Porträtt

Den ensamma svenskens orakel

av Josefin Olevik

Han tycker att antirasism och mångfald mest är snack när vi vill förstärka vår egen godhet. Och att integration kräver både handfasta råd och obekväma sanningar. Själv är dock Fredrik Lindström livrädd för att bli utslängd ur gemenskapen.

Fredrik Lindström kliver runt bland björkar i vita linnebyxor. De halvutsprungna löven kråmar sig mot solen och i gräset vittrar fästingarna blod.

– Kaffe … säger Fredrik Lindström och skrockar för sig själv. Kaffet säger så mycket om oss svenskar.

Kaffehistorien lyder så här: svensken är en ängslig figur. Vi konsumerar oerhörda mängder kaffe, men byter hela tiden metod. Det handlar om kok-, brygg-, presso eller espresso. Men också om kopp, mugg eller glas, varm eller kall mjölk, latte eller café au lait. Eller cortado.

Det är en lustig och samtidigt upplysande bild av hur svenskar beter sig. Sådana bilder som Fredrik Lindström är känd för att sprida omkring sig.

Men jag är inte ute efter kaffet, jag vill ha mer. Vi har nämligen snappat upp att Fredrik Lindström har planer på ett slags handfast integrationshjälp utifrån sin svenskhetsexpertis. Han har tänkt sig gratis föreläsningar för dem med dubbla identiteter, alltså dem som kommit in i det svenska samhället men lever med ett skav. En känsla av att inte riktigt få ihop det.

Planerna är just planer, de har varken funnit sin form eller sitt forum, men de utgår från erfarenheter som är intressanta i vår segregerade samtid.

– När jag håller föreläsningar kommer det ofta fram andra generationens invandrare som säger att de plötsligt förstår hur saker hänger ihop. Även om de själva hittat nycklar till kulturen kan det vara svårt att formulera dem, eftersom integration inte är en medveten process. Det är där jag tänker att jag skulle kunna göra en insats, i all enkelhet, säger Fredrik Lindström första gången vi träffas.

Då sitter vi i hans lägenhet i Vasastan. Han bär skjorta och cardigan, är barfota och dricker te. Kaffetrenderna spanar han bara. Väggarna är täckta av tavlor eftersom tomrum gör honom rastlös.

– Jag har också märkt att när jag pratar med eleverna i Rinkeby så lyssnar de hundraprocentigt när jag kommer till vissa saker. Som att de inte ska bry sig om svenskar som pratar om antirasism och mångfald och kulturella smältdeglar. Det är möjligt att de vill er väl, säger jag, men i första hand pratar de inför andra svenskar. Ni ska lita till dem som ger er koderna som släpper in er i samhället, de som tar risken att bli felbedömda i vissa svenskars ögon. De som säger att här blir man illa sedd om man gapar högt på bussen.

Vi svenskar är bra på värderingar som innebär noll procent risk.

Fredrik Lindström har sitt yttre emot sig. Då menar jag inte de ljusa lockarna och de bara tårna, utan sammanhanget. Han är en vit, medelålders man i sina bästa år. Hans fönsternischer är djupa och taket högt, två trappor upp bor Henrik Schyffert – hans vän och kollega, i huset intill bor Karin af Klintberg som producerat de flesta av hans tv-program och utanför fönstret pågår livet i en välordnad innerstadspark. Han kan sitta i sin trygga värld och raljera över snacket om kulturella smältdeglar och det är enkelt – så enkelt – att angripa honom för det. Det är också lätt för främlingsfientliga intressen att annektera valda delar av hans åsikter.

Är du själv en sådan som riskerar något?

– Jag vill ju, och jag försöker. Men jag är livrädd. Jag tror att jag sviker ibland, trots att jag skulle kunna hjälpa till med integration och så, för att jag är rädd att missförstås. Jag har hållit på med en bok om svensk mentalitet i tio år, men den kommer nog aldrig att bli färdig för jag skulle inte palla drevet. Jag är inte tillräckligt stark och hårdhudad.

Det är kanske inte Fredrik Lindström som ska stå på barrikaderna för ett inkluderande samhälle, men han kan sätta ord på en del av svårigheterna. Han ser sig själv som en på många sätt typisk representant för den svenskhet som gör integrationen problematisk. Han berättar om värderingar som innebär noll procent risk, att vi svenskar är bra på dem. Att det på så sätt är helt fantastiskt vad Sverigedemokraterna har gjort för vår sammanhållning och nationalkänsla, eftersom åtta av tio inte röstar på dem. Alla som valt andra partier kan enas i en motvilja och får samtidigt en anledning att uppleva gemenskap, vilket vi inte är bortskämda med.

Fredrik Lindström pratar mycket och snabbt och är svår att stoppa. Han återkommer ofta till statsindividualismen och hur vår stat är ett resultat av att vi slagit sönder mellanleden som en gång fanns mellan stat och individ. Alltså patriarkatet, yrkesidentiteten och kyrkan, som har plockats bort för att förstärka självständighet, jämställdhet och ett starkt skydd för alla människors lika värde.

Solidaritet är kopplat  till ekonomisk framgång.

– Vi är extremister, vi har de mest radikala idéerna i världen. Även om jag tycker att de är sunda, så är de aparta och då måste vi försöka förstå att de har en kostnad. Speciellt för människor som kommer från andra kulturer och möts av ett helt främmande tankesätt. Vi ser inte det och vi är väldigt dåliga på att säga ”så här gör vi i Sverige”, för då känner vi oss dogmatiska eller i värsta fall rasistiska. Vilket i slutänden innebär att lämna människor som kommer hit i sticket.

Men ska vi i stället tvinga på andra våra värderingar?

– Nej, men vi borde bli bättre på att se och förklara dem. Samtidigt som vi måste förstå att vår jämställdhet, solidaritet och rättvisa är något som är kopplat till ekonomisk framgång. Vi har haft råd, helt enkelt. Det kan låta cyniskt och tråkigt, men så är det.

Det verkar så skört, vad händer om ekonomin kraschar?

– Ja, vår nuvarande svenskhet är oerhört skör. Den tar avstamp i rekordåren på 60-talet och den handlar om ett politiskt projekt. Vår tid är kanske en parentes i historien; ”den svenska modellen innebar högkulturen för individens rättigheter och alla fick vara lucia …”.

Trots 80 procent nästan överväldigande välvilja, är vi i Sverige inget vidare på att släppa in utrikes födda på arbetsmarknaden. Medan 5 procent av dem som är födda i Sverige är arbetslösa, är siffran 16 procent för de nya svenskarna. Det är internationellt sett ett mycket stort glapp, och det ökar. Jämförbara länder som Tyskland, England och Kanada klarar sig betydligt bättre. Det finns studier som visar att det delvis handlar om starka normer och oskrivna regler i den svenska kulturen, svåra saker att greppa. Nu diskuteras febrilt åtgärder som lägre ingångslöner, bantat anställningsskydd och beredskapsjobb. I höstas skrev brittiska The Telegraph, apropå graden av arbetslöshet hos utlandsfödda, att ”Storbritannien är ett land som är skeptiskt till immigration, men älskar invandrare. I Sverige är det tvärt om.”

 

Fredrik Lindströms avhandling kommer aldrig att bli klar, vetenskapligt språk är för trist och otillgängligt.

Fredrik Lindströms avhandling kommer aldrig att bli klar, vetenskapligt språk är för trist och otillgängligt.

 

Ett par dagar har gått, Fredrik Lindström sätter sig på fotografens uppmaning i en roddbåt i Källtorpssjön i Nacka utanför Stockholm och längs horisonten spretar brända tallar efter att en full ryss satte eld på klippgrönskan för flera år sedan. Kanske försökte han grilla korv? Den svenskaste av svenskheter.

Lucia är mycket avlägset. Midsommar däremot, ligger nära i tid. Det är en helg när städerna är avfolkade som efter en atombomb, det dricks snaps till lunch och alla plockar blommor, men ingen vet riktigt varför. Ett typexempel på en högtid full av koder som är svåra att knäcka. Fredrik hoppas fortfarande att bli bortbjuden, men antagligen slutar det med att han har fest i sommarhuset vid Mälaren. Det brukar bli så.

Också det Lindströmska familjelivet är typiskt svenskt. Han har tre döttrar med två olika mödrar och lever med barn varannan vecka. Han är väl medveten om att vi tillhör de länder som har flest ensamhushåll i världen och att den vanligaste familjeformen är en ensam vuxen, med eller utan barn.

För Fredrik innebär det att han de senaste åren till stor del pendlat mellan föreställningar och familjeliv, eftersom showerna Ljust och fräscht och Ägd – som han gjort tillsammans med Henrik Schyffert – turnerat i de barnfria veckorna.

Idén till den förstnämnda föreställningen, som handlar om det perfekta boendet, föddes när både han och den gamla parhästen Schyffert letade lägenhet och så småningom hamnade i samma trappuppgång i Sabbatsbergs sjukhus ombyggda laboratorium.

– I eftermiddag ska vi spåna ståupp tillsammans. Vi har nycklar till varandras hem och äter middag på Tennstopet ibland. Schyffert lånar ofta vin av mig, vi är väldigt olika. Jag är en sådan som hamstrar, jag har haft vin hemma sedan jag blev könsmogen! Man ska vara redo om det trillar in 30 personer på efterfest. Så tänker inte Schyffert. Men han har andra fina sidor.

 

I grunden är Fredrik Lindström språkvetare. Han var en gång doktorand, men skrev aldrig färdigt sin avhandling. Han fastnade i stället i komiken när Hassangänget gjorde succé med sina radiosketcher på 1990-talet.

Därefter har han lyckats balansera framgångsrikt mellan populärvetenskap och humor, i program som Värsta språket, Världens modernaste land och inte minst På spåret. Han säger att han drivs av ett intresse för människan, kombinationen av känsla och förnuft och vad som manifesterar svenskheten i oss.

Han har länge omhuldats som lärd och lustig, och på så vis en perfekt folkbildare. Först på senare tid har han mött en viss kritik. Showen Ägd fick blandade recensioner, även om besökarna har strömmat till. Vårens tv-serie Tror du att jag ljuger? (som Henrik Schyffert producerar) har fått ett svalt mottagande och SVT-satsningen Tänk om (som Karin af Klintberg producerar) har samma morgon som vi träffas för intervju blivit sågad jäms med fotknölarna i DN.

Fredrik Lindström kokar upp en ny omgång tevatten.

– Sådant där får man räkna med. Jag läser det inte med glädje men det sänker ribban, jag har inte lika mycket att leva upp till. Jag måste ju få synpunkter och kritik också, det ingår.

Är du inte orolig för att tappa stinget?

– Äh. Min sämsta sida är att jag inte kan ägna mig åt något jag inte är intresserad av. Då blir jag slätstruken och lat och odräglig. Jag gör saker jag tycker är kul och då uppstår inte det problemet.

Men hur gör du för att få en reality check, du bor ju mitt i ett mediaghetto med dina kollegor som närmaste grannar?

– De är inte hela mitt umgänge. Jag har mina gamla vänner från Eskilstuna kvar, från rock- och mc-tiden. Och så står jag helt utanför sociala medier, jag har ingen koll på vad som händer där. Det är ett sätt att skapa ett lugnare liv där jag inte vet vad det snackas om.

Programmet Tänk om har i ärlighetens namn också sina försvarare. Det bygger på ett pedagogiskt upplägg där en alternativ historia skrivs utifrån att stora saker inte inträffade. Som att adeln aldrig funnits eller att isen inte lagt sig vid tiden för tåget över Bält, och att södra Sverige därmed fortfarande vore danskt.

Sitt eget livs viktigaste ”tänk om”, beskriver Fredrik Lindström utan betänketid.

– Jag vet precis. Jag var 19 år och handläggaren på arbetsförmedlingen var en central person i mitt liv. Jag hade gått tvåårig social linje helt utan entusiasm, jag bodde hemma och fick fickpengar av staten så att jag kunde dricka grogg på helgerna. Jag sökte till bildlärare men kom inte in, utan fick i stället en inbjudan till en utbildning i Mariefred som jag hade kryssat för i förbigående. Jag visste inte vad det var och tyckte att det verkade skit, men handläggaren sa att jag var tvungen att tacka ja för att inte förlora min ersättning. Hans tips var att jag skulle åka dit, stanna ett par veckor och sedan hoppa av.

Fredrik åkte alltså till idylliska Mariefred, befann sig efter några dagar mitt i planeringen av ett föredrag om Catullus och insåg att ingen förväntade sig att han skulle vara samma tuffa kille som i Eskilstuna. Han kunde plugga! Det var en omvälvande insikt, tidigare hade det enda målet varit att brejka med hårdrocksbandet Crystal Pride. Nu hoppade han av som trummis, pluggade två år på folkhögskolan och gick sedan vidare till Uppsala universitet.

– Ibland när jag träffar bedagade rockare, tänker jag med skräck på hur det hade kunnat bli.

Det blev inte. I stället kliver Fredrik Lindström omkring i högt gräs med många fästingar och pratar om integration. Hans tonfall är hela tiden lättsamt, men ibland är innehållet skrämmande.

– Vi är ett av få länder i världen som har en objektiv nationalism. Ungefär 70 procent av svenskarna tycker att vårt land är det bästa på jorden, på riktigt. Vi tycker att vi är idémässigt ledande, att andra ligger efter oss eftersom de slår sina barn, röker inne, bär sjal, har dålig kvinnosyn och dubbar sina tv-program. Det är en väldigt farlig form av nationalism.

Han jämför med Tysklands nationalsocialism på 30-talet och med andra fascistoida regimer. Också de har haft en objektiv nationalism. Den har byggt på tydliga hierarkier men i grunden baseras den på en övertygelse om att den egna gruppen faktiskt utgör den starkaste och smartaste delen av mänskligheten.

Vi betraktar religiösa som lite handikappade.

Fredrik Lindström menar att vi döljer vår syn på oss själva, annars skulle den bli för inbilsk och storvulen medan vår självbild säger att vi är ödmjuka och solidariska. Så i stället för att trampa runt med flaggor på väskan och älgar på bilfönstret, undviker vi alla attribut som vi förknippar med svenskhet och förlöjligar oss själva när det kommer till kultur, känslor och relationer. Skämtar om hur stela och kantiga vi är, hur dåligt vi dansar salsa och vilken medioker mat vi lagar. Allt det där som är lite härligt osvenskt, men egentligen inte spelar roll. Inte om man jämför med mänskliga rättigheter och studiebidrag.

– En del av vår elitism är att vi tycker synd om dem som fortfarande har en religion, och allt som kommer med den. Som slöja till exempel. Vi betraktar dem lite som handikappade, vi har ju kommit längre. Men jag tror att vi måste börja se också vår livsinställning som en religion. Vi tror på mänskliga rättigheter, Darwin och individualismen. Precis som alla nya religioner har tyckt sig se sanningen, tycker vi oss göra det nu. Det är den dolda kolonialismen, säger Fredrik Lindström och borstar blodsugare från byxorna.

– Vi ser inte att vi har en nationell kultur, utan vi tycker att vi är normala. Det är en vanföreställning som är helt vrickad.

 

Fredrik Lindström vill ha så lite att göra att han inte behöver en kalender. Då fungerar livet som bäst.

Fredrik Lindström vill ha så lite att göra att han inte behöver en kalender. Då fungerar livet som bäst.

 

Resonemanget återvänder hela tiden till samma spår. Våra värderingar som enligt World Value Surveys karta är de ojämförligt mest extrema när det kommer till individualism och rationalism och därför mycket svåra att greppa om man kommer ny till landet. Hur tolerans är en viktig del av vår nationella identitet som vi är väldigt bra på att prata om, men hur vår förvissning om att vi nått längre än alla andra i utvecklingen gör oss tafatta när det kommer till att släppa in någon i vår vardag och vår kultur.

Är vi ens kapabla till det, om vi inte ser vilka vi är?

– Jag kan inte svara på det. Men människor behöver behöva varandra för att skapa integration. Och om du har ett väl utbyggt välfärdssamhälle, så gör de inte riktigt det. Inte praktiskt i alla fall.

Så vår frihet och vårt oberoende står i vägen för ett välkomnande samhälle?

– Ja, på sätt och vis. Vi kanske har drivit vår tes för långt. Nu sitter vi alldeles ensamma i var sitt hörn och undrar vad som hände, säger Fredrik Lindström.

Han ser fram emot midsommar var det än blir fest. Han ska binda kransar och buketter, läsa Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan och sjunga visor. Det får bli snapsvisor då förstås, oreglerad allsång är alldeles för improviserad för att en typisk svensk ska känna sig bekväm.

 

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Carl Thorborg

 

Publicerat i Vi nummer 8/ 2016

 

 

Fakta à la Lindström
Ålder: 53 år den 27 juni.
Född: I Eskilstuna. Som son till en järnhandlare och en barnkulturkonsulent.
Bor: Vid Vasaparken i centrala Stockholm.
Familj: Tre döttrar som är 26, 8 och 4 år gamla. Bor med de yngsta varannan vecka.
Utbildning: Humaniora och konst vid Mariefreds folkhögskola, fil kand i språk vid Uppsala universitet och Poppius journalistutbildning.
På gång: Skriver på boken Tänk om med brodern Henrik Lindström, gymnasielärare – en utveckling av tv-programmet som sänts under våren. ”Min bror är noggrann och försiktig och jag är lite vildare, vi kompromissar bra.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar