchis (grekiska för testikel) kunde ge män sexuella förmågor utöver det vanliga, särskilt om roten fick dra i bergsgetsmjölk, och Carl von Linné rekommenderade nattviol till parningsovilliga tjurar. Anne Wilks, allt-i-allo på forskningscentrat Station Linné, yppade saken för en journalist förra sommaren, varpå tidningar och radio vitsade om ”ståndaktiga” och ”potenta” öländska orkidéstölder. Ingen brydde sig om att följa upp det spår Anne Wilks själv anser vara troligast: salep. Orkidémjölet är eftertraktat i Turkiet, där det utgör basen i en sockrig vinterdryck. Framför allt används pulvret i maras dondurma, Turkiets berömda glass. Salep ger glassen dess karakteristiskt sega och elastiska konsistens. Turkarnas betydande konsumtion utgör ett hot mot landets fridlysta orkidéer, och myndigheterna har uppmanat befolkningen att trappa ner. Det har emellertid visat sig vara lika svårt som att få skåningar att sluta äta rökt ål. Underskottet på salep har inneburit att Turkiet börjat importera orkidémjöl.

Hör Öland, intet ont anande, till exportörerna?

 

orkide-04-vi-08-2017

 

Min puls stiger ytterligare dagen före hemfärd när jag kontaktar lantbrukaren Ingegerd Johansson. Jag ringer mest för att höra om hon, som också blev bestulen i fjol, delar Anne Wilks salep-teorier.

– Nu har de varit här igen, säger Ingegerd när jag ringer. Det är nya hål i marken.

Jag frågar henne vilken sort som tagits.

– Johannesnycklar.

Oj! Johannesnyckel är ju en av två öländska orkidéarter som salep utvinns från.

Nästa morgon parkerar vi framför Ingegerds gula stenhus i Hörninge. Det regnar ymnigt. Typiskt. Som öländska lantbrukare finns det inget Ingegerd eller hennes man önskar sig mer. Men regnet hade kanske inte behövt komma just i dag – när de håller på att ta in fodret.

– Här är det! säger Ingegerd och pekar ut brottsplatsen.

Urgröpningarna längs stigen varierar i storlek; vissa har omkretsen av en apelsin, andra av plommon. Regnet är borta. Det är alldeles stilla, luften kvav. En havsörnssiluett avtecknar sig mot den blygrå himlen, och det vilar en ödesmättad stämning över ängen. Den besynnerliga känslan av att någon alldeles nyligen har varit här är stark.

– Klart det är människor som gjort det, säger hon.

– Hade det varit djur så hade de tagit fler, och bökat på en massa andra ställen. Tjuvarna har antagligen passerat vårt hus, för det är enda vägen.

– Tänk att de kom tillbaka, fortsätter hon.

Medan Ingegerd upprepar de orden försvinner jag in i grubblerier. För en lekman är det omöjligt att avgöra vad eller vem som har orsakat hålen – och ännu knixigare att fastställa själva motivet. Är efterfrågan på salep, denna basingrediens i turkisk glass, svaret på orkidégåtan? Min inre Tintin vill hoppa på första bästa flygplan till Turkiet för att undersöka vidare. Samtidigt … salep verkar bökigt att framställa. Knölarna ska plockas, tvättas, torkas, kokas, pulvriseras. Kan avansen från en säck öländska orkidéknölar verkligen vara värd besväret? Ingegerd är inte hjärtekrossad, inte som Ulla Petersson i Övre Ålebäck, men likt alla ölänningar skulle hon förstås vilja veta mer. 2017 års illdåd klargör ju att stölderna inte är någon engångsföreteelse.

– Att de kom tillbaka, mumlar Ingegerd ännu en gång medan vi kör tillbaka till det gula stenhuset.

Väl hemma ber hon sin man ringa ett telefonsamtal. Det kommer antagligen inte att leda till något, Ingegerd inser det, men ändå, det kan inte skada heller. Hennes make sjunker ner i en fåtölj och knappar in numret hon uppger.

– Hej, säger han. Jag skulle vilja tala med Borgholmspolisen.

– Vad det gäller? Ett brott.

 

Text: Christian Daun
Foto: Sara Mac Key
Illustrationer: Bo Mossberg

 

Christian Daun, frilansjournalist som aldrig stulit några orkidéer men däremot som barn sålt ett parti kasserade majblommor som ”fredsblommor”, ett brott han ångrar djupt.

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar