Politiskt

De ofrivilliga

gulaschbaronerna
av Cecilia Garme

De som köper bostad i dag får det sämre än de som gjorde affären 2010 – som i sin tur får det sämre än de som köpte 2005. Tidningen Vi undersöker ett i-landsproblem.

Ett i-landsproblem är när ett allvar blänker till i drivor av vardag och lika fort sparkas ner igen, för att det anses futtigt jämfört med annat.

Inför den årliga påminnelsen om paret som tvingades föda i ett stall, samtidigt som 65 miljoner människor i världen är på flykt, har vi andra nästan bara i-landsproblem.

Det är till exempel svårt att tycka synd om ett ungt par som inte kan köpa en tvåa för fyra miljoner kronor i centrala Stockholm eftersom de inte har 600  000 kronor i kontanter att lägga upp.

Ja, i rådande världsläge är det till och med svårt att tycka synd om ungdomar som har svårt att flytta hemifrån.

De unga i Sverige har missgynnats enormt av utvecklingen.

När Tidningen Vi talar med experter på bostäder och förmögenhetsbildning, återkommer just de ursäktande förbehållen. ”Det är förstås inte synd om den gruppen, men … ”. Som om det inte riktigt vore tillåtet att prata om ekonomiska skillnader i våra egna samhällen, trots att känslan av rättvisa är ett kitt.

Mellan grannar. Mellan generationer.

 

Den snabbt skenande bostadskrisen har skapat nya klyftor inom segment av generationer som vanligen har ungefär samma situation. Personer med identiska förutsättningar – utbildning, inkomst, bostadsort – får helt olika boendeförhållanden och ekonomi beroende på om de hann in på bostadsmarknaden före 2010 eller försöker göra det i dag.

Bara några få år gör stor skillnad.

2010 var bolåneräntan 1,4 procent (rörlig ränta, månadsgenomsnitt, SCB), det vill säga ungefär som nu. Däremot fick ett ungt par som ville flytta ihop 2010 låna till hela köpeskillingen, om de uppfyllde bankernas kreditprövningskrav och fick lån före den 1 oktober det året, då bolånetaket infördes.

I dag måste ett likadant par ha en rejäl kontantinsats, vilket ofta kräver att de har någotsånär välbeställda föräldrar som hjälper till. De måste också raskt börja amortera, enligt de regler som sjösattes i juni i år. En större del av deras inkomst går åt till att bo.

2010 års tursamma par kan i sin tur avundas dem som köpte lägenhet före 2006 då det stod klart att fastighetsskatten skulle avskaffas och priserna började stiga kraftigt. 2010 års unga par – liksom dagens – kan bittert konstatera att de i dag inte kan köpa något större.

– Det har blivit omöjligt för dem att göra en klassisk bostadskarriär, eftersom priserna har ökat mer än lönerna de senaste åren, säger Rikard Norman, näringspolitisk expert på Fastighetsägarna.

– Bevisligen finns det någon som kan betala de högre priserna, och det är sannolikt just de som köpte sin bostad ungefär 2005. Den gruppen har byggt en kapitalbas som ingen annan generation har lyckats göra på lika kort tid. Det är de som driver upp priserna.

Ja, det är nu man skulle skrika ”i-lands-problem!” Eller också inser man att man betraktar toppen av ett isberg.

 

Ekonomiska olikheter kan göra extra ont om man tillhör en omskrivet gynnad generation utan att kunna identifiera sig med den. Fattigpensionärer som årsmässigt tillhör ”Jätteproppen Orvar” till exempel.

Här är det snarare tvärtom. Den unikt lyckosamma grupp som köpte bostäder 2005, eller så sent som våren 2010, kan vara undantaget som bekräftar sanningen att dagens unga är ekonomiska losers. Gruppen med tur har också varit extremt synlig, vilket explosionen av inredningsreportage visar.

Något i detta härad beskriver Daniel Waldenström, svensk nationalekonom som samarbetar med världskände Thomas Piketty. Waldenström var en av dem som levererade svenska data till storverket Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2013).

– Jag har räknat på totalförmögenheternas tillväxt i Sverige under de senaste 200 åren. Då ser man tydligt att de privata förmögenheterna, när det gäller bostäder, har ökat kraftigt de senaste 20–30 åren, kopplat till prisökningar i storstäder. Det är en trend i många västländer.

 

Egentligen, förklarar Daniel Waldenström, är bostäder ”folkets tillgång”, en typ av förmögenhet som är spridd i alla samhällsklasser, jämfört med till exempel direktägda aktier. En tumregel är därför att högre bostadspriser utjämnar förmögenhetsfördelningen i ett land.

– Men så har inte skett den här gången. Jag tror att det beror på att de finansiella tillgångarna har ökat väldigt kraftigt.

Dagens unga bostadsköpare får bära bördan när samhället måste införa spärrar mot bostadskrasch på grund av en prisutveckling som beror på misslyckad bostadspolitik. Det är som om bara smålänningar skulle bekosta en upprustning av det militära försvaret.

– Riksbanken och Finansinspektionen har ju inte infört restriktionerna för att de tvivlar på att just dessa låntagare kan betala. Utan för att de är rädda för att räntan ska stiga. Det blir ganska många tusenlappar i tvångssparande, säger Kenny Fredman på föreningen Bostadsrätterna.

Daniel Waldenström har ett långt perspektiv på generationer.

– Jag ser att de unga i Sverige missgynnas enormt av utvecklingen. De äldre och ägande grupperna har gynnats. Det behöver diskuteras. De unga har varit i strykklass ett par tre decennier. Det handlar delvis om boprisutvecklingen och ränteavdragen som gör att det blir väldigt gynnsamt att äga och äga dyrt.

Men Daniel Waldenström pekar också på lägre kapitalskatter och slopade förmögenhets- och fastighetsskatter. Samt på 90-talets nedskärningar i skolan, som ju är tänkt att också vara en mekanism för att utjämna resurser.

Om den ökande trenden att äldre föräldrar som kan belåna sina egna fastigheter hjälper sina barn med den kontantinsats som numera krävs, säger han att det förstås är bra att generationer delar med sig även om ägandet på så viss stannar inom vissa familjer.

 

Efter ett stort antal bostadsutredningar och misslyckade försök att skapa gemensamma tag – den senaste omgången bostadssamtal mellan regeringen och oppositionen kraschade i somras – är det svårt att sia om framtiden. Bostadsbyggandet har ökat kraftigt de senaste åren, men hur unga ska få tag på hyreslägenheter som de har råd med, eller pengar att köpa en bostad för, är det fortfarande ingen som vet.

Tills så sker kanske vi kan prata om en förlorad generation, utan att någon slår oss i huvudet med tillmälet ”i-landsproblem”. Och fascineras av dem som har teppanyakihällar i inredningstidningarna. Dessa ofrivilliga gulaschbaroner har ju faktiskt inte haft onda avsikter, de har bara haft tur.

En tursamhet som politikerna har misslyckats med att utjämna.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerad i Tidningen Vi nr 1, 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar