Reportage

Bye bye, biblioteket?

av Anders Mildner

Är biblioteken vår tids dinosaurier? En gång imponerande mäktiga men nu på utdöende? Allt färre besöker våra bibliotek. Nedskärningar hotar. Nedmonteringen går i rasande takt, tycker en del. Inom hundra år kan dörren bakom den sista besökaren stängas för alltid. Kort sagt: är bibliotekens tid förbi?

Minns du? Det brukade vara helt tyst på biblioteken. Man hyschade ungdomar som pratade och skrattade. För den som fortfarande inte förstod poängen fanns skyltar med uppfordrande regler. Bibliotekarien väste ”schhh!” – och besökarna rättade sig tassande i ledet.

I dag är det annorlunda. Allt är annorlunda. På tio år har både rummen – bokstavligen – och kulturen förändrats drastiskt. Nu s k a  det låta. Det finns till och med scener. Föredragshållare. Högtalaranläggningar. Ljudslingor.

– Den senaste tiden har många åkt till Holland på studiebesök, säger Anna-Stina Takala, verksamhetsledare för it/kommunikation på Bibliotek Botkyrka. Biblioteken där har väldigt avancerade lokaler. Man tänker nytt kring hur rummen utformas. Dels vad gäller möbler och inredning, dels hur medierna placeras.

Den holländska utvecklingen pekar mot bibliotek som ser helt annorlunda ut än de svenska. Tanken är att renodla olika besökstyper och sedan skapa specifika rum för dem. Är du småbarnsmamma? Då byggs ett rum för dig, med anpassat möblemang och litteratur. Är du en äldre man? Då får du något som passar dig! Tonåring?  Då märker du det så fort du tar klivet över tröskeln i ”ditt” rum.

Här växer också ett nytt sätt att betrakta möten mellan besökarna fram. Det talas om lågintensiva möten – där man bara sitter tyst bredvid en annan människa och läser – och högintensiva – där man har mer kontakt. Biblioteken försöker nu förädla dessa idéer för att skapa mötesplatser som påverkar och förändrar. En norsk studie visar att människor från skilda samhällsklasser upplever sig som jämlikar om de sitter bredvid varandra och läser.

Men varför sker dessa förändringar? Varför har man börjat prata på biblioteken? Varför möblerar man om?

Svaret kan uttryckas bryskt: kris. Men eftersom biblioteken är som de är – och har den tradition de har – talas det inte särskilt högt om förvandligen. Nej, det hyschas inte längre efter besökare som pratar, men väl om den egna situationen, som allt mer framstår som djupt problematisk.

 

De bibliotek som vi i dag känner kan sägas ha fått sin startpunkt för 107 år sedan då en ung man stegade in på Kungliga Biblioteket i Stockholm och ville låna böcker. Att han råkade möta den nyanställda amanuensen Valfrid Palmgren skulle komma att få dramatisk betydelse för den svenska biblioteksutvecklingen. Men det visste så klart ingen av dem av då, den där dagen 1906 då de började prata med varandra på KB.

Något lån blev det inte heller. Valfrid Palmgren fick med tungt hjärta upplysa mannen att biblioteket inte var öppet för allmänheten. I stället hänvisade hon honom till de folkbibliotek som vid den här tiden hade existerat i några decennier. De fanns i ett flertal former: arbetarbibliotek, församlingsbibliotek, studiecirkelbibliotek och läsestugor. Mellan dem fanns inget samarbete; de präglades av dåligt utbud och uselt sortiment.

Mannen nöjde sig därför inte med svaret. Argt sa han: ”De biblioteken är inte avsedda för folk som ville studera och lära sig något.”

Och tillade: ”Du kan gå och se efter själv om du inte tror mig!”

Valfrid Palmgren bestämde sig för att undersöka hur det egentligen stod till.

Året efter åkte hon till USA – det land som kommit längst i arbetet med öppna bibliotek. Där betraktades tillgången till böcker som en medborgerlig rättighet. Under fyra månader for hon runt, besökte massor av bibliotek. ”Den amerikanska library spirit grep mitt hjärta”, förklarade hon lyriskt, och började arbeta för att påskynda den svenska utvecklingen i samma riktning.

Valfrid Palmgren menade att böcker var lösningen på sociala problem. Genom att göra goda böcker tillgängliga för störst möjliga antal människor skulle biblioteken kunna förändra samhället till det bättre. Lånen skulle vara gratis och biblioteken skulle inte styras av marknaden, politikerna eller kyrkan. Via en bulvan lät hon föreslå Stockholms stadsfullmäktige att ett stadsbibliotek skulle inrättas och året efter inledde hon sin karriär som konservativ politiker. När hon 1911 lämnade Stockholm för att gifta sig i Köpenhamn, hade hon skrivit ytterligare utredningar och tagit initiativ till Stockholms barn- och ungdomsbibliotek som på amerikanskt vis präglades av öppna hyllor. Tidningen Social-Demokraten sände dit sin unge reporter Per Albin Hansson, ännu inte känd som politiker, som jublande skrev: ”Sänd dit barnen! Bättre kunna de inte använda sina lediga stunder.”

1912 antog riksdagen de förslag som Valfrid Palmgren hade lagt fram om bibliotekens framtid. Hon ville att namnet för de nya biblioteken skulle vara ”allmänna bibliotek” för att betona att institutionerna även var till för medel- och överklassen, men politikerna valde att använda det redan etablerade namnet folkbibliotek. Sverige hade påbörjat resan mot att bli ett land där böcker var till för alla. Valfrid Palmgren försvann dock helt ur historieskrivningen. I dag är hon i stort sett okänd.

–  Trots att hon var en pionjär, säger Mats Myrstener, projektarkivarie på Röda Korsets högskola. Hon introducerade hela det moderna sättet att se på ett bibliotek. Innan var böckerna instängda i magasin, men nu flyttades de ut så att folk kunde gå och leta själv. Det hade säkert kommit utan henne också, men mycket senare. I Tyskland började man till exempel inte med öppna hyllor förrän efter 1945.

 

Från det att Valfrid Palmgrens biblioteksreformer började gälla ökade antalet bibliotek snabbt i landet. Grunden var lagd för det jättekliv som skulle komma att tas efter andra världskriget.

– Under slutet av 1940-talet pumpades det in pengar i biblioteksvärlden, säger Joacim Hansson, professor i biblioteks- och informationskunskap.

– Folkbiblioteken blev väldigt samtida i och med att de sattes i centrum av välfärdsstatens institutionsbygge. De blev den centrala kulturinstitutionen i samhället.

Allt var frid och fröjd, med andra ord. Sverige hade kanske världens bästa bibliotek och en stolt tradition att luta sig tillbaka på.

Men någonting hände – 1980-talet kom – och allt tog slut. Vi återkommer till varför.

I dag har resurserna sinat, både besöken och lånen minskar. Allt större grupper kommer inte längre i kontakt med bibliotekens verksamhet.

Besöken på biblioteken minskar nu med 600 000 varje år, något som för en tid sedan fick länsbibliotekarien Peter Alsbjers att ställa frågan när den sista besökaren kommer att gå ut och stänga dörren bakom sig.

Man kan faktiskt räkna ut det. Och ja, om besöken minskar i samma takt som i dag har biblioteken drygt 100 år kvar innan ingen besöker dem. Vägen dit kommer i så fall vara kantad av nedskärningar, nedläggningar och nederlag för dem som slåss för allas rätt till böcker.

Det är det som får bibliotekspersonal att åka till Holland; det som får chefer att tänka om och satsa nytt. Som när Malmö stadsbibliotek lanserade ett ”paradigmskifte” och med engelska slogans hojtade om en framtid där biblioteket var the darling library. Människor blev förfärade, chefen fick sluta. Men de som följde den debatten blev i slutändan inte så mycket klokare. För bibliotekens kris präglas av något förunderligt. Alla vet att den existerar – men inga kan enas kring frågan varför.

– Det finns faktiskt ingen riktig konsensus kring det, säger Joacim Hansson.

– Dagens svenska biblioteksdebatt är väldigt märklig i sig. Det finns få kanaler att föra den i och det är alltid ungefär samma grupp som för den. Bibliotekssektorn kan egentligen betraktas som fullständigt debattlös.

Joacim Hansson har sin egen uppfattning om var problemen började.

– Under 1980-talet förs det in ett nytt tänkande i det offentliga livet i Sverige.  Influenser utifrån, bland annat från Reagans USA, omdefinierar sociala mötesplatser till att betraktas som ekonomiska mötesplatser. Detta plockar det politiska etablissemanget snabbt upp.

En effekt av är att idén att besökarna är ”kunder” snarare än användare får fäste. Joacim Hansson pratar om ett tankemässigt skifte, som sedan får politisk förankring när de borgerliga regeringarna kommer till makten på 1990-talet.

 

20 år senare letar biblioteken lätt desperat efter den ideologi som man förlorat på vägen – och efter relevans i ett samhälle som ser radikalt annorlunda ut än det gjorde under guldåren på 1940-1960-talen.

– Förr gick man till bibliotek för att slå upp saker. Det behöver man inte längre, säger Anna-Stina Takala, verksamhetsledare för it/kommunikation på Bibliotek Botkyrka och vice ordförande i DIK-förbundet.

– Biblioteken måste hitta ett sätt att visa att de är relevanta. Men vad är deras relevans i ett samhälle som ser ut som vårt? Där famlar biblioteken.

En orsak till svårigheterna, menar hon, är att kulturpolitiken är mer vag i dag.

– Nu har köp- och sälj-tänkande kommit in i all offentlig verksamhet, vilket har gjort bibliotekens uppdrag otydligt. Ska vi vara ett komplement till bokhandeln eller ska biblioteken stå för en annan kraft i samhället, genom att sprida folkbildning? Eller handlar det om att prångla ut så många böcker som möjligt för att nå vissa siffror som är uppsatta av politikerna på ett ganska instrumentellt vis?

 

Ett sätt att möta de vikande besökssiffrorna är just att satsa på mötesplatser. Författaraftnarna, eventen och de nydesignade rummen är bibliotekens försök att locka tillbaka människorna. För om dagens trend inte ändras kommer kanske politikerna inte vilja stödja verksamheten alls.

– Väldigt många satsar på programverksamhet nu. Men när Kulturhuset i Stockholm gjorde en studie om vilka som går på arrangemangen och vilka som lånar, upptäckte de att det inte rör sig om samma personer. Det är värt att fundera över, säger Anna-Stina Takala.

Samtidigt har e-boksutvecklingen fött tanken att människor kanske inte besöker biblioteken i framtiden. I alla fall inte för att låna böcker. Men en sådan utveckling leder onekligen till att bibliotekens roll förändras.

– Då måste ju bibliotekens kompetens flytta ut på nätet. Men det finns i stort sett ingen diskussion kring det, säger Anna-Stina Takala.

För att komplicera saken ytterligare, så hyser inte alltid biblioteksbesökarna samma uppfattning som biblioteken tror att de gör.

– Biblioteken har lagt mycket energi på att formulera sig som mötesplatser de senaste tio åren. Men i själva verket är det väldigt få som går till biblioteket för att umgås med andra, säger Joacim Hansson.

 

Var landar då allt detta? Var ska biblioteken egentligen ta vägen i dessa förvirrande tider av snabb internetutveckling, nedskurna kommunala resurser och luddiga kulturpolitiska mål? En väg framåt kanske den nya trenden med ”mer-öppna” bibliotek vara. Dessa bibliotek är öppna även när det inte finns personal på plats.

– Om man är myndig och registrerad låntagare kan man ändå komma in med sitt lånekort och använda hela eller delar av mediesamlingen. Då ser vi att besöken på dessa ställen ökar kraftigt, säger Anna-Stina Takala.

 

Ja, hur ser bibliotekens framtid egentligen ut? Den mest drastiska av alla framtidsutsikter lyder så här: Det är kanske dags att tänka på refrängen. I alla fall för biblioteken som vi känner dem.

– Se det så här: vi har 4 000 års bibliotekshistoria bakom oss, men vi har bara haft folkbibliotek i 150 år. Hur vi än vrider och vänder på det kommer de som högst ändå bara bli en parantes i bibliotekshistorien, säger Joacim Hansson.

– Vi förknippar folkbiblioteken med en viss typ av samhällsbygge. Men om det samhällsbygget förändras kommer också de institutioner som bär upp det att förändras – och därigenom även biblioteken. Jag tror att vi relativt snart kommer att ha bibliotek som faktiskt bör definieras som något annat än vad de är i dag.

Han tillägger:

– Det behöver inte vara något dåligt.

Men vad är då ”relativt snart”?

– Säg 50 år. Det är tolv val till dess. Jag tror inte att biblioteken försvinner, men teknologiutvecklingen och den politiska utvecklingen kommer att driva det som i dag är bibliotek in i en ny mediesituation och en ny samhällsroll.

– Så de har några decennier till på sig.

 

Fakta / Valfrid Palmgren (1877-1967)

Pionjär och katalysator för de svenska folkbiblioteken. Arbetade som amanuens vid Kungliga biblioteket i Stockholm när hon fick idén att arbeta för en utveckling av de svenska biblioteken. Hennes förslag fick stort gehör och Valfrid Palmgren kan betraktas som den största enskilda orsaken till att vi har bibliotek som är öppna för alla och där lånen är gratis. Hon påverkades mycket av de amerikanska biblioteken, som hon besökte 1907. Valfrid Palmgren var konservativ politiker och satt i stadsfullmäktige i Stockholm 1910-11. Hon gifte sig därefter och flyttade till Danmark, där hon arbetade som lärare, lektor och satt i styrelsen för kommunbiblioteket i Köpenhamn. Hon skrev också svenska ordböcker, riktade till den danska befolkningen.

 

Ett exempel på nydanande bibliotek
Almere, Holland

Många biblioteks-studieresor går just nu till Holland. Biblioteket i Almere är ett av de mest besökta. Med svenska mått är biblioteket väldigt påkostat inredningsmässigt. Det präglas av häftig design, stor rymd, av mjuka cirklande trappor som för besökarna över fyra våningsplan. Hyllorna löper också i cirkelformer och bildar på så sätt rum med sittplatser.

Böckerna presenteras på ett mer säljande sätt – lite som i en bokhandel. Biblioteket jobbar mycket med kartläggning av besökarnas vanor och olika böckerna samlas sedan som ett resultat av den kunskapsinhämtningen. Som exempel ligger barnavdelningen precis bredvid avdelningarna med romantiska romaner och böcker om hälsa, eftersom de flesta barn kommer in i sällskap av sina mammor, som i stor utsträckning lånar sådana böcker. I lokalen finns ett flertal tematiska utställningar och låneapparater är utplacerade lite överallt. Överst finns kafé med tidningar.

 

Meröppna bibliotek

Meröppna bibliotek är bibliotek som har öppet även då det inte finns personal på plats. Det första öppnade i Veberöd 2009, men trenden sprider sig nu snabbt, då den lockar fler besökare till biblioteken. I Sverige finns meröppna bibliotek på tio orter, exempelvis i Kävlinge, Löddeköpinge, Glumslöv, Botkyrka, Surte och Skepplanda.

Fler är på väg. Danmark har för närvarande 170 meröppna bibliotek.

 

 

Text: Anders Mildner
Illustration: Team Hawaii

 

Källor:

”Fullbokat. Folkbibliotekens historia i Göteborg, 1862-1997”
Ingrid Atlestam, Madeleine Bergmakr, Eva Halász

”Valfrid Palmgren – Kvinnlig visionär på KB”
Kerstin E. Wallin

”Mitt i byn! Om det moderna folkbibliotekets framväxt”
Jan Ristarp och Lars G Andersson

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar