Porträtt

Bredvid, men inte utanför

av Johan Norberg

Ibland tänker årets Taubestipendiat – Annika Norlin – att det vore lika bra med ord och inga visor. Scenen fruktar hon, musiken skulle hon nog klara sig utan, men om hon inte fick skriva vore livet över.

Det är så ovanligt att vissa tolkar det som ett ställningstagande. Varför flyttade hon till Umeå? Annika Norlin, en av Sveriges mest hyllade popartister, tycker att en mindre stad passar henne bättre, att det mer handlade om en längtan efter att flytta uppåt än ifrån någonting och att hon gärna kan tänka sig att flytta söderut igen.

Men ändå. Det är av betydelse att hon bor här och inte i Stockholm och det förstärker bilden många har av henne: En artist med integritet som inte behöver ständig bekräftelse från musikbranschen.

Vi har stämt träff i Bildmuseets restaurang i Umeå och när jag kommer dit pratar Annika med en kompis som sitter och skriver. Annika känns betydligt mer avspänd här än när vi sågs i Stockholm en vecka tidigare. Då hade hon rest ner för möten med skivbolag och skulle passa ett tåg. Nu är det helt lugnt i några timmar tills hon ska cykla iväg och hämta sitt barn på förskolan.

 

Umeå har vuxit de senaste åren och ligger i framkant inom det mesta från kultur till näringsliv, men har ändå bevarat en naiv portkodslös känsla. Den hanterbara storleken skapar snabba kontaktytor för musikprojekt och det satsas på kultur. I dag finns flera etablerade artister som bor kvar eller har valt att flytta till norra Norrland. Mattias Alkberg i Luleå, Laleh som under en period bodde i Skellefteå och så Dennis Lyxzén, Lisa Miskovsky och Annika Norlin i Umeå. Jag har själv bott här, men det är över 40 år sedan. Då försökte alla musikmänniskor prata stockholmska. Nu är det tvärtom, berättar Annika.

– I olika städer finns trender för hur det ska låta. Jag kan tänka mig att många tycker man är värsta tönten som lägger in dialektala ord i en poplåt, men för mig och många här uppe är det helt självklart att vara påverkad av historien.

Det är bland annat därför hon trivs, och visst märks det på hennes sätt att skriva – och sjunga, tänker jag.

– Först var det nästan politiskt, lite revoltgrej att sjunga med dialekt. Jag tyckte det var snyggt när andra gjorde det på skånska och göteborgska men när jag sjöng kändes det konstigt. Så småningom blev jag övertygad eftersom folk gillade det och till slut gillade jag det också.

 

Du har sagt att du vill skriva så att folk direkt kan förstå dina texter?

– Jag har ofta ganska komplicerade tankegångar men vill att man ska komma in i dem så lätt som möjligt. Min drömlåt ska vara både omedelbar och hålla länge så jag använder enkla ord. Det är ett läskigt sätt att jobba för det är lättare att avfärda om lyssnaren förstår exakt vad som sägs. Jag uppskattar verkligen andra som skriver så. Textmässigt ska en låt kännas som att komma hem, låta axlarna sjunka ner och börja grina. Det är vad jag strävar efter när jag skriver, att folk ska bli tröstade och känna att de är normala, något sådant.

 

Norr lockande. ”Först var det nästan politiskt, lite av en revoltgrej att sjunga med dialekt”, säger Annika Norlin.

 

De tio år jag varit med i juryn har beskedet om Evert Taube-stipendiet tagits emot med stor glädje och högtidligt allvar. Annika är inget undantag och även om hon inte har en direkt relation till hans visor tror hon de har präglat hennes musik utan att hon vet om det.

– Man kan Rosa på bal redan som femåring utan att ha fattat det beslutet. Taube finns ju där i vår generation, säger hon.

Annika Norlin växte upp i Östersund, en stad som förknippas med friluftsliv. Men det låg aldrig naturligt för henne.

– Min bild av både Östersund och Umeå är att den bästa människan är den som kan bemästra sin kropp. Jag har aldrig lyckats med det, är inte tillräckligt stark och uthållig.

I stället skrev hon och trodde på en bana som journalist, men upptäckte efter några år att lusten till skrivandet inte alls behövde ha något med journalistik att göra.

Så kom den där kvällen. Hon var 26 år och hade flyttat till Stockholm. Det var sent på en 30-årsfest för hennes kompis Lotta. Annika var inte jättefull men inte helt nykter heller. Där fanns en gitarr och hennes dåvarande pojkvän övertalade henne att sjunga en av alla de låtar han visste att hon hade skrivit. En kille på festen (Christian Örjestål) hade nyss startat skivbolaget Groover Recordings och tyckte att låten skulle passa på en samlingsskiva – Jeans and summer – som han snart skulle ge ut. Det är så historien har berättats under åren men när jag frågar skickar Annika ett förtydligande sms: ”Det var ju inte så att han blev helt knockad, mer att de behövde ytterligare en artist till skivan och de såg att jag sjöng”.

Annika Norlin tonar gärna ner, eller snarare, säger precis som det är vilket är ovanligt i popbranschen där mycket skruvas upp till sensationer.

Annika var ”lamslagen av skräck” över att komma till en riktig studio med en tekniker. En kompis erbjöd sig därför att lära sig inspelningstekniken och vara ett stöd, och så spelade de två in Annikas första låt, Highschool stalker. Sedan gick det undan. Ett annat skivbolag – Razzia Records – hörde henne på radio, erbjöd henne att göra en egen skiva. Debuten Introducing… Hello Saferide 2005 togs emot med jubel. ”Avväpnande bra” skrev Håkan Steen i Aftonbladet.

Plötsligt var det hon som var ”den nya smaken”. På branschfester betraktade folk Annika som en ledare, något hon kände sig oerhört obekväm med eftersom hon snarare såg sig själv som en betraktare. Berömmelsen var svår att hantera.

– Det är en konstig grej att gå från att någon säger att du har fina skor till att främmande människor kommer fram och säger att min spelning förändrade deras liv. Det där klivet är komplicerat att hantera. Jag förstår barnstjärnor som börjar knarka.

Plötsligt fick hon också bekräftelse från människor från andra delar av musikbranschen. Obekanta personer som ville umgås som om de var bästa vänner.

– Jag höll på att bli bitter över den falskheten, men en kompis sa: ”Skärp dig, de menar inget illa. Du är en ganska stängd person, och nu får alla genom dina texter förstå dig”. Det tyckte jag var fint.

Kanske bidrar valet av Umeå till att motverka eventuella biverkningar av komplimangerna. Annika har sagt att det finns en hälsosam Jantelag i hennes hemstad.

– När jag bor i Umeå skulle det inte tillåtas att saker stiger mig åt huvudet. Folk är inte så lättimponerade och det är väldigt tydligt här att det viktigaste är att vara en bra person.

 

Viktigt att vara. ”Folk i Umeå är inte så lättimponerade och det är väldigt tydligt här att det viktigaste är att vara en bra person.”

 

Efter den flygande starten in i musikbranschen snurrade det på med turnéer, intervjuer och nya inspelningar.

– I efterhand har jag förstått vilken kamp det var att lära mig alla de här sakerna. Jag hade aldrig stått på en scen, inte spelat ihop med ett band. Allt jag hade var låtarna.

Det slutade med en krasch ”in i väggen” och hon fick göra om sitt liv.

– I början trodde jag bara att det handlade om jobb, hur många arbetstimmar man lägger ner, men det gäller allt kroppen uppfattar som stress. Som för mig, att vara nervös och fokuserad innan spelningarna. Det är fortfarande så dagen före en konsert, men i början kunde jag gå på helspänn i flera veckor i konstant stressläge och hade problem att sova. I dag har jag lärt mig hantera det innan det går för långt. Min låt Skadat exemplar handlar bland annat om min känsla när jag kraschade som mest 2006. Det är en av de låtar jag är mest nöjd med som också har också hittat hem hos många.

 

”Och tidningarna skriver om framgång
Om ork och stamina
Folk som var nere men som tog sig upp

 

Nu har dom företag
och hus på Gotland
och föreläser
Jag sätter fingrarna i halsen och kastar upp

 

och faller ner för alltid när jag tar ett steg
höjer näven dramatiskt
Slås jag alltid ner igen
älskling jag är ledsen
Du fick tag på ett skadat exemplar
Jag går sönder så fort jag andas
Du fick tag på ett skadat exemplar”

 

(Skadat exemplar från ep:n Arktiska oceanen 2018)

 

För elva år sedan kom albumet Säkert! med texter på svenska. Alla musikskribenter (och jag) blev ­– om möjligt – ännu mer förtjusta. Hon vann två grammisar i kategorierna årets kvinnliga artist och årets textförfattare, turnerade och skrev nya låtar men så knappt två år senare, på toppen – allt gick ju hennes väg som musikbranschen såg det – så flyttade Annika till Umeå för att börja studera.

