Politiskt

Budget för gallerierna

av Cecilia Garme

Först är det valrörelse och sedan ska regeringspartierna ut med en budgetproposition. Det är bråda tider, mycket arbete och värt att fira med en pralin till kaffet. Vi publicerar ett utdrag ur er en pjäs om livet i regeringskansliet när hösten kommer.

Plats:

Lunchrestaurang ”Dronten” på Drottninggatan i Stockholm, samma dag som finansministern har promenerat till riksdagen med budgetpropositionen.

 

Karaktärer:

Greger Grå, äldre tjänsteman i Finansdepartementet.

Sofia Fackman, yngre tjänsteman vid annat departement.
Susanna Rask, servitris.

 
Greger: Vi tar väl en pralin till kaffet? Måste ju ändå fira att budgetpropositionen har lagts fram. Lika skönt varje år!

Sofia (småler): Oppositionspartierna har redan sagt att budgeten är helt ansvarslös.

Greger (skrockar): Det säger de alltid, oavsett vem som regerar. Ändå har vi ju samma listor på möjliga besparingar i byrålådan på Finansdepartementet år efter år. Oavsett statsminister!

Sofia: Vad står det på den då?

Greger: Tja, det kan vara en ambassadnedläggning eller en senareläggning av implementering av civilförsvarsstrategin eller något annat som jämnar till kalkylen på marginalen. Men man kan inte bara blunda och peka, alltid är det någon som blir förbannad.

Vid kräftskivan på Harpsund delar de ju bara upp medieutspelen mellan sig!

Sofia (viskar och ser sig om): Du anar inte vilket rykte jag har hört om regeringens kräftskiva på Harpsund!

Greger (road): Så spännande! Du kan alltid berätta för mig.

Sofia (lutar sig fram): Omrikesministern! Hon slängde igen dörren så att stuckaturen föll från taket och skrek ”Aldrig!”. Det visade sig (sänker rösten ytterligare) att hon framhärdar med den där motorvägssatsningen i västra Lappland. Hon verkar inte ha fattat att siffrorna för budgeten har varit klara i flera månader. Hur kan man vara en sådan amatör? Vid kräftskivan på Harpsund delar de ju bara upp medieutspelen mellan sig!

Greger (höjer sin espressomugg): Hahaha! Det hade jag velat se. En sån minister blir inte långlivad.

Sofia: Nej, men nu när hennes parti har gått genom golvet i opinionsmätningarna så var hon väl desperat.

Greger: Ja, det är ett elände att vara ett litet stödparti. Och lika illa att vara ny partiledare och plötsligt kliva in i en koalitionsregering. Då måste man stöka och bråka och visa sig värdig sin krona. Håhåjaja! (Lägger huvudet på sned.) Det är svårt att vara partiledare och minister samtidigt. Vem som helst kan förlora förståndet. Jag har sett det många gånger genom åren.

 

Susanna (kommer fram till bordet): Önskas det ännu en pralin, eller vill ni ha notan?

Greger: Vi tar notan! Vi betalar var för sig! Så till den grad älskar vi notor!

Susanna (förvirrad): Tänk, så säger alla våra gäster …

Greger: Ja, driver man restaurang 25 meter från finansdepartementet får man vänja sig vid folk med sådana böjelser. Nådiga luntan lämnades in i dag. Skål! (Höjer espressomuggen.)

Susanna: Ni älskar alltså räkningar?

Greger:Vi älskar i varje fall att betala dem.

Susanna: Om ni är stamkunder och firar något så kan huset bjuda er på en efterrätt, faktiskt!

Sofia och Greger (upprört, i korus): Det finns inga gratisluncher!!!!!!!

Susanna: Nej, nej, nej, jag menade bara att bjuda på efterrätten. Men om ni inte vill så … (Går, förtrytsamt.)

Sofia (till Greger): Såg du budgetpromenaden i morse? Från ditt tjänsterum?

Greger: Nej, jag har redan sett den så många gånger. Det enda som varierar är finansministerns rekvisita. USB-minne i en svångrem om halsen eller tio kilo dokument i famnen. Det är ju ren symbolik.

Sofia: Vad är sanningen då?

Greger: Att budgetpropositionen, för att anses vara inlämnad, ska nå riksdagen i exakt 350 tryckta exemplar, ett för varje ledamot och ett för talmannen. USB-minne, ha!

Det var därför jag blev statstjänsteman. Jag älskar den torra poesin i alltihop.

Sofia (tittar fundersamt ut genom fönstret): Där går de allihop …

Greger: Vilka då?

Sofia: Medborgarna. De går där, fram och tillbaka, med sina mobiltelefoner och dagislämningar och bekymmersrynkor och sina konstiga små hundar. Och de bara tar för givet att allt ska fungera … att vi ska få det att fungera åt dem …

Greger: Ja, medborgarna har en sund skepsis mot löpsedlarna. När ska alla dessa politiska reportrar förmedla vad de faktiskt vet? Att det är max en tjugondel – en tjugondel! – av statsbudgeten som det över huvud taget snackas om. Medan alla de andra nitton tjugondelarna rullar ut i en jämn lunk och blir till pensioner. Och balettföreställningar och majorer och allt annat som staten består av. Två tusen miljarder kronor varje år … miraklet i detta urverk … (Blir blank i ögonen.)

Sofia: Jag vet, jag har också läst Balzac.

Greger: Det var därför jag blev statstjänsteman. Jag älskar den torra poesin i alltihop. Men på redaktionerna, när det vankas budgetproposition, då är ingen statsutgift för liten för att få stora rubriker.

Sofia: Seså gamle man. Både journalister och politiker har intresse av att det skrivs och debatteras. Och att jobba med statsbudgeten i februari är ju inte så värst poetiskt.

Greger: Förvisso. När alla böner om pengar kommer in från såna som dig på de olika departementen. (Drömmande tonfall.) Era ramberedningsäskanden … har svenska språket ett vackrare ord? Och ni äskar ungefär tio gånger mera pengar än ni kommer att få.

Sofia: Ja … det är ju faktiskt vårt jobb att försöka förverkliga regeringens politik. Klart vi begär alla möjliga pengar då.

Greger: Jag VET, jag har varit med längre än du. Finansdepartementet är hängslen på era spenderbyxor. Jag blir alltid lika motvilligt imponerad av ministeriernas försök att klättra in genom fönstren sedan man stängt dörren.

Sofia: Det är väl bra. Och viktigt! Man kan ju inte bara copypasta den gamla budgeten. Vad vore det för demokrati?

Greger (reser sig): Så sant! Men nu måste jag gå. Klockan är redan två och jag ska börja med nästa års statsbudget i eftermiddag. Du med, förresten.

Sofia: Jag skulle gärna vilja ge lite dricks till den trevliga servitrisen. Men …. det gör jag förstås med egna pengar.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Mattias Käll

 

Publicerat i Tidningen Vi, oktober 2018. Numret lämnades till tryck före valet.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar