Reportage

Dansen den går uppå galgbacken

av Tomas Dur Fläckman

Blandskog, fågelkvitter och halshuggningar. I en glänta i Hälsingland samlades en gång stora skaror för att bevittna offentliga avrättningar. Nu drar sex konstnärer fram de gamla erfarenheterna ur glömskan.

Livet upphör aldrig att förvåna.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle vara dansare i en konstinstallation som förenar platsspecifik koreografi med halshuggningar.

Men nu är jag det.

Vi är ett femtiotal personer som befinner oss i ett stycke alldaglig svensk blandskog i södra Hälsingland. En ung kille i röd regnjacka står blick stilla och stirrar rakt ut i intet, minut efter minut. En kvinna plockar upp en pinne, studerar den noggrant innan hon knyter handen omkring träbiten; därefter öppnar hon sakta handen igen tills pinnen ramlar till marken. Själv står jag på knä och smeker en bit fönsterlav – höjer sedan blicken mot trädtopparna …

Avrättningarna var inga folkfester.

Allt vi gör styrs av koreografen och ljudkonstnären Anna Asplind (bilden ovan), vars röst vi hör i våra hörlurar. Anna och hennes medhjälpare har konstruerat en app med ett ljudcollage till våra smartphones. Musik, naturljud, talade betraktelser och rörelseinstruktionen löser av varann. Med hjälp av positioneringssystemet GPS spelas olika ljud upp, beroende på var i skogen vi ”dansare” befinner oss. Det är därför vi gör och upplever olika saker.

Platsen där vi går omkring heter Mostigshällorna och ligger på gränsen mellan socknarna Söderala och Norrala i Söderhamns kommun.

Det är väl inget speciellt med denna bit mark, om det inte vore så att vi vet att detta en gång har varit en avrättningsplats. Två människor har av svenska staten offentligt tagits av daga just här: drängen Paul Jonsson som 1773 dömdes till döden för tidelag (även den skändade märren avlivades), och pigan Anna Olofsdotter som 1785 avrättades efter att ha mördat sitt nyfödda barn. Båda halshöggs, brändes på bål och grävdes ned i en myr i närheten.

 

Fredrik Jonsson väntar på instruktioner från vår koreograf Anna Asplind.

Fredrik Jonsson väntar på instruktioner från vår koreograf Anna Asplind.

 

Sveriges fängelsemuseum är inrymt i Gävles gamla fängelse och slottshäkte. Det är landets enda kriminalvårdshistoriska museum och drivs av en ideell förening. (Och jag kan försäkra att man i sin marknadsföring inte missar tillfället till formuleringar i stil med ”fängslande upplevelse”… )

Desirée Kjellberg är intendent på museet och har jobbat här från och till sedan 2003. Hon är ”mamma” till projektet Gränsland, Mellanrum, Avgrunder där museet, i samarbete med Region Gävleborg, har lokaliserat gamla avrättningsplatser i Gävleborgs län (Hälsingland och Gästrikland). Över 40 platser har identifierats. På sex av dessa har man anlitat konstnärer för att utföra konstnärliga gestaltningar.

– Vi visste att det har suttit många dödsdömda i häktet här i Gävle. Men lagen sa att man skulle avrättas i den socken där man blivit dömd, och var dessa avrättningar exakt har ägt rum har vi i flera fall inte haft en aning om. Förrän nu, säger Desirée.

Tidigt insåg man det nödvändiga i att blanda in lokalbefolkningen i projektet.

– Vi gick ut med ett upprop i tidningarna och på sociala medier för två år sedan. Vi var tydliga: ”Vi vet inte. Vet ni?” Gensvaret blev fantastiskt.

Hembygds- och forskningsföreningar, amatörhistoriker och markägare har lämnat ovärderliga bidrag. Studiecirklar har bildats, kyrkböcker har plöjts, rättegångsprotokoll har studerats. Projektgruppen har även lyssnat till en lång rad muntligt traderade berättelser om avrättningar – skrönor som kanske inte håller för vetenskapens stränga sanningskrav, men som ändå är av stort värde i detta sammanhang.

Under åren 1800–1864 avrättades 644 personer offentligt i Sverige – nästan en i månaden. På 1700-talet var det ännu fler. Halshuggning var den vanligaste metoden från 1730-talet.

Avrättningsplatserna förlades ofta till gränser – som vid Mostigshällorna, som utgör en sockengräns. Det var ingenmansland, utmarker, och dit förpassades avskrädet, det man inte ville veta av.

De avrättade begravdes alltid i anslutning till avrättningsplatsen och det fanns en föreställning om att själva gränsen skulle göra de avrättades vålnader förvirrade – de visste inte riktigt åt vilket håll de skulle ta vägen, och därigenom skulle gränsen ”låsa fast” den dödas ande och hindra den från att gå igen bland folk.

Avrättningarna var stora händelser i bygden och krävde omfattande förberedelser.

– Först skulle man röja upp en öppen yta, ofta lika stor som en fotbollsplan, för att all publik skulle få plats. Sedan skulle en schavott byggas, berättar Desirée.

Syftet var att avskräcka: så här går det om du inte följer lagen. Barn, pigor och drängar skulle stå närmast schavotten, de ansågs ha mest att ”lära”.

Men att halshuggningarna skulle ha varit folkfester, som ofta hävdas, ifrågasätts starkt av Desirée Kjellberg och hennes kollegor.

– Tvärtom har vi hittat många vittnesmål om att folk har svimmat, det talas också om ”sorl av fasa” när bilan föll. Och i ett nedtecknat vittnesmål berättar en man att avrättningen ”var det ruskigaste jag varit med om. Hade jag ej haft de nerver och natur jag har, hade jag aldrig stoppat”.

Mamma höll för mina ögon, men jag såg ändå.

Avrättningarna i Sverige är ett historiskt faktum som det inte talats så mycket om. Platserna där ohyggligheterna utspelade sig har i de flesta fall varit obemärkta och bortglömda.

– Men dödsstraffet i Sverige kan inte bara behandlas som ett dåtida fenomen, säger Desirée Kjellberg.

Frågan är förstås sedan länge begraven, politiskt sett, men lever ändå i något slags undervegetation. Det är bara att titta på kommentatorsfälten på Internet, där många säger sig vilja ha dödsstraffet tillbaka.

– Dessutom, fortsätter Desirée, har vi alla nyanlända, som i många fall kommer från länder där dödsstraffet fortfarande finns, en del av dem har till och med flytt eftersom de personligen hotas av avrättning.

För dessa nyanlända har Fängelsemuseet arrangerat en samtalsgrupp som regelbundet träffats för att diskutera frågor och brott, straff och livets värde.

28-årige Morteza Obeidavi kommer från staden Ahwaz i södra Iran. Han har deltagit i samtalsgruppen och är också med på den bussresa i slutet av april där vi beskådar tre av konstinstallationerna. Morteza är kontroversiell miljöaktivist och såg sig tvingad att fly till Sverige för 15 månader sedan.

– Jag har varit på fyra offentliga avrättningar i mitt land, säger han. Och sett många på tv. I Iran hänger man oftast de dödsdömda. En gång när jag var på plats hängdes två personer samtidigt. Jag blir mycket ledsen när jag tänker på de här människorna.

Kunde du inte bara låta bli att gå dit?

– Nej, regimen vill att folk ska se på.

Morteza glömmer aldrig sin första kontakt med det brutala statliga våldet.

– Jag var fem år och var på torget med min mamma för att handla mat. Plötsligt bildades en folksamling, man skulle hugga fingrarna av en tjuv. Mamma försökte hålla för mina ögon, men jag såg ändå lite grand. Mamma grät och grät, hon var så upprörd att hon glömde att handla när vi gick hem.

Morteza säger att han uppskattar konstinstallationerna och han tycker att det är skönt att befinna sig i ett land där staten inte tar livet av folk.

Vad har då konst med halshuggningar att göra?

– Samtidskonsten är fantastiskt bra på att skapa samtal och ge nya och fördjupade perspektiv, menar Desirée Kjellberg.

Hur valde ni ut konstnärerna?

– Efter en konstnärsutlysning, där vi fick in över 90 ansökningar, valde vi ut sex konstnärskap som vi kände hade förmågan att nyansera och vidga ämnet med olika infallsvinklar. Konstnärskap med förståelse för platsens historik, men som inte skulle fastna vid den blodiga avrättningen.

 

Anna Asplinds ljudinstallation täcker 20 000 kvm, så det tar sin tid att upptäcka allt.

Anna Asplinds ljudinstallation täcker 20 000 kvm, så det tar sin tid att upptäcka allt.

 

För de deltagande konstnärerna är begreppet ”platsspecifik” centralt. Deras verk kan bara existera och fungera på de ställen där de nu finns. När Anna Asplind skulle skapa sitt ljudcollage – som utspelar sig på 20 000 kvadratmeter – var det viktigt att först ”känna in” platsen ordentligt. Därför fick hon låna ett rum hos markägaren Mats Persson för att ha nära till Mostigshällorna.

– Jag har säkert tillbringat fem sex veckor här sammanlagt. Planerat mitt verk, så klart, men vissa dagar har jag bara befunnit mig här.

Förutom dödsstraffet har två andra omständigheter vävts in i Annas verk:

– Under kalla kriget var Mostigshällorna militärt område, stängt för allmänheten. Kombinationen avrättningar och krigsmakt har fått mig att reflektera över statligt våld. Och i somras, när jag var här och arbetade, fanns på platsen ett tältläger som beboddes av bärplockande bulgarer. Och jag tänkte: den här sockengränsen var förr en plats för de utstötta. Men i dag är det snarare nations- eller EU-gränsen som skiljer ut de oönskade.

Ditt verk heter Kommer himlen alltid att vara blå?. Varför?

– Det har att göra med de sociala föreställningar som för tillfället råder och som styr vår tillvaro. Färgen blå, till exempel, existerar inte i äldre texter. Det är en språklig konstruktion som råkar gälla just nu. Vi säger att dödsstraffet är avskaffat i Sverige, men det som vi tar för givet i dag kan förändras, precis som färgen blå.

Hemmanet som Mostigshällorna tillhör har funnits i Mats Perssons släkt sedan 1500-talet och Mats håller det för mycket troligt att hans förfäder bevittnade de två avrättningarna som utfördes på platsen.

– Och jag vet att min farfars far, när han var 13 år, skickades i väg för att vara med vid en avrättning några mil norrut, säger han.

Senare under den här dagen ska vi uppleva två andra verk. I Norrbo bro har Nadine Byrne skapat kontemplationsbänkar till minne av de människor som avrättades där. Hon har även grävt ner mikrofoner i rotvältor för att ta upp ljudimpulser som sedan omvandlas till dova, sorgesamma toner som ljuder över platsen. Och i Ovanåker har David Larsson ställt upp åtta brända keramikurnor vid en liten tjärn, för att hedra de kvinnor som i trakten brändes på bål för häxeri på 1600-talet.

 

Men tillbaka till blandskogen vid Mostigshällorna, där vi går omkring med våra hörlurar och lyssnar på musik, fågelkvitter och Anna Asplinds röst som säger åt oss vad vi ska göra. Har jag dragit det här med ”dans” för hårt? Vi hasar ju bara omkring i skogen – det är inte Svansjön, precis. Men å andra sidan: vi rör oss i enlighet med instruktioner från en koreograf, så varför inte?

Försjunken i tankar har jag hamnat lite vid sidan av. Just när jag ska vända tillbaka mot stigen säger Annas röst plötsligt åt mig att blinka 21 gånger.

Jag gör som hon säger.

Först efteråt berättar hon i mina lurar att en assistent vid en halshuggning en gång räknade hur många gånger den avrättade blinkade – efter det att huvudet skilts från kroppen.

Han fick det till 21 gånger.

 

Text: Tomas dur Fläckman
Foto: Johan Bergmark

 

Publicerat i Tidningen Vi, juni 2017

 

 

VANLIGT STRAFF
Fram till början av 1800-talet var döden det vanligaste straffet för allvarliga brott, eftersom fängelser var ovanliga.
Även barn, djur och föremål(!) har kunnat dömas till döden.
1734 års lag hade dödsstraff för 68 olika gärningar.
Halshuggning har varit den vanligaste metoden i Sverige.
Dödsstraffet kunde förstärkas genom stegling, då den avrättades kropp styckades och kroppsdelarna fästes på hjul som satt på höga pålar. Där kunde de sitta länge– allt för att avskräcka folket.
Redan på 1700-talet ifrågasattes dödsstraffets legitimitet, och frågan debatterades under hela 1800-talet.
1876: Den sista offentliga avrättningen verkställs.
1910: Den sista avrättningen i Sverige.
1921: Dödsstraffet avskaffas i fredstid.
1973: Dödstraffet avskaffas även i krigstid.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar