tidningen-vi-politiskt-03-2017
Politiskt

Den gäckande opinionen

av Cecilia Garme

Brexit, Trump och 13 procent för SD i senaste riksdagsvalet. Kan man lita på opinionsmätningarna när inget blev som vi trodde?

Det blev en stor nyhet när tidningen Le Parisien tillkännagav att den inte tänkte beställa några opinionsmätningar inför det franska presidentvalet i vår. De gör politik till hästkapplöpning, sa redaktionschefen.

Efter felprognoserna inför Brexit och det amerikanska presidentvalet har opinionsinstituten i USA och Storbritannien kölhalats. I Sverige kom liknande kritik efter riksdagsvalet 2014. Då underskattade samtliga institut stödet för SD. I botten finns en kuslig känsla. Om värderingsförändringarna inte ens går att mäta längre, hur ska vi då veta vart vi är på väg?

Men när man tänder lampan är katten som vanligt både svart och vit. Låt oss börja i siffrorna.

Torbjörn Sjöström, vd för opinionsinstitutet Novus, vill avdramatisera.

– I folkomröstningen om Brexit handlade differensen om två procent. En vecka före folkomröstningen ledde lämnasidan, precis före valdagen ledde stannasidan. Det är inom felmarginalen.

Vi nådde inte SD-sympatisörerna i tillräcklig utsträckning.

Även i parlamentsvalet 2015 bommade instituten när de inte förutsåg storsegern för David Cameron. Enligt den officiella rapport som gjordes efteråt berodde det på att instituten i Storbritannien hade svårt att få ihop ett representativt urval svarspersoner. Förr räckte det med att söka upp 4 000 personer för att få 2 000 att svara. I dag måste man få tag i 30 000 för att få 2 000 svar, enligt ett av instituten.

Också i Sverige är fallande svarsfrekvens ett problem. Vid Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning i november, svarade till exempel bara 56 procent av de kontaktade.

Torbjörn Sjöström förklarar den brittiska opinionsmissen:

– De har 650 valkretsar. Egentligen bör instituten då intervjua 650 000 personer, om de håller 1 000 som skamgräns. Men samtidigt ändrade väljarna sig mer än vanligt, plus att instituten körde mycket med självrekryterande paneler. Då blir det ofrånkomligen fel.

I Sverige gör cirka hälften av opinionsinstituten telefonintervjuer. Hälften använder webbpanel och några blandar metoder. Normalt görs drygt 1 000 intervjuer, några institut gör fler. SCB mäter en gång i halvåret och frågar 9 000 personer.

Både i Sverige, Storbritannien och USA har opinionsinstituten pekat på skygga nationalistiska väljare, en teori som Torbjörn Sjöström menar att det kan ligga någonting i.

– Det är sant, vi nådde inte SD-sympatisörerna i tillräcklig utsträckning. Men det var också konstiga rykten som drev runt i SD-kretsarna. Att information läckte ut, eller att det fanns falska undersökningar. Sådant kan ha gjort deras kärnväljare obenägna att svara.

Kanske, men ingen vet. I väntan på vetenskapliga studier i saken försöker instituten utveckla sina metoder och viktningar. Fast allt kan inte ske på skrivbordet.

– Man måste mäta mer. Vi har 4 000 personer i våra undersökningar nu, säger Torbjörn Sjöström.

 

Att få mer gedigna undersökningar är alltså fullt möjligt. Problemet är att redaktionerna som beställer mätningarna sällan kan betala vad det kostar. Och det leder oss in på nästa problem – journalisterna.

Inte nog med att de har svårt att betala. Alltför ofta handskas medierna vårdslöst med de mätningar de har beställt in, tycker Torbjörn Sjöström. Att återge resultat som inte är statistiskt signifikanta är vanligt.

– Ibland undrar man om redaktionerna över huvud taget läser våra följebrev. De frågar bara efter våra siffror, inte våra analyser. Vi blir som en skofabrik som bara får leverera skosnören. Det blir jättekonstigt, säger han.

Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin delar inte den mörka bilden.

– Det finns ibland fog för kritiken, men oftast inte. Många som skriver om just väljarbarometrar är ganska väl insatta i ämnet. När jag själv skriver försöker jag att ta fasta på de långsiktiga trenderna, och mina arbetskamrater lyfter fram den viktigaste enskildheten i den senaste mätningen. Det funkar bra, tycker jag.

Om opinionsinstituten, säger hon:

– De har givetvis ett stort ansvar för att de gör så korrekta bedömningar som möjligt av det material de hämtat hem.

Nu handlar journalistik inte bara om bokstäver. Storlek på rubriker och illustrationer kan också skicka budskap. Så skedde i fallet med Brexit, säger Torbjörn Sjöström.

– Medierna slog upp stannasidans ledning på slutet väldigt stort. Det blev en magisk kollektiv sanning att britterna ville stanna i EU. Men det som då hände var att stannaväljarna stannade hemma medan lämnaväljarna gick och röstade.

Vem ska lastas för det? Opinionsmätarna som levererade för svaga underlag? Medierna som blåste på? Båda kanske?

 

Frågan är om fler tidningar än Le Parisien kommer att sluta med väljarbarometrar. Det tror inte Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.

– Nej, jag tror att opinionsmätningarna i medierna snarare kommer att bli fler. Det är ändå ett billigt sätt för dem att skapa nyheter som de själva kontrollerar. Dessutom är journalister experter på just det politiska spelet. I sakfrågor är de däremot generalister.

Man vet från forskningen, påpekar han, att journalister har en tendens att fokusera den politiska bevakningen just på spel och strategi. I detta härad känner de sig också friare att göra värderingar, vilket de undviker när de bevakar sakfrågor.

Så vad tänker Le Parisien göra i stället? Jo, ha fler reportrar på fältet. Redaktionschefen hoppas att det ska öka läsarnas förtroende. ”Vi uppfattas som en elit. Vi måste lyssna på det.”

Bra tänkt. Men fungerar det? Jesper Strömbäck låter tveksam.

– Den populistiska världsuppfattningen delar upp världen i folket och eliterna. Har man den världsbilden räcker det inte med mindre förändringar för att man ska börja lita på medierna.

Och mätningarna inför det franska presidentvalet? Dem kommer Le Parisien fortsätta rapportera om.

När de beställs och betalas av andra tidningar …

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 3/2017

Du kanske också gillar