– Jag har alltid varit intresserad av psykologi så när jag fattade att det inte passade mig att vara journalist ville jag plugga till psykolog. Även fast jag hade släppt tre skivor föresvävade det mig aldrig att musik var nåt man kunde jobba med på heltid och jag kände ingen som bara arbetade med kultur och kunde leva på det. I början både pluggade och spelade jag, men efter tre år blev studierna mer intensiva och jag måste välja. Jag älskade ämnet, men såg mina klasskamrater ta till sig det vi läste och tänka ”Hm, hur ska jag kunna hjälpa människor med den här kunskapen?” medan jag tänkte ”Hm, hur ska jag kunna skriva om det här?”. Jag hade själv inte velat gå till en så ofokuserad psykolog så jag hoppade av. Det var skitläskigt, att inte ha någon säkerhet. Förra våren höll jag på att krascha igen för att det varit så mycket och jag kände mig osäker över det här valet. Inte musiken utan det ovissa framöver, att aldrig kunna slappna av. Men så i höstas hörde de av sig från Konstnärsnämnden. Jag hade fått ett tioårigt kulturstipendium, inget som går att leva på men tillräckligt för att våga satsa på musiken och skrivandet på heltid. Jag grinade som ett barn när dom ringde.

 

Artister som håller sig ifrån offentligheten skapar en enorm dragningskraft på media och publik. Ju mer de drar sig undan desto större trovärdighet. Det förutsätter att det först finns ett större genombrott. Annika slog igenom stort från början men har svårt med det som följer med ett kändisskap. Andra artister jag mött som har den här oviljan att synas är skygga och deppiga, som man helst ska vara för att få trovärdighet i indiepopvärlden, men det stämmer inte på Annika. Hon är pratglad och social och att hon tackar nej till att ständigt synas i media är mest ett tecken på en person utan narcissistiska störningar. Att vara artist är inte bra för någon egentligen. Det ska man bara syssla med om man är absolut tvungen.

– Jag tror att de som lyssnar på våra låtar skulle tycka det vore härligare om jag kunde gå med på rollen att vara artist, men jag får rysningar av det. Jag hatar verkligen uttrycken ”Mina fans” eller ännu värre ”Mitt band”. Som att det inte är ett jobb, att man är en slags kejsare.  Alla säger ju så, det är nog bara jag som reagerar, men visst är det mäktigt med sådana som vet hur man tar en publik, som vill ta en publik. För vissa människor händer något, de vecklar ut sig själva, en otroligt bra egenskap. Jag känner mig mer som en författare som står på scenen och gör musik. Tjuren Ferdinand som puttas ut på arenan. Det känns aldrig naturligt för mig.

Och så tillägger hon:

– Att skriva är det som bär mig. Om du skulle säga åt mig att jag aldrig mer får ge ut skivor skulle jag kunna hantera det. Men om du säger att jag aldrig mer får skriva, då skulle jag snitta handlederna.

 

Det liv Annika lever nu är långtifrån det uppskruvade tempo som är normalläget i medie- och underhållningsbranschen och hon tycker att det känns bisarrt att då och då åka till Stockholm och hoppa in i popvärlden.

– På sådana fester är det ganska likt högstadiet, när man direkt såg vilka grupperingar som var häftigast. Jag stod en bit bredvid då, och gör det nu också men känner mig inte utanför, det är inte så.

Hon funderar en lång stund, och sedan säger hon:

– Jag tror det är så här: Jag har alltid velat vara mer normal än jag är och musikbranschen är full med folk som vill vara mer onormala än de är.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Elin Berge

 

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2018

 

 

 

Om fotograferingen

”Det var Annikas idé att leka med den klassiska bilden av den manliga vispoeten, geniet, och placera henne i den. Hon är väldigt bekväm framför kameran, vågar testa grejer. Annika har ett klassiskt filmstjärneutseende och som fotograf är det lätt att man letar efter skönhet, men hon jobbar gärna emot det och väljer bilder där det skaver lite”, säger fotografen Elin Berge.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar