Porträtt

Bye, bye, baby!

av Peter Fröberg Idling

Vid årsskiftet kliver Marie-Louise Ekman av jobbet som chef över Dramaten. Sin sex år långa sejour som högsta höns på nationalscenen ser hon som en konstnärlig installation, ett skådespel som hon betraktar som ”väldigt lyckat”. Nu längtar hon till sin ateljé.

För de kritiker som vårvintern 1976 såg Marie-Louise De Geer Bergenstråhle spela huvudrollen i sin egen långfilmsdebut Hallo Baby, iförd endast rosa ballerinakjol och strumpor, var det nog inte särskilt sannolikt att hon några decennier senare skulle vara chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Än mindre att hon skulle vara en sällsynt lyckosam sådan.

Men det går att hitta saker som förenar dåtid med nutid. Exempelvis går filmens ärtgröna matbord igen i chefsrummets klassiska skrivbord, som Marie-Louise Ekman klätt in i neongrön tejp. Och förmågan att förvandla allt arbete som inträder i hennes värld till ett slags konstnärligt uttryck.

Och när vi nu ändå klivit in i det tjusiga hörnrum som har hyst en rad respektingivande Dramatenchefer kan vi ägna det ett par rader. Det liknar nämligen inte mycket annat. Det sobra, gråtonade rum hon ärvde av sin föregångare Staffan Valdemar Holm domineras nu av ett långt arbetsbord, de klassiska stolarna är omklädda i rosa sammet. En illgul hörnsoffa med lika illrosa kuddar har ersatt Bergmans Carl Malmsten-möbel, vilken i sin tur försetts med färgglada knappar och förpassats till korridoren utanför.

– Jag tycker oerhört illa om Carl Malmsten. Det är mesmöbler. Det gäller ju att man har ett rum som man känner att man får kraft från. Jag kände ingen kraft i rummet som det såg ut förut, jag kände mig bara obildad och okunnig och i underläge.

Severin Segelckes porträtt av August Strindberg har stuvats undan till förmån för hennes egna tavlor. På de i övrigt vita väggarna är olika citat klottrade (”all makt korrumperar”) – en okynnig överraskning sedan hon lånat ut rummet till skådespelarnas premiärfest efter uppsättningen Spoon river häromåret. Här hänger också de fantasifulla scenkläderna hon gjorde till Mats Eks uppsättning Johanna om Jeanne d’Arc 1998, av specialtillverkat siden från Lyon. Och en uppstoppad, auktionsfyndad och lite tufsig lama, som maken Gösta Ekman försett med en elegant lugg, gjord av Marie-Louise Ekmans eget hår.

På det hela taget är intrycket inte så fjärran scenografin från ateljéscenen i Hallo Baby. Men vad hade 1976 års Marie-Louise sagt om någon hade hävdat att hon skulle ägna större delen av yrkeslivet åt att vara chef, först som professor på Konsthögskolan, sedan som samma skolas rektor, och nu sex år som Dramatendirektör?

– Det skulle hon aldrig ha trott på. Det är underligt att det har blivit så, jag har ju aldrig sökt de här jobben.

Det går inte heller, så här på andra sidan historien, att dra en rak linje mellan den unga Marie-Louise och den som nu slagit sig ner vid arbetsbordet i direktörsrummet. Snarare är det lätt att överväldigas av mängden och variationen av uttryck som hennes konstnärskap har tagit sig – pjäser, tavlor, sömnad, skulpturer, filmer och scenografier. Men det fanns en tidig koppling till teater, fadern Walter Fuchs hade en chefsposition på Vasateatern. Och på den tiden hon läste på Beckmans låg skolan mittemot Dramaten och överblivna biljetter till dagens föreställning var nedsatta till fem kronor.

– Då var jag här väldigt mycket, under skolperioden. Men sedan gifte jag mig ju med Johan Bergenstråhle och han var fast anställd regissör på Stadsteatern.

Dramaten blev inte en del av hennes arbetsliv förrän hon satte upp sin pjäs Gäckanden 2007.

Tiden som nationalscenens chef har hon från första stund betraktat som en del av sitt eget konstnärskap. Som en installation, eller en uppsättning.

Hur tycker du att det här skådespelet blev då?

– Väldigt lyckat!

Marie-Louise Ekman skrattar och fortsätter:

– Jag tycker att jag har haft den bästa rollbesättning man kan ha, jag tycker att dekoren har varit strålande, kostymerna likaså och ljussättningen. Jag tycker skådespeleriet har varit makalöst, mottagandet fantastiskt. Jag sitter mycket nöjd.

Sedan, mer allvarligt:

– Jag upplever inte att jag gör avslut. Jag ser det som att jag har blivit våldsamt befruktad, att jag har fått en fantastisk massa roliga idéer, en massa kunskap härifrån och att jag är mitt uppe i att smälta saker som jag har fått fördjupad insikt i. Jag tycker att det är oerhört intressant att höra skådespelare tala om vad man gör när man tar in en roll, när man står framför varandra på en scen, hur man tittar på varandra, hur blicken ser ut, det finns en massa köttsliga och mentala beskrivningar av yrket som jag aldrig har läst eller hört om innan jag har varit med i samtal som kanske bara fladdrat förbi en tusendels sekund och man måste vara här för att fånga upp det. Jag tycker att det är väldigt, väldigt viktiga impulser eller insikter om hur människor fungerar ihop. Jag tycker ju att skådespeleri och teater är som en djupdykning i vad mänskliga relationer är för något.

Men att få Marie-Louise Ekman att upprätta något slags bokslut över hennes sex år som Dramatenchef är inte lätt. Hon rycker avfärdande på axlarna:

– Min fantasi räcker inte till något sådant.

Det som har varit, i den meningen att det ska inordnas i årtal och fakta, intresserar henne inte. I stället hänvisar hon till Den dramatiska asylen, den 50 avsnitt långa följetong som lades upp på Dramatens hemsida i november 2013. Underrubriken löd: ”En djungel. Ett zoo. Ett sjukhus. En arbetsplatshistoria i olika delar”. Skakigt filmad med mobiltelefonens kamera är filmen ett slags surrealistiskt bearbetande av hennes Dramatentid. I den spelas hon av olika skådespelerskor, i karaktäristisk peruk och kajalinringade ögon. Alla drar i chefen, försöker snacka till sig bättre roller eller söker hennes stöd i olika dispyter. Här ekar exempelvis konflikten med Börje Ahlstedt, som slutade med att han efter 50 år fick lämna teatern, och kraven på att öka lönsamheten (Henrik Dorsins produktionschef föreslår att man ska göra musikal av Jon Fosse och Thore Skogman). Det är svårt att föreställa sig någon annan chef som så öppet skulle konfrontera och diskutera sin egen roll och strukturerna på den arbetsplats hen är satt att leda.

– Jag hade hela tiden en idé om att jag skulle göra något eget av min tid här. Den dramatiska asylen växte fram helt naturligt. Men det fanns ju också frågetecken, som jag också redovisar i filmen, om det är möjligt att göra så här som chef med bibehållen trovärdighet. Det finns alltid olika åsikter och jag tycker ändå att det är ett bra betyg att folk som tyckte olika kunde säga det.

I detta lilla betyg ligger också vad som beskrivs som storheten med Marie-Louise Ekmans tid vid Dramaten – att hon genomgripande ändrat arbetsplatsklimatet. Hon sägs ha en sällsynt förmåga att få alla att känna sig betydelsefulla i egen rätt, oavsett vilket av husets 55 olika yrken de bekläder. Ekonomin är inte längre en angelägenhet för ett fåtal chefer, utan diskuteras på stormöten. Gamla traditioner har ifrågasatts, informella privilegier dragits in.

– Under mitt första år kände jag mig mycket stolt över hur skådespelerskorna röt till mot de manliga kollegerna. Vad som är tillåtet och inte, hur man pratar och närmar sig varandra, är en stor och viktig diskussion som bör föras på många arbetsplatser, men teatermiljön förtydligar sådana saker.

Det var inte precis något dukat bord Marie-Louise Ekman erbjöds som ny chef. Tvärtom, Dramaten var i djup kris. Publiken svek, ekonomin tyngdes av mångåriga underskott.

– Publiken hade tappat förtroendet för Dramaten. Till och med vår stampublik vände sig bort. Det berodde på olika saker. Den dåvarande teaterchefen är en fantastisk konstnär och väldigt intressant samtida regissör som gjorde många väldigt bra föreställningar, men han var väl inte jätteintresserad av organisation och struktur, som jag är. Och börjar det att gå dåligt blir det lätt en nedåtgående spiral. För att bryta den måste man ha en organisation, det här är ingen enmansshow för teaterchefen.

Hur ser ekonomin ut nu då?

– Det går väldigt bra. Så bra att jag i bland känner att jag borde sluta på studs, innan det börjar gå dåligt.

 

Någon enmansshow har det inte heller varit. Marie-Louise Ekman har sin bakgrund i konsten, inte teatern. Inledningsvis kritiserades hon för att repertoaren var svag. Som nationalscen har Dramaten, till skillnad mot exempelvis Stockholms stadsteater, ett regeringsuppdrag att ”såväl förvalta teaterhistorien som arbeta för teaterkonstens utveckling”. Att hitta rätt balans mellan klassiker och det allra senaste är en grannlaga uppgift. Under åren har chefsdramaturgen Magnus Florin fått ett allt större ansvar och kritiken har tystnat. Att kunna delegera är som bekant också en viktig chefsegenskap. Och sådana tycks hon ju onekligen besitta – tidigare i år tilldelades hon Chefgalans stora hederspris.

En betydande del av förklaringen till att en konstnär utan akademiska meriter blivit en sådan lyckosam ledare ligger sannolikt i just detta att hon betraktar chefskapet som en del av hennes egen konstnärliga verksamhet. Organisation och struktur blir därmed något lustfyllt, något som existerar i sin egen rätt, inte bara som medel för att nå andra mål – exempelvis ett par pinnhål högre upp i den egna karriären. Att ha en optimalt fungerande organisation är enligt Marie-Louise Ekmans synsätt det bästa sättet att frigöra energi i systemet. Det är också det bestående avtryck hon hoppas ha satt på Dramaten, att organisation och processer måste vara ordentligt grundade.

– Som konstnär vet jag ju att om man inte har rätt instrument, rätt sorts penslar, rätt sorts färg och rätt underlag att måla på, själva basen för sin idé, så blir resultatet sämre. Därför är det viktigt att om man vill få fram något som känns vitalt, potent, någonting som har liv och hastighet, då måste man skapa förutsättningar för det.

Hennes till synes medfödda motvilja mot över- och underordning har präglat både hur Dramaten under hennes tid har framställt sig själv i samhället och vad scenerna har använts till.

– Alla har en sådan oerhörd respekt för nationalscenen, utom barn som tycker att det är härligt med allt guld. Men andra känner sig fort små och obildade och ovälkomna här, om de inte är rätt klädda och säger rätt saker. Därför är det väldigt viktigt hur vi tilltalar folk, om man så att säga ser på folk lite ovanifrån eller rakt i ögonen.

Ambitionen har därför varit att hyvla ner trösklarna i entrén och med olika temakvällar ställa olika samhällsfrågor på stora scenens tiljor. Hiphopkonserten Ladies first i våras fick nog en och annan konservativt lagd Dramatenvän att rysa, men å andra sidan har biljetterna till en föreställning aldrig sålt slut så snabbt.

– Att bredda förväntan på vad som kan ske här tror jag har haft betydelse för att dra hit folk. Det händer väldigt mycket oförutsedda saker här.

Och nu då? Vad väntar härnäst för mångsysslaren Marie-Louise Ekman? Hon har befunnit sig i det offentliga kulturlivet i snart 50 år. I mitten av 1960-talet var hon fotomodell för Marimekko och Mah-Jong, provocerade med sin ”popnaivistiska” konst men sålde också som 26-åring sitt första verk till Moderna museet. 1969 retade hon upp kvinnorörelsen när hon poserade som utvikningsflicka i konsttidskriften Paletten. En mer sipp storm blåste upp när hon några år senare inledde sitt sommarprat i P 1 med ”Hej, det är pissråttan själv som talar”. Hennes filmer avfärdades som obegripliga och hon satt i tv med blåblärsblått läppstift och tuggade tuggummi. Men när Kulturhuset i Stockholm 1998 visade en retrospektiv över hennes konst slogs publikrekord. Hennes statyer av Margaretha Krook utanför Dramaten och av Gösta Ekman i Malmös Altonapark är älskade. Återkommande har hon nämnts som nästa kulturminister. Hon har gått från provokatör till folkkär, utan att avvika från mottot: ”man får göra som man vill”.

Men lika svårt som det är att få henne att sammanfatta sina år på Dramaten är det att avtvinga henne ett rakt svar om framtiden.

– Jag tycker att det är härligt ju mindre jag har bestämt. Jag har en ateljé som jag längtar efter att gå in i, som jag inte vet vad jag ska göra i. Jag vill skriva, jag vill läsa. Framför allt skriva, kan jag säga. Måla, sy. Det är väldigt mycket som väntar mig.

Finns det inget annat uppdrag av det här slaget som skulle kunna locka dig?

– Du, jag har fyllt 70. Svaret är nej.

Sa du nej i det tonfallet när de ringde från Dramaten också?

– Ja.

Hon ler.

Även 2008, när hon fick erbjudandet om chefskapet på Dramaten, tyckte hon att det var för sent. Att hon helt enkelt var för gammal. Men hon lät sig övertalas av en skådespelerska som sa:  ”Jag säger bara Konrad Adenauer.” Adenauer var 74 år när han blev dåvarande Västtysklands förbundskansler.

Man skulle kunna anföra Herr Adenauer även nu …

– Nej, nu har jag varit chef i 15 år på raken, först på Konsthögskolan och sedan här. Jag känner mig inte gammal, men ska jag hinna med något mer så måste jag göra det nu. Det är ingen idé att drömma om ateljén längre, jag måste tillbaka dit och det är viktigt. Sedan har jag mina barnbarn. Jag har hela mitt liv låtit jobbet gå före att vara med barn och nu när barnbarnen kommer kan jag inte göra det längre. Jag måste någon gång ändra fokus och det gör jag nu. Jag har också en man som har fyllt 75 år, ska vi hinna göra något av det vi drömmer om så har vi kanske också lite tid att göra det.

Många skulle gärna ha sett dig som kulturminister. Vad hade du svarat om statsministern hade ringt?

– Jag skulle hellre bli arbetsmarknadsminister. Jag aldrig förstått mig på det rådande ekonomiska tänkandet. Det finns ingen chef som tillsätts i det här landet som inte får höra att man måste effektivisera, slimma organisationen, helst säga upp folk och ytor. Det var det första jag fick höra när jag tillträdde. Men jag ville i stället satsa oss ur krisen, inte ha färre utan fler föreställningar. Det var jäkla fajter i styrelsen om sådant. Enligt dagens ekonomiska tänkande ska du eliminera arbetskraft – men de människorna dör ju inte för att de elimineras. I dag har vi drygt sju procents arbetslöshet, men om det här fortsätter och befolkningen fortsätter att öka kommer vi förr eller senare ha en arbetslöshet på 70 procent. Jag tycker att den analys man gör som konstnär ligger närmare en långsiktig verklighet än den som ekonomer gör. Det har varit kul att försöka driva en modell för hur en modern arbetsplats kan se ut.

 

En ny epok randas; en ridå ska falla, en annan gå upp. Inom kort kommer Eirik Stubø att flytta in i chefsrummet. Strindbergtavlan ryktas vara avdammad och redo att hängas upp igen. Marie-Louise Ekmans neonfärgade enkvinnaskarneval kommer att dra vidare.

Men den uppstoppade laman lämnar hon kvar. Som en konstens hemliga infiltratör; en subversiv påminnelse om att allt är möjligt.

 

Text: Peter Fröberg Idling
Foto: Carl Thorborg

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar