Porträtt

David Lagercrantz: ”Helt hysteriskt!”

av Johan Norberg

Om några dagar smäller det. Då släpps David Lagercrantz roman Det som inte dödar oss – fortsättningen på Stieg Larssons sanslöst framgångsrika Millennium-trilogi. Pådraget är enormt, världen runt. Det är den största boklansering Sverige skådat.
Vi:s musikkrönikör Johan Norberg har varit vän med David Lagercrantz i 20 år och har på nära håll kunnat följa cirkusen kring den nya boken.

Boken är en kolossal succé, redan innan den nått bokhandelsdiskarna. Det som inte dödar oss, David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi, är den största bokutgivningen i världen 2015. Marknadsföringen är av militära proportioner, sekretessen rigorös och förhoppningarna närmast religiösa, som det kan bli när en enda bok gör skillnaden mellan nyanställningar och nedskärningar på flera arbetsplatser. Den släpps i minst 45 länder och försäljningen i Sverige förväntas tangera en av de mest sålda böckerna någonsin, Jag är Zlatan, och den har han också skrivit.

Det går bra för David nu. Som sämst kommer han att bli stenrik, eller snarare stenrikare, och inför recensionerna är han rustad. Säger sig aldrig tidigare varit så noggrann med en bok. ”Pressen har varit enorm, men det har bara gjort mig gott och höjt mig som författare.”

När journalisten Stieg Larsson avled 2004 efterlämnade han tre kriminalromaner som skulle komma att bli en postum världssuccé med över 80 miljoner sålda böcker.
De hängivna läsarna hade med författarens tidiga död förlorat några spännande litterära gestalter, och bokförlagen en guldkalv, tills tanken dök upp: att låta någon annan ta över karaktärerna och skriva en fortsättning.

David säger ofta att det som händer honom är ”helt hysteriskt”. Den här gången var jag benägen att hålla med. Nyheten hamnade på löpsedlarna som en storpolitisk händelse och fick en del syrliga kommentarer. Att det var just David Lagercrantz som skulle skriva retade upp några av hans kollegor, och Expressen publicerade ett häftigt personangrepp på inte bara honom utan också på hans berömda far och hela släkten Lagercrantz. Senare tvingades tidningen dra tillbaka texten.

Det är något av följande som provocerar, kanske allt sammantaget:

David Lagercrantz är född adel i en släkt som på båda föräldrarnas sidor är framgångsrika intellektuella. Pappa Olofs gärning går inte att överskatta, knappt någon annan skribent har varit lika respekterad och fruktad under andra halvan av 1900-talet då de flesta betydande författare och poeter kom och gick i det lagercrantzska hemmet, men det var Martina som med sitt kraftfält och sin energi var den sociala medelpunkten, säger David, som fortfarande pratar med sin 94-åriga mamma på telefon varje dag.

”Hon var verbalt den roliga i familjen, tveklöst. Kunde prata om vad som helst och hoppa mellan högt och lågt. Pappa var en mer hämmad person som höll allt inne och gärna pratade om andras lidande men inte sitt eget.”

Så växte David upp, mitt i litteraturen, med den åldrande pappans uppmärksamhet, som det ensamma sladdbarnet förunnades.

Privilegierad, men för egen hand framgångsrik och kritikerhyllad för sina senaste böcker.

En del av hans karaktär är som tagen ur en roman av Evelyn Waugh: Otidsenligt chevaleresk.
Kostymerna han bär är skräddarsydda. Anmärkningsvärt skör och svårt opraktisk, ringer en hantverkare om en tavla behöver sättas upp.
Å andra sidan vältränad tack vare regelbundna gymbesök, mer som ångestventil än muskelbyggande. Saknar de flesta traditionella överklassattribut – absolut inte golf, segling eller vinkällare.
I den miljö han växte upp i fanns inget mer vulgärt än att glänsa med pengar, och det enda som räknades var – något han själv framhåller som en välsignad förbannelse – släktens och pappans dygd: Det noggranna arbetet. Det disciplinerade skrivandet.

Jag lärde känna David när våra äldsta döttrar började i förskola 1995. Sedan dess har det blivit fler barn, men samma dagis och skola. Våra fruar har krävande karriärer med långa arbetsdagar så det är mest jag och David som lämnar och hämtar. Det har gett oss tillfälle att prata en hel del under overall-åren när avsked kärvat och vi stannat för att torka tårar och sjunga Här kommer Pippi Långstrump på morgonsamlingen. Ett återkommande samtalsämne är hur vi skulle gå och äta lunch på lokal, bli kvar en hel eftermiddag, gå vidare till Operabaren, bli svårt berusade och komma hem nästa morgon.

Det händer aldrig.

Den här texten består av anteckningar från privata möten, men vid ett tillfälle i maj träffades vi hemma hos honom för en koncentrerad timme med frågor-svar.

David bor med sin familj i vad man skulle kalla en spatiös våning på Södermalm i Stockholm, inte enorm men med respektingivande takhöjd. Bra för David, som ytterst ogärna lämnar hemmet annat än för att handla mat och hämta barnen.

”Jag har aldrig sagt till barnen ’pappa skriver’, som det alltid lät när jag var liten”, säger David. ”Skrivandet har aldrig varit heligt på det sättet. De kommer hem tidigt från fritids, livet pågår och barnen är här. Mina sömnproblem gör att jag vaknar med ett ryck vid fyra, så när barnen stiger upp har jag jobbat på rätt bra i tre timmar. Essensen av skrivandet sker då, resten av dagen går jag runt och strular. Jag är inget koncentrationsfenomen och förundras över att jag får så mycket ur händerna. När jag lämnat barnen i skolan, och de är glada, kan jag känna ett sting av eufori och så kommer en tanke som jag går hem och antecknar. Jag brukar säga att jag skriver bäst när jag inte skriver.”

Vi backar till 2011. David avslöjar att det hemliga projekt han skrivit på i ett halvår är en bok om Zlatan Ibrahimović. Jag tycker det är ett antiklimax efter allt hemlighetsmakeri och säger: ”Vad kan man rimligtvis skriva om honom, en massa fotbollsmatcher?”

Vi står i nedervåningen på dagis, mina pojkar tar på sig skorna och David kämpar med Hjalmars overall. Han tar otroligt illa upp över min raljanta kommentar och svarar korthugget och dräpande. Jag hade fått känna på en sårad Lagercrantz och känner mig idiotförklarad. Det rinner av mig efter någon vecka, och när jag påminner honom i dag minns han inte episoden.

Mitt under den enorma succén med Jag är Zlatan berättar David att han har börjat skriva igen. ”Det är stort, tro mig, och verkligen hemligt, de skulle döda mig om jag sa något.” ”Zlatan på nya äventyr”, skojar jag. David skrattar inte, korrigerar bara mitt felaktiga uttal av Zlatan.

Långt senare får jag veta att han i augusti 2013 kallats till ett konfidentiellt samtal och släppts in bakvägen till källaren på Norstedts förlag. Sedan följer möten med Stieg Larssons bror Joakim, olika agenter och förlagspersoner. Processen drar i gång och David tvingas använda kodord i mejl till de inblandade och skriver på en dator utan internetuppkoppling för att inte riskera att bli hackad. Manus skickas via personliga kurirer med USB-minnen till förlaget. Det är som taget ur en av Millennium-böckerna.

Det låter som ett självmordsprojekt?

”Jag vet, fallhöjden var enorm, men pressen lyfte mig. När jag skriver mina egna romaner blir jag tveksam – varför ska jag över huvud taget skriva? – men om jag korsbefruktas med något annat och känner ett tryck att ’det här är viktigt’, då höjer jag mig och frigörs från mina självtvivel.

I början, framför allt när det offentliggjordes att jag skulle skriva en fjärde Millennium-bok, kände jag en ängslighet, såg ett vakande öga som inte var bra. Där fanns trycket och skräcken att misslyckas, jag tänkte ’så här skulle inte Stieg ha gjort’, och därför slutade jag i något skede att titta i hans böcker. Jag är ingen copycat och måste ju tillföra mig, så när jag väl hade fått in allt i mitt system, någon gång i mars 2014, fanns ingen annan känsla än att det var min roman.”

Vad har du lärt av författaren Stieg Larsson?

”Jag är otroligt imponerad av drivet i berättandet och hans moraliska patos, men framför allt det fenomenala intrigbygget som också var det svåraste för mig. Eftersom han hade flera parallella handlingar dög det inte med ett mord, det bör pågå någonting på Millennium-redaktionen och flera andra platser.”

Lägger du upp det med post-it lappar på väggen? 

”Nej. Det har tickat i mig konstant, på promenader, när jag går och tränar. Intrigbygget har gjort det till ett annat slags skrivande.

Jag var också tvungen att hitta in i karaktärerna och våga göra dem till mina, men de var inte alltid så lätta att förstå sig på. Som Lisbeth Salander. Hon var som bäst i ’action’, när hon slår tillbaks som underdog. Från början fungerade det inte att gå in på djupet, förklara hennes drivkrafter.

Jag provade mig fram och diskuterade med förlaget: Vem fan är Lisbeth, skulle hon ha gjort så, är det rimligt?

Sedan var det underbart att skriva Mikael Blomkvist, en gestalt som på något sätt ligger mig nära. Möjligen hade jag ibland svårt för hans fullständigt magiska kvinnotycke. Han förför dem inte ens, går bara in i ett rum och så faller de ihop. Han är inte lika promiskuös i min bok, och kvinnorna faller inte lika handlöst.”

 

TORSDAGEN DEN 1 JANUARI 2015

Vi åker på skidresa till Järvsö med våra familjer. David ansätts av tomheten som följer efter att ha lämnat manus, men verkar också lättad. När vi placerat barnen i skidskola och åker liften upp för att ta ett första åk berättar han lite om boken. Strax innan han kastar sig nedför backen säger han triumfatoriskt: ”Ingen ska fan säga att jag hastat ihop något, jag har aldrig slitit så hårt.”

Han åker precis som Roger Moore – snabba, korta svängar.

Läste du mycket kriminalromaner i yngre år?

”Nej, jag är fel uppfostrad kan man säga. Jag började först på senare år och upplevde ibland ett antiklimax mot slutet; gåtan kunde vara rolig men svaret ofta fattigt, tråkigt. Däremot finns vissa författare – förutom Stieg Larsson – jag läst helt besatt och med stor behållning, som till exempel Håkan Nesser och Dennis Lehane.”

Jag har svårt att se dig som en författare av bestialiskt våld. Har du forskat i vapenkunskap och rättsmedicin?

”Jag kräks på sådana där guillouska vapentyper, har svårt för att utöva våld och beskriva våld, förmår inte frossa i det som vissa författare. Det förekommer i boken, men jag går inte in i det. Jag tror det blir starkare om man inte skriver ut det. Det är framför allt den intellektuella gåtan som roar mig.”

 

SÖNDAG DEN 29 MARS

Jag tar med min yngsta son till familjen Lagercrantz så att barnen får leka. Kommande vecka ska David åka till London för att träffa förläggare från 30 länder som läst boken och ser potential till en storsäljare. Uppgifterna om upplagans storlek revideras hela tiden. En klassisk snöbollseffekt, bortom gripbara proportioner. På sociala medier kommer nu något om boken varje minut, dygnet runt, i hela världen, något som triggar i gång Davids maniska självgooglings-beteende efter illvilliga kommentarer, som ett ständigt pillande på sårskorpan. Under helgen har Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson uttalat sig för pressen och David fingrar nervöst på sin smartphone. ”Nej, jag borde egentligen inte läsa det här”, men han slår in det i sökmotorn och visar mig.

”Han kommer från en helt annan bakgrund. Allt har varit lätt för honom. Han är ingen aktivist. Allt är bara fel … Låt Lagercrantz gräva sin egen grav.” (Eva Gabrielsson, 27 mars 2015 till nyhetsbyrån AFP.)

David är inte oberörd av Gabrielssons utspel. Han säger flera gånger att han känner uppriktig sympati för henne och det hon har gått igenom.

”Vad jag än säger om Gabrielsson blir det fel. Inte ens ’jag har inga kommentarer’ känns bra.”

Vi står i det lilla utrymmet bakom murstocken där David sitter och skriver. Telefonen ringer, han stelnar till och numret får honom att andas genom tänderna. ”Ja, vad fan, du ser ju hur jag har blivit, rycker till när det ringer.” 

Som gammal kvällstidningsjournalist känner han igen numret. ”Nej, jag svarar inte.” 

Det plingar ett SMS från en journalist på Expressen som ber David ringa upp om ”en grej”. ”Han säger inte vad det gäller, det är smart”, säger David, och ringer sin agent på Norstedts och ber om råd. De kommer överens om att inte kommentera Gabrielssons uttalande.

Mitt i telefonsamtalet börjat hans son ropa ”pappa, pappa” helt hysteriskt och David svarar ”Min älskling, jag kommer”, säger reflexmässigt ett tankspritt ”puss” till norstedtsmänniskan och lägger på i örat på henne.

Våra sexåriga söner vill koppla ihop sina Ipads för att spela Minecraft, därav krisen.

 

FREDAG DEN 24 APRIL

David ringer, tjugo i nio på kvällen. ”Borde vi inte sätta i gång med Vi-artikeln?” Förlaget har påpekat för honom vilket unikt första tjing Tidningen Vi har fått, att världens alla tidningar står i kö. Jag känner mig lite stressad, kanske har jag inte förstått hur stort det är, möjligtvis har jag också underskattat problemet att skriva om en nära vän.

 

TORSDAG DEN 14 MAJ

Fritids är stängt och Davids hustru Anne behöver vara ensam i lägenheten för att förbereda ett viktigt chefsmöte på Sveriges Radio. Han måste ta med barnen ut så att hon får arbetsro. De kommer över till oss och barnen drar i gång och leker. David, som i normaltillstånd alltid är uppjagad, går nu – sedan boken blev klar – mer mot skärrat exalterad. Förlaget har beordrat hemligt telefonnummer eftersom han, som är ohyggligt konflikträdd och bara vill vara snäll, tackar ja till alla som ringer. Situationen blir ohållbar. Omfattningen kräver en stab av pressagenter. Hösten är redan fullbokad med intervjuer, talkshows och bokmässor runt om i världen. Han vill ändå inte se sitt skrivande som ett slags affärsverksamhet. 

”Jag mår inte bra av det, kan inte identifiera mig med det tankesättet som ju finns hos en del författare och vill hålla behörigt avstånd.”

Är detta, med det affärsmässiga, annorlunda i dag än för 30 år sedan?

”Det går inte att jämföra. När jag växte upp fick författare status i kraft av sitt författarskap och man insåg vikten av att ett samhälle behöver intellektuella. I dag får du, i en stor del av media, din status genom kommersiell framgång, och det är ett perspektiv som för mig, genom min uppväxt, är helt främmande.”

Vad tror du Olof hade sagt om det du skriver i dag?

”Jag hoppas han hade sett det hårda arbetet med boken, allvaret, det som var så heligt för honom. För det vill jag väl på något sätt få min fars välsignelse från himlen.

Jag har haft mycket prestationsångest på grund av honom, men nu kan jag börja strunta i det lite.

Hos Olof fanns formuleringen, tanken och insikten. Han pratade sällan om dramaturgin och berättandet, det som jag hittade i och med Zlatanboken, och jag känner att jag står mig mer fri nu. Man måste inte skriva lärda avhandlingar om Proust, man kan gå in i allt med stort allvar, fotbolls- eller kriminalromaner, och skapa intressant litteratur. I dag har genrelitteraturen flyttat fram sina positioner och så småningom tror jag vi kan se ett Nobelpris här, eftersom det inte handlar om genrer utan om hur man gör det, helt enkelt.”

Du tänker ofta på din pappa?

”Ja. I slutet av 1990-talet, när han var gammal och slagrörd, sa han vid ett av mina besök: ’Ingenting du gör, David, gör du på allvar.’ Det krossade mig. Jag minns att jag gick över Solnabron med orden ringande i öronen, förintad. Det tog extra hårt, eftersom han ju alltid annars var uppmuntrande och stolt. Hela mitt liv har jag fått Olof slagen i huvudet på mig. ’Så här skulle inte Olof ha gjort’, och sådant.

Nu, när den här boken är på en sådan enorm internationell nivå, kan jag inte låta bli att dagdrömma lite om att spöa honom helt enkelt, fattar du?”

Att han blir lanserad internationellt som David Lagercrantz pappa?

”Ja, det kanske är lite att ta i, men varför inte?”

 

ONSDAG DEN 27 MAJ

Mitt i uppladdningen inför Millennium-boken åker David till Storbritannien för intervjuer om hans bok om datorpionjären Alan Turing från 2009 som släpps i engelsk översättning. I ett samtal om berättarteknik tar han boken om Zlatan som exempel på hur han försökte hitta huvudpersonens röst i stället för att citera ordagrant, något han redan sagt i hundratals intervjuer men nu blåser media upp det till en nyhet. Dagens Nyheter skickar ut en nyhetsflash på nätet: ”Zlatanbiografins författare erkänner: ’Jag hittade på alla citat.’” 

David känner sig missförstådd och blir förtvivlad. Det trappas upp ett mediedrev i några dagar, flera författarkollegor är kritiska, men plötsligt vänder det. Alla stora tidningar bekräftar Lagercrantz metod som en av de brukliga för biografier och Jag är Zlatan hyllas – igen – som en av de bästa idrottsskildringarna någonsin.

 

SÖNDAG DEN 31 MAJ

David ringer på morgonen och undrar om pojkarna kan leka en stund. Han har precis landat efter sin tur till London och New York och befinner sig i ett hysteriskt jetlagtillstånd. Resan har gett en föraning om vad som ligger framför honom.
I New York var bokmässan tapetserad med reklam för boken i engelsk översättning, 
The Girl in the Spiders Web. ”Det var overkligt, absurt. Jag gick omkring och blev presenterad för folk på cocktailpartyn, precis som i en film av Woody Allen.”

På väg ut ur lägenheten ser han Riddarhusets tidning som ligger på hallbordet. Han får ett mindre utbrott och kastar i väg den.

”Det står i adelskalendern att vi är fyra i vår familj, och det här skiter jag egentligen i, men varenda jävla år skickar jag en rättelse, men Signe (Davids äldsta dotter) räknas inte eftersom jag och hennes mamma inte var gifta. Idioter!”

Hade du trott att projektet skulle bli så här stort?

”Det är ingen självklarhet att det ska bli stort när man fortsätter en död författares verk. Jag var känd för att ha spökskrivit en fotbollsspelares biografi, men vi visste faktiskt inte hur det här skulle tas emot. Jag hoppas – eftersom så många förläggare runt om i världen har förhandsläst – att det inte bara är Stieg Larssons namn utan också något i min bok som gjort intresset så stort.

Hur tänker du inför recensionerna?

”I vanliga fall ligger man vaken och undrar: Är det någon gammal fiende som ska recensera? Får man dålig kritik i en tidning kan det vara helt kört, så skoningslöst. Nu kommer det att dundra in recensioner från hela världen, med tidningar som Le Figaro, The New York Times, The Guardian och andra, så någonstans jämnar det ut sig. En dålig recension i Dagens Nyheter blir en bråkdel av allt som skrivs. Jag kommer inte att stå och falla med det.”

Vi ska ses för att ta bilder på oss tillsammans och på väg hem till honom vid Zinkensdamm slår det mig att man knap-past kunde ha hittat en bättre placerad författare, David bor ett stenkast från de centrala platser som förekommer i Stieg Larssons böcker. Ibland, när vi ses i lekparken med barnen, kommer turistgrupper på ”Millennium-vandringar”.

”Du som känner mig ser ju att allt utspelar sig där jag bor. Jag reser ogärna och gör ingen research på exotiska platser, utan använder ställen där jag redan har varit. I grunden är jag en Bilbo som vill vara hemma i Fylke, men ibland tvingas jag ut i världen.”

Jag väntar i dörröppningen till badrummet medan han rakar sig med engångshyvel.* Jag har aldrig sett någon raka sig så hårt utan att börja blöda.

”Du måste skriva något om intrigen”, säger David.

Okej då, vad handlar det om?

”Jag gjorde ett reportage för länge sedan om en döv autistisk pojke. Efter en bilresa tecknade han ett trafikljus, exakt med perspektiv och allt. Hans blick, den satte sig i mig, så fascinerande. Tänk dig ett barn med savant syndrom som vittne i en kriminalroman! Artificiell intelligens hade jag med mig från boken om Alan Turing. Att beskriva vetenskap som en del av mordgåtan och så mitt intresse för savanter blev helt förlösande för storyn.

Det måste till något sådant som gör att man går i gång, annars blir det ’nu ska du skriva en bok om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander’ och hur fan ska man börja. ’Det var en mörk och stormig natt?’”

Jag läser på bokomslaget ”En sen natt ringer professor Frans Balder, en ledande auktoritet inom AI-forskning, till Blomkvist”.

Det ska vara något med natt.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Moa Karlberg

 

David Gunnar Franciskus Lagercrantz.
Ålder: 52 år.
Bor: I lägenhet på Södermalm i Stockholm.
Familj: Hustrun Anne, divisionschef på Sveriges Television, tre barn.
Bibliografi i urval: Göran kropp 8 000+ (1997, om äventyrarenGöran Kropp); Änglarna i Åmsele (1998, om Åmselemorden); Ett svenskt geni (2000, om uppfinnaren Håkan Lans); Syndafall i Wilmslow (2009, om datorpionjären Alan Turing); Jag är Zlatan Ibrahimovic´ (2011).
Oanad merit: Har vunnit en pingismatch mot J-O Waldner.
Aktuell: Det som inte dödar oss kommer ut på Norstedts förlag den 27 augusti. Den är inte baserad på det ofärdiga manus som Eva Gabrielsson sägs ha i sin ägo, utan är en helt ny, av David konstruerad, historia.
 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar