Reportage

De drömmer om BLÅGULT & HELVITT

av Magda Gad

För tio år sedan var det ingen som trodde att Sverigedemokraterna skulle bli ett av de största riksdagspartierna. Nu får de rekordsiffror, samtidigt som rasideologiska Svenskarnas parti går till val. Vi har mött människorna som vill ha ett homogent, nationalistiskt Sverige.

Mannen som inte vet att han ska skjutas i ryggen talar om solidaritet. Det är första maj 1983, Socialdemokraterna har återtagit regeringsmakten efter sex år i opposition och han har en dröm. Han drömmer om internationellt samarbete, om en europeisk politik för tillväxt och jobb, om ett gemensamt stöd till länder som har det sämre ställt.

En rekordpublik har samlats på Västra torget i Jönköping för att lyssna på hans tal. Barnfamiljer, tonåringar, pensionärer. 6 000 personer som alla blickar åt samma håll. ”Vi måste avsky våldet i alla dess former och arbeta för dialog och fredliga förhandlingar som lösningar på konflikter”, säger Olof Palme från talarpodiet.

Exakt 31 år och ett statsministermord senare skakar Jönköpings gator. Grafitgrå moln hänger som ett lock över staden, folk drar åt jackorna i isvinden. Kravallpoliser står i varje kvarter.

– AFA går nu längs Klostergatan! ropar en polis i sin radio och springer mot en grupp maskerade ungdomar.

Innan han hinner fram hörs en kraftig explosion. Människor rycker till. En polis lyssnar i sin öronsnäcka, berättar att en bomb har sprängts på Västra torget. 
På Kungsgatan har ett tjugotal svartklädda personer trängts upp mot en vägg och visiteras. De som gör motstånd trycks ner på marken. Tunga polishästar står och trampar, det ljuder av metall mot asfalt och luktar spillning.

Torget är avspärrat med kravallstaket och ligger öde så när som på en mörkblå kravallbuss. I ett hörn syns rester av sprängningen. En timme efter utsatt tid, försenade av bombhotet, kommer de. Mest män, men även enstaka kvinnor. Jeans, gympaskor, någon tatuerad skalle. Funktionärer börjar bygga ett podium. Gula flaggor med den svarta skräckhjälmen sträcks upp i luften. I bakgrunden, bortom fanorna, står en ensam staty. ”Nike Fredsskulptur till Olof Palmes minne”, rest som en hågkomst av det klassiska första majtal som han höll här.

I dag ska företrädare för Svenskarnas parti (SvP) tala på samma plats. De anser att de är det verkliga arbetarpartiet. Busschaufförer, betonghåltagare, bilmekaniker står på deras riksdagslista. En rödhårig kvinna som kommit hit för att demonstrera med SvP har tidigare varit Sverigedemokrat, men nu när de ”har tagit in så många invandrare i partiet” vill hon inte längre rösta på dem. Hon tycker att Sverige ska vara för svenskarna. Jag frågar henne vem som är svensk.
– Vad är det för dum fråga? Det ser du ju, säger hon och pekar på sitt ansikte.
– Det är ju skillnad på hur jag och du ser ut. Du kanske är adopterad eller nåt.

Jag är född i Sverige och har svenskt medborgarskap, är jag inte svensk då?

– Född i Sverige? Om man har släkt här sedan flera hundra år tillbaka, då är man svensk.

En man i skinnväst spottar ut en snus och muttrar att vi inte har råd med invandring. Att statistik som visar annat är förbannad lögn. Att det går åt helvete med Sverige.
– Inget produceras ju här längre. Folk har inga pengar, de har bara banklån.

Klungan av SvP-anhängare formerar sig i rader efter varandra. Utanför avspärrningarna har tusentals motdemonstranter samlats.
– Marschera, kamrater! dirigerar en SvP-ledare och tåget börjar röra sig ut från torget.
– Inga nazister på våra gator! exploderar folkmassan. 
Samtidigt börjar stadens kyrkklockor ringa för att varna för fara. Det har inte hänt sedan krigsutbrottet 1939.

Svenskarnas parti hette tidigare Nationalsocialistisk front. De vill ha ett homogent Sverige utifrån etnisk grund. Alla medborgarskap som utgivits till invandrare sedan 1975 ska omprövas och ”icke-svenskars svenska medborgarskap skall återkallas”. Invandrare dömda för brott ska utvisas omedelbart, därefter ska en återvandringsprocess inledas för ”icke-svenskar”. Vid tveksamma fall kring vem som är svensk anser de att dna-tester kan användas.

Denna första maj arbetar 450 poliser för att de 200 demonstranterna ska kunna ta sig fram genom staden. Först går polisens hundpatruller, bakom kravallryttarna och sedan ytterligare kravallpoliser i hjälmar. SvP:s egna funktionärer bär plexiglassköldar. Sittprotester hindrar deras framfart.

– Dagens polis skyddar morgondagens Hitler! skriker några tjejer.

– Nassesvin! Hur känns det där inne? undrar en muskulös kille och hytter med näven i höjd med demonstranternas bröstkorgar. 
Det kastas bengaler, knallskott, färg, pissfyllda ballonger. En motdemonstrant som tar en fana från en SvP:are blir nedslagen av en partifunktionär. En glasflaska träffar Daniel Carlsen, ledare för Danskernes parti som stödgår i kostym längst fram i tåget, i huvudet. Även ett tiotal personer från Svenska motståndsrörelsen, en uttalad nazistisk kamporganisation som bakar hakkorsprydda tårtor på Hitlers födelsedag, stödgår med SvP.

När tåget kommer tillbaka till Västra torget håller partiföreträdarna Anna Jonsson, Jörgen Kromann samt partiledaren Stefan Jacobsson tal. Mot en gemensam europeisk politik. Mot storfinansen. Stefan Jacobsson anser att ”Sverige sedan Olof Palmes tid har vandrat en mycket farlig och ödesdiger väg”. Till folkmassan som buar utanför avspärrningarna vrålar han: ”Era jävla hycklare!” Sedan häller man bensin på en EU-flagga och eldar upp den.

Tre dagar tidigare fikar jag och fotograf Niclas Hammarström med Jörgen Kromann och hans sambo Gunilla, som också är SvP:are. Vi sitter i deras trädgård, ute på landet nära havet. En katt galopperar över åkern. Den är svart med vita tassar.
– Den kunde ha hetat Svart, men den heter Vit. Jag förstår vad ni tänker om det, säger Jörgen Kromann och skrattar yvigt.
 Han är emot ständigt-ökad-tillväxt-filosofin och storfinansens globalisering och vill leva ett enkelt, miljövänligt liv. På tomten växer olika blommor i den vilda gräsmattan.

– Jag är för mångfald, det låter kanske konstigt, fortsätter han i samma skämtsamma ton. 
Sedan blir han allvarligare:
– Men om det ska finnas mångfald måste de olika delarna till mångfald finnas. Då måste det finnas olika folkslag.

Därför anser han att de inte ska blandas. I nättidningen Realisten, som Jörgen Kromann skriver för, kommenterar signaturen Ellen: ”Fick jag råda helt ser jag att ingen blandar alls. Jag mår fysiskt illa av att se rasblandade par och jag vet mycket väl dess konsekvenser. Blandras är inte biologiskt hållbart.”

Jörgen Kromann poängterar att han inte vill ha några raslagar.
– Men i partiprogrammet står det vilka som ska bli svenska medborgare. Man ska vara etnisk svensk eller tillhöra det västerländska etniska arvet.
Det vill säga att om en svensk och en icke västerländsk får barn så kan den sonen eller dottern inte få svenskt medborgarskap. Jörgen Kromann menar att detta är humanistiskt.

– Jag är inte inne på att man ska slå ut andra människor, jag gillar inte vargflocksmentaliteten, men däremot är jag emot att svenskarna håller på att slås ut i dag. Det är skillnad att vara med i ett folkslag som turkarna, de är 70–80 miljoner, de är inte utrotningshotade. Men svenskarna är kanske 7–8 miljoner. Och ett litet folk har svårare att
bevara sina gener och sin kultur än vad ett stort folk har. Han lutar sig tillbaka och funderar:
– Om man vill bevara etniciteten, är man rasist då? Man kan säga att man har ett rasmedvetande, även om man i dag säger att man inte har raser, men svenskarna skiljer sig ju från pygméer och eskimåer till exempel. Vi är inget självutnämnt ädelt folk eller några  övermänniskor, det handlar inte om det, men vi är svenskar.

Vad är rasism för dig?

– Den största rasismen är att förneka ett folks existens, för då kan man bedriva folkmord.

Men när du säger att svenskarna är hotat som folk, menar du då att andra ska komma hit och döda svenskar?

– Nej, nja, det vet jag inte. Det handlar främst om ökande undanträngning och diskriminering av svenskarna.

Menar du då att folk kommer hit från andra länder och gifter sig med etniska svenskar och så föds det sådana som jag?

– Ja, ja, ja. Vilket på sikt får vårt folk att försvinna om det blir för omfattande.

Att detta skulle vara likställt med att vara nationalsocialist vänder sig Jörgen Kromann emot.
– Jag är socialist, det är jag. Jag vill inte ha något klassherravälde i Sverige, och jag vill inte heller ha någon galen diktator som sitter på makten. Man vill alltid föra in det på Hitler och att vi är nazister. Jag vill inte kalla mig nationalsocialist, det är ett besudlat begrepp.

Men du är nationalist och socialist?

– Ja, det är jag. Det låter kanske tokigt då att jag inte vill kalla mig nationalsocialist, men så är det.

Enligt Helene Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet och expert på högerextremism, har national-socialismen utvecklats och förändrats de senaste 70 åren, precis som andra ideologier. Därför anser hon att nazism är ett förenklat begrepp när man pratar om SvP, som hon beskriver som en hybridform inspirerad av olika fascismer och vit makt-rörelser i Europa och USA. Vill man använda en etikett föreslår hon rasideologiska eller fascistiska.

Tidigare var Jörgen Kromann kommunist och fackföreningsman. Han växte upp i ett barnrikehus i Årsta i Stockholm på 38 kvadratmeter med sin mamma och syster. Pappa var dansk och motståndsman under andra världskriget men honom har han aldrig träffat. Hemma var det fattigt.
– Vi hade det inte speciellt fett. Mamma stoppade strumpor och lappade kläder och jag fick ärva min syrras tröjor.

Han såg de sociala problemen, drogs efter lumpen till anarkismen och FNL-rörelsen och gick med i Sveriges kommunistiska parti. Som grovarbetare på Boliden sålde Jörgen Kromann SKP-tidningen Gnistan och blev vice ordförande i fackstyrelsen.
– Jag kämpade för att vi skulle ha sex timmars arbetsdag och bättre föräldraförsäkring och fick hela tiden höra att det har vi inte råd med – men så plötsligt hade man råd att ta emot massa flyktingar. Jag tycker att det var konstigt.

Han anser att etniska svenskar får en negativ särbehandling i dag, vilket är en anledning till att han blev nationalist.
– Om du kommer till Sverige i dag som invandrare så har du en trygghet som jag aldrig har haft. När jag var ung fanns det ingen bostad till mig och det var ingen som brydde sig om det och arbete har jag alltid fått skaffa själv. Kommer man i dag som invandrare så får man sängplats och mat och sedan lotsas man ut till en lägenhet och prioriteras på arbetsmarknaden.

Att regeringen för en generös flyktingpolitik tror Jörgen Kromann beror på en dold agenda.
– Reinfeldt är inte snäll, han gör inte det här för att han tycker synd om syrianer, utan för att massinvandringen splittrar Sverige.

Du tror att Fredrik Reinfeldt vill splittra Sverige?

– Javisst. Det måste ju finnas en logik i varför Alliansen är så generösa. Reinfeldt är allierad med den globala finansmaffian och Bilderberggruppen (slutet sällskap som har ett årligt möte med några av världens mäktigaste politiker och företagsledare) som vill söndra och härska. Vi sista svenskar ska väl bli som indianerna, sitta på Kolmården och så kan ni komma och hälsa på oss och kasta in jordnötter.

Majoriteten av svenskarna delar inte de här åsikterna, hur ska SvP få igenom sin politik?

– Nej, i dag tycker inte de flesta svenskar så här. Men se på SD, när de bildade parti kastade folk ägg på dem också. Och i dag sitter de i riksdagen.

Sverigedemokraterna har gått från att benämnas som rasistiska till främlingsfientliga till invandringskritiska. Många menar att det pågår en normaliseringsprocess och att Svenskarnas parti har kunnat rida på SD:s kölvatten. Lördagen före första maj talar Jimmie Åkesson på Långholmen i Stockholm. På en skylt står det: ”Inget mer EU-tiggeri i Sverige.” Det hänger blå ballonger mellan träden, folk äter korv och minglar. En höggravid SD-kvinna sitter ner på en stol och pustar i värmen. Hon tycker inte att man ska lägga pengar på EU-härbärgen.
– Det känns orättvist. Jag tycker att pengarna ska gå till äldreomsorg i stället.

En annan kvinna, 63 år och juristutbildad, berättar att hon inte litar på journalister. Själv läser hon Exponerat och Avpixlat. Hon fräser:
– Det går åt helvete med Sverige. Se på Södertälje, de skjuter varandra på gatan. Och så skriver tidningarna att folket sörjer. Jag skiter i om invandrare skjuter ihjäl varandra i släktfejder. Varför ska jag sörja det. Jag bryr mig inte ett dugg om de där andrahandsfolken dör!

Hon pratar fortare:
– De kommer hit och spottar på svenska flaggan. De får vara stolta över sina länder men får jag vara stolt över Sverige? Nej, för då är jag fascist! Förra året när jag kom hit hade de skrivit ”fascister” här på stenarna. Jag var rädd för att bli skadad. Nu är de obehagligt med dem som står däruppe och gör oljud.

Bakom avspärrningarna har motdemonstranter samlats. De blåser i visselpipor, bryter ut i öron-bedövande ramsor:
”Inga fascister på våra gator!”

En tjej i shorts och linne berättar att hon tänkte gå och sola i dag, men när hon såg på Facebook att SD skulle ha ett möte tyckte hon att det var viktigare att gå hit och protestera. Det är första gången hon engagerar sig på det här sättet.
– Det känns så otäckt med den här rasismen, man kan inte bara stå tyst längre, säger hon.

Bakom en piketbuss kränger poliser på sig skottsäkra västar och benskydd. När Jimmie Åkesson går upp på scenen cirkulerar en polishelikopter över den blå himlen.
– Som vanligt har det dykt upp utspökade vänsterextremister för att störa, det finns inte någon folklighet i de här protesterna, påstår partiledaren.

Bakom scenen börjar polishundar skälla häftigt – de har släppts på motdemonstranter som inte backat undan från avspärrningsbanden. Ett tjugotal släpas bort i handbojor, gripna för ohörsamhet mot ordningsmakten.

En som har vant sig vid motdemonstrationerna och inte lägger nämnvärd vikt vid dem är Paula Bieler, chefredaktör för SD-kuriren och riksdagskandidat. När dagens aktiviteter är slut följer vi med henne hem till Uppsala, där hon bor i en ombyggd studentlägenhet med sambon Tim. Hon kliver ur de högklackade skorna, slår sig ner vid köksbordet. I bilen på vägen hit har hon berättat att hon är emot att staten hjälper hbt-personer att skaffa barn. Hon är emot att lesbiska ska få inseminera samt är skeptisk till assisterad befruktning överlag, även när det gäller heterosexuella. Abortfrågan tog hon ställning i innan hon gick med i SD.

– Det hade skett ett mord, en attack mot en abortklinik i USA 2008, som naturligtvis var hemskt. Min pappa skickade länkar till mig om vilka lagar som gäller i den delstaten, och då fick jag en chock igen för att man fick göra abort i princip fram till barnets födelse.

2009 dog fadern hastigt, han var den första som nämnt SD för henne och hon blev medlem i partiet samma år.
– Efter en SVT-debatt om SD tog jag mig tid att läsa igenom deras partiprogram en gång för alla. Då kände jag att det här var det parti som jag hade letat efter.

Paula Bielers föräldrar kommer från Polen. Farmor var en lokal ”kommunistpamp”. Pappa var jude, som blev fråntagen sitt polska medborgarskap och flydde till Sverige två år efter studentrevolten, den radikala vänsterns revolt. Mamma kom efter som anhöriginvandrare.
– Det jag har med mig hemifrån är framför allt vikten av att vara politisk medveten, att inte bara lyssna på vad någon annan säger utan att läsa själv, att inte ta något för givet och att inte lita på staten.

Familjen hade det inte gott ställt när Paula Bieler växte upp. Efter att föräldrarna skilde sig flyttade hon med modern, som drabbats av en arbetsplatsolycka, till en lägenhet i Täby, och började gymnasiet i Djursholm. 2006 röstade hon på Moderaterna, påverkad av vänner, innan hon hittade hem i SD.
– Jag betraktar det som ett parti som ser världen som den ser ut här och nu, inte som man önskar att den ska vara.

Andra partier bygger på en utopisk värld. Hon förklarar tanken:
– Fram till den dag aliens attackerar jorden tror jag inte att vi kommer att identifiera oss med alla människor på jorden. Främst identifierar vi oss med familjen, sedan med samhället där vi bor, sedan med nationen. Därför tycker jag att nationalstaten ska vara det högsta beslutande organet.

Paula Bieler tycker att det ska vara svårare att bli svensk medborgare, och att invandrare som kommer hit ska vara ”kompetenta varelser”.
– Jag är för att man har en gemenskap som binder samman dem som bor i landet. Det ska finnas en tydlig koppling mellan medborgarskapet och att känna identifikation med samhället. Det handlar inte bara om vistelsetid i landet. Jag tycker att det ska vara krav på språktest och samhällskunskapstest som motsvarar grundskolan.

Vad händer annars?

– Då har vi kvar de här splittringarna, den här synen att man inte är lika varandra bara för att man har ett svenskt pass. Eftersom jag ser den nationella identiteten som det som håller samman vårt land så ser jag gärna att alla delar den identiteten. Det handlar om social tillit, det krävs mer än att det står Sverige i passet för att vi ska känna solidaritet.

På SD:s hemsida står att: ”Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att i stället bli en del av den svenska nationen.”

Till skillnad från SvP pratar man om kultur, inte etnicitet, men det finns också en rangordning efter härkomst, där man menar att assimilering underlättas om det samhälle man lämnat bakom sig liknar det svenska. Paula Bieler hävdar ändå att födelseort inte har någon betydelse för vem som kan bli svensk enligt SD.

– Det Sverigedemokraterna har talat om är att kulturkrockar och risk för konflikter ökar ju mer kulturellt avlägsna samhällen de personer som ska samsas kommer ifrån.

När jag frågar henne varför islam är ett hot mot Sverige – hänvisande till att SD-företrädare sagt att islam är det största hotet sedan andra världskriget, att våldtäkt är en muslimsk straffmetod samt att muslimer är ett större hot än nazister och kommunister – tycker hon att jag är insinuant och fördomsfull.

– Det är märkligt att du ber mig försvara ett påstående med utgångspunkt i enskilda sammanfattningar av vad företrädare påstås ha sagt. Så som du formulerat och sammanfattat är det inget jag på något sätt ställer mig bakom. Däremot är islamism och politisk islam, samt rädslan för desamma då den tar sig uttryck i undfallenhet och acceptans av krav på anpassning eller särbehandling, ett av de största hoten mot det öppna och toleranta Sverige jag vill se.

Första maj 2014 är Jönköping en delad stad. Tusentals människor av olika kulturer och ursprung står enade mot rasideologerna, som andas ut på andra sidan kravallstaketen efter marschen. En man som väntar utanför toaletten säger:
– Sådana där jävlar som springer och skriker har väl aldrig jobbat en dag i sitt liv. Bortskämd jävla svensk ungdom. Är inte det där hets mot folkgrupp? Det är ju komiskt nästan.
– Det är när heroinet börjar gå ur kroppen, då skriker de, säger en annan.

Kön framför grillkiosken på Västra torget är lång. Demonstranterna beställer ivrigt korv, hamburgare, kaffe. Maten serveras av Katrina Aho, som har rötter i Syrien och Libanon. Några meter bort står statyn till Olof Palmes minne. En 31-årig man i gul SvP-jacka som nyss skanderat ”Sverige till svenskarna” ber nu en kvinna med härkomst från Mellanöstern om att få extra lök. Han medger att situationen är ironisk.
– Ja, självklart. Visst kan jag säga att det kanske är dubbelmoral i det. Men samtidigt kan jag inte svälta. Jag skulle mycket hellre handla av henne än av dem som står där med sina pissfyllda vattenballonger som de ska kasta på oss, även om de är etniskt svenska svenskar.

Katrina Aho, som äger kiosken med sin Syrienfödda man Gabriel Aho, uppträder serviceinriktat. Hon tycker att alla kunder ska behandlas lika.
– Vad de tycker om mig är upp till dem. För min del är alla kunder lika värda.

 

 

Text: Magda Gad
Foto: Niclas Hammarström

 

 

Magda Gad är frilansjournalist som jobbar i flera världsdelar. Har tidigare skrivit om dödsmineraler i Kongo för Tidningen Vi. Hemma är ett vitt hus på landet i Dalarna.
Niclas Hammarström är en mångfaldigt prisbelönt frilansfotograf. Vid årets omgång av tävlingen Årets bild kammade han hem tre förstapriser.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar