Kultur

Den norska invasjonen

av Pontus Dahlman

”Norge, Norge, det är ett ruttet land”, sjöng vi rått på 1960-talet. I dag är det annat ljud i skällan. Hur gick det till när lillebror blev Europas coolaste nation?

Stockholm, våren 2017: Springer sista biten som till ett kärleksmöte medan Den Norske Kirkes klockor rungar över östra Södermalm. Framme pustar jag ut och får en psalmbok och ett häfte där gudstjänstordningen är som den svenska men på ett litt saerdeles vis. De grånade exilherrarna ser skeptiskt på mig men kvinnan på raden där jag slår mig ner ler så smukt och sjunger första psalmen vackert och högt.

Jag har sökt mig hit till deras egen församling denna iskallt soliga söndag för att jag tänker att detta är det närmsta jag kan komma norrmännens hjärta och själ i min egen stad. Men ska de ta emot mig i sin gemenskap? Jag, som liksom så många tusentals andra i Sverige just nu, är ett nyvaknat blågult Norge-fan? Nu passer det, skulle de kunna muttra. Nu vill storebror leka med sin norske lillebror och frossa i hans godis. Storasyrran svepa in sig i den förr så hunsade lillesøsters lusekofte.

För så är det: en rad nya norska produktioner inom tv, litteratur och musik har fått massivt genomslag i Sverige på senare tid och vänt på den kulturella maktbalansen. Det sägs till och med att folk börjat snakke norsk för att stajla. Och jag kødder ikke.

Viss norsk kultur har ju alltid behandlats respektfullt här hemma; Griegs bergakungsmuller, Munchs avgrundsexpressionism. Men i modern tid? Mycket grovt sett: Jon Skolmen som clownglad comic reflief i Sällskapsresan. Grynet Molvig som fått skådespela på sitt exotiskt sjungande modersmål. Och senare …

– Bobbysocks! fyller Ida Kjellin i, och påminner mig om den norska duon som vann Eurovision-tävlingen 1985 med dängan La det swinge.

 

Ida Kjellin är svensk manusförfattare, bland annat var hon med och skrev julkalendern Piratskattens hemlighet. Men det är i egenskap av hennes Norgebesatthet, förankrad i ett visst norskt fenomen, som jag har kontaktat henne.

Tillsammans med Anna-Karin Linder gör hon Svenska Skampodden för sajten TVdags där de pratar och bearbetar ett och samma ämne i varje avsnitt: tv-serien som gett podden dess namn.

Skam handlar om gymnasieungdomar på en skola i Oslo. Deras vardag är fylld med trubbel kring kärlek och vänskap. Oförblommerat skildras sex och alkoholintag. I centrum: de fem i början utstötta ”förstaringarna” Noora, Vilde, Eva, Chris, och så Sana, som skiljer ut sig genom att vara troende muslim. Snart blir de del av världen där den mystiskt smilende och Porsche-rattande snedluggshunken William regerar.

Den norska serien har blivit en supersuccé i Sverige, inte bara hos målgruppens unga. I kommentarsfältet till Svenska Skampodden sjuder det av aktivitet, och allt från ”16-åringar till mormödrar” engagerar sig.

– Och alla tycker det är så häftigt när det är ”riktiga” norrmän som ger sig in i diskussionerna och svarar.

Varför denna framgång?

– Hantverket är otroligt; fotot, det extremt välskrivna manuset, personregin, det enastående skådespeleriet och smarta musikvalet. Men samtidigt … Jag ser så många nordiska produktioner som har hög kvalitet just nu men Skam träffade mig direkt i hjärtat. Man tas till ett annat ställe. Alla vittnar om samma sak. En del säger att de förflyttas till sin tonårstid, men för mig är det att komma till en plats där känslorna är utanpå, inte inkapslade på det vuxna sättet.

– I Skam är allt på liv och död. Och hela grejen är att det inte blir på avstånd, jag tror att det delvis beror på att man filmar scenerna tätt inpå och utdraget.

Ida berättar att seriens norska manusförfattare och regissör Julie Andem gjort omfattande djupintervjuer med ungdomar enligt en speciell metod för att träffa rätt i repliker och annat.

– Och när fick man se en serie där folk får ha finnar, som i Skam?

Spelar det in att serien är från just Norge?

– Helt klart har folk blivit fascinerade av att det är norskt. Hade den kommit från Danmark hade jag varit mindre förvånad. Norrmännen har ju setts som lite töntiga medan danskarna är stenhårda och kedjeröker. Och här kommer detta drama, komplett med riktiga hipsters, som bor i Oslo!

När du var yngre, hur såg du på Norge då?

– Tja, det var väl vilka roliga ord de har, och man var uppfödd på de där skämten om ”en svensk och en norsk och Bellman”. Jag läste Bamse som åkte till norska fjällen och träffade ett troll, så såg min bild ut av landet då, ungefär.

– Nu är jag och många andra supersugna på att åka dit. Och det här nationalfirandet de har, den 17 maj, kan man inte få haka på det? Här hemma är det Jimmie Åkesson som går omkring i hatt och den där töntiga dräkten och man blir bara förbannad. Men i Norge är det coola tjejer som bär folkdräkter – i ett Skam-avsnitt bär Sana hijab till sin – och man blir bara varm.

Serien heter Skam, men kunde hetat Seger.

– Norrmännen har helt klart gjort det bästa tonårsdramat, någonsin. Och jag är rädd att hela medie-Sverige nu kommer att leta efter ”en svensk Skam”. Men det kommer inte att funka, säger Ida Kjellin om tv-serien, vars fjärde säsong just nu spelas in under stor uppståndelse i Norge.

den-norska-invasjonen-02-vi-05-2017

Men nu vrålar nya Norge-fans från andra håll. Under sina konserter i Sverige har de nu 15-åriga norska tvillingarna Marcus & Martinus skapat kalabalik med sin sorglöst sprittande danspop. Hysteri på Allsång på Skansen, inställd spelning i SVT:s Sommarlov för säkerhetens skull. I februari i år spelning i Globen: ”Stockholm! Vi sålde ut vår show på bara 14 minuter. Älskar er!”, skrev de på Instagram då.

I en av sina hits rappsjunger de: ”Du e elektrisk, du gir meg støt når jeg tenker på deg.”

Också här tycks förundran sprida sig över generationsgränserna. Efter att hon sett filmen om dem på bio skrev DN:s krönikör Catia Hultquist: ”… några av fansen i filmen, som gråtskriker med frireligiös blick och ’M & M’ritat på kinderna, ser faktiskt ut att vara mer kvinnor än barn”.

Jag mejlfrågar om hur segern i Sverige känns, men svaren dröjer. Marcus & Martinus pressagent förklarar: ”Vi har travle (bråda) dager.” De behöver förstås inte längre lägga tid på oss, en tidning från det gamla översittarlandet, tänker jag och ger upp.

Läser mig i stället fram mot slutet av en av den senaste tidens mest omtalade och omskakande romaner. Som är från Norge, förstås.

Att följa den nya vågen av norsk litteratur i Sverige är som att se ett av de där stafettskidloppen på tv, fast med författare i de metallicglansiga dräkterna. Där är Karl Ove Knausgård, Kongen av autofiksjon, som trots att han är storrökare i flera år legat i täten i spåret och intressemässigt nästan dominerat hela den nordiska litteraturscenen, inte minst i Sverige. Nu har han stannat till för att puste ut. Stafettdunkar Linn Ullman i ryggen, hon som nyss kom på svenska med sin roman De oroliga, med självbiografiska inslag om sitt liv som dotter till Ingmar Bergman. Ullman, i sin tur, lämnar över till sin egen förläggare i Norge: Geir Gulliksen (som även är Knausgårds förläggare).

Gulliksens Berättelse om ett äktenskap handlar om en medelålders man med starka drag av författaren själv. Som lever ett fulländat medelklassliv tillsammans med sin kone. Hon, har det framgått av den hätska debatten om romanen i Norge, påminner om författarens egen före detta hustru. ”Jag känner mig utlämnad. I detaljer om mitt liv, mitt samliv och mina relationer”, har hon skrivit (Aftenposten 19/10-16) efter romanens publicering.

Det här är alltså ingen lycklig kärlekshistoria, utan en mörkt skimrande story om ett par som älskat varandra men där den ena parten, kvinnan, via utflykter bland annat just i längdskidspåret, börjar umgås med en ny man.

Det som gör berättelsen originell är att den som blir lämnad, och också är romanens berättare, till en början låter det ske, ja nästan uppmuntrar det och ser det som ett sätt att bryta mot de präktiga 1950-talskonventionerna som han tycker att hans omgivning håller på att kvävas under. Men den frihetsvisionen är, så mycket kan sägas, en idé som är svåruthärdlig i praktiken.

 

Jag ringer till Svante Weyler på förlaget Weylers som ger ut Gulliksen i Sverige och säger att jag och min fru läser boken parallellt, turas om med den. Men berättar inte att hon häromkvällen sa: ”Alltså, hon i romanen är tillsammans med en annan och han går där hemma och bara väntar och finner sig i det, tänk om du gjorde så … eller jag.”

– Vi läste den också tillsammans, och jag fick ett sms från min fru där det stod: ”Bra roman, vi måste prata.” Och vi har varit gifta i 40 år, säger Svante Weyler.

Orsaken till att den blivit så omtalad här i Sverige kan till viss del bero på den där Knausgårdkopplingen, menar han.

– Men dess verkliga styrka är att det är en skilsmässoroman utan segrare eller förlorare, den följer en dramaturgi som lyder: man ingår ett äktenskap ihop och man förstör det ihop. I bokcirklarna är de oense om vad som egentligen hände med det här paret, och den ovissheten om vem som bär skulden är unik jämfört med hur det brukar vara i de flesta andra relationsromaner, säger Weyler.

Suck. Nu har de alltså också lyckats förnya en av de mest genomtröskade litterära genrerna.

– Och sedan är det likheten. Ett norskt äktenskap påminner ju om ett svenskt, bortsett då från det där frenetiska skidåkandet …

Men det kan vara en fördel att det finns en liten skillnad ändå?

– Där har du en poäng. Det geografiska avståndet gör att vi inte vet vilka huvudpersonerna ”är”.

Därmed, menar Svante Weyler, slipper vi det raster som just debatter om romanens självbiografiska grund kan lägga över läsningen.

Vem ska då ta upp stafettpinnen efter Gulliksen? Svante Weyler har redan ”ett halvt stall” med norrmän som han ger ut. Men säger ändå att han ”håller koll på” 38-åringen Ingvild H Rishøi, hyllad och medaljerad för sina novellsamlingar. Ger hon ut en roman är han beredd på att fajtas om en översättning.

– Alla de svenska förlagen har bra koll på Norge. Det måste man ha, så intressant är deras litteratur nu, säger Svante Weyler.

den-norska-invasjonen-03-vi-05-2017

Med alla dessa norska segrar borde vi kanske helt enkelt slå ihop oss med dem och bilda en enda kulturnation, våra länder ligger ju rygg mot rygg med varandra? Och vi har ju faktiskt suttit ihop en gång. Nästan i varje fall.

Øystein Sørensen är historiker på Oslo universitet, och expert på ”norsk nationell identitet”. Han borde kunna ge ett historiskt perspektiv på förhållandet mellan våra grannländer.

– Hur långt tillbaka vill du gå? säger han och börjar med det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet.

Det var då, berättar han, som Sverige var en stormakt i Europa och ”också själva uppfattade sig som en sådan” medan Norge var underkastat Danmark.

– Sverige försökte flera gånger erövra Norge, Karl XII dog ju i ett av slagen, och under Napoleonkrigen lyckades de ta Norge från Danmark och bilda en union 1814. Men den var väldigt löst hållen, i stort handlade det om en gemensam svensk kung och utrikespolitik och ett frihandelsavtal.

– Bortsett från det hade Norge självstyre. Det blev alltså inte ett så tätt politiskt och kulturellt förhållande länderna emellan som Sverige hade räknat med.

Øystein Sørensen fortsätter:

– Ändå upplevde Norge sig som en lillebror gentemot Sverige, också efter att unionen lösts upp 1905, och vidare in genom 1900-talet. Men det är en syn som ändrats kraftigt de senaste årtiondena.

Vad har hänt?

– Om man förenklar det har ju Norge klarat sig ekonomiskt mycket bättre tack vare oljan. Norge slapp undan 1990-talets svenska kris.

– Jag tror att det finns en föreställning om att Sverige inte är storebror längre. Också kulturellt har det jämnat ut sig, och det tror jag beror på att allt har blivit så mycket mer tillgängligt för alla via internet. Förr fick vi ratta in era tv-kanaler för att utbudet var så mycket större hos er. Nu behöver vi inte längre se på Hylands hörna. 

Men kunde vi ändå inte hållit ihop den där unionen? Øystein Sørensen punkterar mina illusioner.

– Stämningarna i Norge var så antisvenska 1905 att det var under 200 personer som i en folkomröstning röstade för en fortsatt union med Sverige.

 

I Den Norske Kirke uppe på östra Södermalms höjder ljuder psalmen Når vi deler det brød som du oss gir. Men jag vågar inte ta nattvarden och ingå det heliga förbundet med de norska systrarna och bröderna. Kanske bör vi inte bli en och sammen.

Men vi kan väl ha det morsomt ändå och som fallen nordisk storebror har jag mumlat med i syndabekännelsen för att visa tacksamhet och be om förlåtelse för alla lusekofte-gliringar och guleböj-skämt.

”Gud vaer meg nådig! Jag har syndet mot deg og sviktet min neste.”

 

Text: Pontus Dahlman
Illustration: Team Hawaii

 

Publicerad i Tidningen Vi, maj 2017

 

//Citat//

Skam träffade mig direkt i hjärtat.

 

17 maj – kan man inte få haka på det?

 

Alla de svenska förlagen har bra koll på Norge.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar