Reportage

Den skinande solens land

av Staffan Heimerson

En befolkning som lyder blint, som tillber sina ledare som gudar. Följ med bakom murar stängsel i ett unikt reportage från Nordkorea. Du får möta glädje, stolthet – och tystnad.

Det var en vecka i maj 2013 och det var ordning i leden hos bataljon D/42-b. Soldaterna var klädda i stålgrågröna uniformer. De rörde sig steg för steg framåt i kön. Disciplin rådde samtidigt bland de unga pionjärerna under röda flaggor och med röda halsdukar på sina blå skjortor; de var, om jag – i avsaknad av tolk – fattade ett barns rudimentära engelska rätt, från Block 61:14.

Soldater och röda pionjärer hade ett drag gemensamt: deras ögon hade i n t e nordkoreaners vanliga robotblick. I deras ögon glödde förväntan.

Det var en mild men regntung torsdagskväll vid nöjesfältet Kaeson i huvudstaden Pyongyangs centrum några stenkast från den breda floden Taedong.

Ett nöjesfält i det vassa och kantiga Pyongyang?! Ett nöjesfälts lockelse är inte helt ologisk, om man känner till ödet för den logiske och tilltänkte tronföljaren i världens enda kommunistiska absoluta monarki. Kim Jong Ils äldste son, Kim Jong Nam, gjorde sig omöjlig när han hade förfalskat ett pass för att kunna ta sig till Japan och där förverkliga drömmen att besöka Disneyland.

Den handlingen banade vägen för hans lillebror Kim Jong Un som tronföljare i december 2011. Personkulten kring denne den tredje Kim – efter Kim Il Sung och Kim Jong Il – växer månad för månad: vid ett kraftverk kan numera en resenär se en halv kilometer lång banderoll med koreanska skrivtecken i formatet 15 x 20 meter. Dessa förkunnar:

”Länge leve Kim Jong Un, den skinande solen.”

Vi var ett gäng om nio personer: en belgare, några norrmän, fyra amerikaner, fotografen Lundgren från Lidingö och jag.

Vi glodde på allt vi fick se. Det var dock begränsat, ty det var en turistresa på regimens villkor.

Jag vill inte påstå att vår klichébild av Nordkorea ändrades: magra och militaristiska människor, aggressiva, indoktrinerade och isolerade kommunister vars ansiktsuttryck är hämtade från Munchs Skriet. Det är, har en psykolog sagt, som om de kollektivt lider av ett depersonalisationssyndrom. De upplever inte omgivningen och inte sig själva som verkliga. De finner att både den egna kroppen och omvärlden känns fiktiva.

 

Klichéer, ja. Men den store George Orwell har sagt: ”Klichéer är sanna.”

Ibland behövs komplettering. Här på nöjesfältet kände vi efter i hjärtat:

Var det inte genuin livsglädje som präglade åsynen av soldater, barn och annan allmänhet framför en intrikat bergochdalbana med loop och ett åttio meter högt Fritt fall på vad som alldeles uppenbart var Pyongyangs Liseberg och Gröna lund?

Jo. För ett ögonblick var nordkoreanerna som barn och som unga män i alla länder är, när de hamnar på ett nöjesfält. Fötterna stampade av otålighet. Den påbjudna bisterheten försvann. Fnissande och med stjärnor i ögonen skakade sjuåriga flickor den åldrige tillreste, vithårige främlingens hand. Soldatpojkarna lät sig tilltalas och sa något som de lärt sig från en Hollywood-video insmugglad från Kina: ”Havvv-a-jooo?”

Vi turister tittade på varandra. Någon sa: ”Nordkorea är ett land bland andra.”

Men förtrollningen släppte. Klichén gjorde come back. Den gjorde det på ett häpnadsväckande sätt, när barnen bordat bergochdalbanan, ett modernt monster, mer state-of-the-art än jag sett på något skandinaviskt nöjesfält. Barnen satt väl skyddade två och två, sida vid sida. De kunde nypa varandra i armen bedårade av fartens tjusning, de tvära kasten och den hisnande loopen.

Det fascinerande – och kanske skrämmande – var att bergochdalbanans passagerare lät sig framföras utan att tjuta av förtjusning. De skrek inte när det kittlade i magen. De jublade inte sig hesa av skräckblandad hänryckning, när vagnarna på hög höjd gjorde en heartroll, vilket innebär att rälsen vrider sig ett varv runt sin egen axel.

Massiv dånande tystnad – så som nordkoreansk uppfostran kräver.

 

Redan mötet med nöjesfältets metallicfärgade hightechsensationer hade tumlat om mig. Nordkorea, som jag besökt första gången i samband med firandet av Den Store Ledaren, numera benämnd ”president för evigt” Kim Il Sungs åttioårsdag 1992. Det brutala konstaterandet då var: Det är en polisstat som i ekonomisk utveckling inte ens närmar sig samtiden. Nordkorea var romanen 1984 parad med romanen Djurfarmen, båda orwellska mästerverk. En toppstyrd angivarstat i vilken alla spionerar på alla. I George Orwells 1984, ropar en pojke: ”Du är en spion från Eurasien! Jag ska skjuta dej, jag ska vaporisera dej, jag ska skicka dej till saltgruvorna!’’

Nordkorea har också personkult som överideologi. I Djurfarmen styr grisarna och Orwell formulerar den politiska sanningen: ”Alla djur är jämlika men somliga är jämlikare än andra.”

Och nu när jag 21 år senare är tillbaka? Med blotta ögat konstaterar jag, att landet – trots kärnvapen, trots satelliter, trots missiler – i vardagslivet inte har gått in i övriga världens teknikutvecklade era.

Jag hade nämligen tillfälle att i buss göra först en 15 mil lång resa norrut genom jordbruksbygd till ett bergslandskap där orten Myohyang rymmer ett Kims kultmuseum, därefter följande dag en 17 mil lång resa söderut, genom kvadratmil av risfält, till Koreakrigets stilleståndslinje i Panmunjom.På utflykternas sammanlagt 64 mil såg jag t r e traktorer. Vad jag däremot ofta och i mängd såg längs riksvägarnas alla sträckor var människor som i stora arbetslag arbetade med hackor och spadar.Det såg ut som ett gammaldags träsnitt med bildtexten: ”Så utsugs proletariatet.”

Men om – som det gjorde på nittiotalet – en massvält rådde, kunde vi inte upptäcka den. Människor var smala. Men inte magra.

På den i praktiken otrafikerade fyrfiliga motorvägen söderut gick samtidigt kvinnor håglöst och borstade vägbanan med kvastar av den typ påskkäringar använder för att flyga till Blåkulla.

Fotografen frågade: ”Är detta de berömda arbetslägren?”

Vår guide, Hwang Un Byol, en piggögd och vanligtvis kvicktungad kvinna, en 28-årig singel som bodde hemma hos sin pappa, som var engelsklärare, och sin mamma som varit journalist, svarade inte. Det var som om hon inte tyckte att frågan hade betydelse i ett land där fler än 200 000 människor förmodas leva på ”öar” i landets gulagarkipelag.

Ofta sitter hela familjer i fånglägren. De har dokumenterats av Amnesty International och Freedom House. Förhållandena är vidriga.

Hwang var mer talför när vi i huvudstaden körde förbi nybyggda blå och arkitektoniskt avancerade höghus. Hon sa:

”Lägenheterna ställs gratis till folkets förfogande. Vem som helst kan få dem. En gatsopare kan flytta in.”

Jag tänkte på mina Blåkulla-tanter.

Det slog mig också, att inte en gång under våra fem dagar på plats använde guider orden ”socialism” eller ”kommunism”. Men de hårdfriserade historieskrivningen så att dess monomana antiamerikanism underströks. Under Koreakriget 1950–53 begicks krigshandlingar som lade städer både i norr och söder i ruiner, och norr var med kinesisk och rysk hjälp nära att vinna. Men i återblickar står det bara ”… och amerikanerna anföll och bombade …”.

Dock – även i världens mest indoktrinerade och isolerade rike går det att se lycklig vardag och fest.

Av en slump – våra reseledare tog oss till en restaurang som visade sig vara abonnerad för ett bröllopskalas – mötte jag Jang Hyon Ju och

Kim Un Hui ur Pyongyangs strävsamma övre medelklass. I Los Angeles skulle de kallas yuppier, på Södermalm hipstrar. Båda arbetar på Nordkoreas statliga turistbyrå, han som mellanchef, hon som guide.

Deras ansiktsuttryck röjde att äktenskapet var en allvarlig affär. Som medlemmar i kommunistpartiet var de välbetalda. Kring sig hade de 170 gäster, många av dem höga officerare. Soju,
landets goda risbrännvin flödade; bröllopsgästerna drack som ryssar. De sjöng karaoke, sånger som handlade om vackra berg och höga berg; berg sublimerar landets historia och strävan, bergen tronar högst i landets nationalsång Aegukka.

En tårögd överste gav mig en trettiosjua soju att dricka för att vara delaktig i festens glädje.

Så kan det gå till i Nordkorea.

 

Pyongyang är en stad äldre än Stockholm och nu med 2,6 miljoner invånare. Den är nästan bilfri och i dess centrum pekade Hwang ut en byggnad som sades hysa Allenarådande folkförsamlingen, ett kvasiparlament, ett monument över arbetarpartiets grundare samt några ministerier.

”Och, Hwang”, frågade jag, ”var har nuvarande presidenten sin arbetsplats?”

”Det vet vi inte.”

”Men var bor han? Vilket är hans Vita huset eller Buckingham Palace?”

”Det vet vi inte.”

Hon röjde inte en gnutta nyfikenhet över att härskaren i världens mest framgångsrika stalinistiska absoluta monarki har sin tjänstebostad och sina ämbetslokaler hemlighållna.

Det är som om den nye ledaren inte existerar, trots att han det senaste halvåret hållit världen i spänning med sitt hot i mars månad i år om att med kärnvapenbestyckade missiler anfalla de amerikanska målen Alaska, Guam och Okinawa och förinta några öar i grannlandet Sydkorea.

Militär expertis tvivlar på att han skulle lyckas. Däremot kan han från gränsen med vanligt artilleri skjuta in en atombomb mot arvfienden Sydkoreas huvudstad Seoul, som bara ligger sju mil bort och har tjugofyra miljoner invånare. Dödstalen skulle bli förfärliga.

 

En ny febertopp i krisen väntas kring den 27 juli då sextioårsdagen av stilleståndet i Koreakriget 1950–53 infaller.

Den unge och oerfarne Kim Jong Un är sonson till Den Stora Ledaren Kim Il Sung. Farfar Kim dog 1994 och gjordes odödlig med titeln ”president för evigt”. Hans son Kim Jong Il tog över.

I ett land som flödar av Kim-statyer – väldiga, ofta förgyllda och utstrålande makt och våld – framställs Kim Jong Il i statyernas fysiska storlek lika stor som fadern Kim Il Sung.

Denne hade startat sin karriär som gerillakrigare mot de japanska ockupanterna. Far och son finns sida vid sida. Kim Jong Il kallades förr Den Käre Ledaren men det har nu ändrats till Partiets Generalsekreterare för Evig Tid, men till vardags benämns han oftast med det stramare Marskalken.

Far och son tonar i konsten fram som mäktiga, men också kloka och jovialiska. På statyer – några är fyrtio meter höga – har de armarna höjda. Men på väldiga målningar syns de folkligt rökande en cigarrett och läsande en tidning. De läckra tavlorna finns i varje museum jag besöker och utomhus på husfasader. Tavlorna och freskerna framställs i en och samma fabrik av tvåtusenfemhundra anställda, varav sexhundra konstnärer i ett antal om tretusen nya per år.

Idoltavlorna är ett mellanting mellan hötorgskonst och serieteckning. Ofta är de didaktiska: ledaren står på en åker, omgiven av kolchosens lantarbetare och håller ett stycke spannmål i handen. Funnes en pratbubbla till bilden vore den:

” … och detta, kamrater, är en majskolv!”

En av mina reskamrater, Bruce, en bildad och gladlynt San Francisco-bo i restaurangbranschen, sa medan han med sin Ipad ogenerat filmade allt han såg:

”Mest påminner det om Borat, när denne i sina filmer talar om ’Cultural learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakhstan’.”

Ja. Känd är ju anekdoten om hur Kim Jong Il för första gången i sitt liv gick ut på en golfbana och spelade nio hål, varav fem var hole-in-one.

 

Kim Jong Il dog plötsligt i december 2011 och makten gick då vidare till hans son Kim Jong Un. Kring denne råder ännu inte fullt ut samma personkult. Men hans storhet framgår av att varje gång han omnämns i den engelskspråkiga veckotidningen Pyongyang Times, sker det med alla titlarna ”Förste sekreterare i koreanska arbetarpartiet, Förste ordförande i den Demokratiska folkrepublikens Koreas försvarskommission och Överbefälhavare i det koreanska folkets armé”.

Nordkoreas statliga nyhetsbyrå har skrivit att Kim Jong Un är ”en stor människa född ur himlen”.

Under vårens krismånader har vi på tv-bilder sett Kim Jong Un – som trots sina generalstitlar inte har någon militär utbildning alls – posera vid havet med kikare, som strateg studera en karta eller bland officerskolleger rikta en pistol mot kameran. Oftast är han då civilt klädd i stor marinblå dubbelknäppt paletå.

Han skulle kunna ge ett imponerande intryck och ordföranden i Folkförsamlingen (kvasiparlamentet) den 85-årige Kim Yong Nam har uttalat, att ”den respekterade kamraten Kim Jong Un är vårt partis, vår militärmakts och vårt lands enastående ledare som ärvt den stora kamraten Kim Jong Ils ideologi, ledarskap, karaktär, dygder, kraft och mod”.

Den som noga granskar Kim Jong Un fäster sig främst vid att han utseendemässigt är en liten fetknopp som saknar haka.

Lill-Kim är född den 8 januari – datum vet vi – men i det hemlighetsomgärdade Nordkorea är årtalet osäkert, 1983 eller 1984. Med sina 29 eller 30 år är han världens yngste statschef. Oprövad anses han vara i händerna på antingen arméledningen eller sin manipulativa faster.

Det mesta i hans liv är höljt i dimma. Dock har det av Internationella skolan i schweiziska Gümlingen och i Köniz, båda nära Bern, bekräftats att Kim Jong Un under pseudonymen Cholpak i fem år på nittiotalet var elev där. Hans skolnärvaro var ryckig och hans betyg usla. Han har i schweizisk press beskrivits som blyg, och typiskt är i så fall att ingen enda skolkamrat trätt fram och till exempel berättat: ”Jag brukade ha kul med lille Kim … och på fotot här ser ni oss spela basketboll.” I liknande fall stormar människor alltid fram och vittnar om celebriteten.

Han är sedan fyra år tillbaka gift med en kvinna i tidiga tjugoårsåldern, Ri Solju, och de har en dotter. Hans favoritmusiker är Eric Clapton.

Däremot vet vi inte om hans tidigare personlige kock, japanen Kenju Fujimoto, beskriver honom rätt, när han säger att Kim har ”en utomordentlig  fysik, är en drinkare och aldrig medger ett nederlag”.

En diplomat i Pyongyang tror sig veta att han botar sina baksmällor i en importerad bastu.

 

Hur ska det gå för den nya Kim och för hans Nordkorea?

Jag vill inte påstå att det var frågor som i någon högre grad sysselsatte vår internationella lilla grupp om nio personer. Vi hade fullt upp med att glo, fotografera och reflektera över det vi såg.

Tekniska museet. Det var fräscht på ytan men gammalmodigt i de tekniska under det ställde ut. En kvinnlig presentatör, klädd i traditionell koreansk klädsel fast i ett syntetmaterial i skrikig färg, visade oss modeller av gruvschakt och vattenkraftverk. Hon fick det att låta som om dessa vore skapelser som inte finns någon annanstans på jorden.

Vidare till den runda betonggrå byggnad, vilken i alla före detta sovjetiska vasallstater rymmer en cirkus. För de cirkusinitierade i publiken om femtonhundra personer var det självklart att föreställningen skulle vara bra; nordkoreanerna har sedan flera år det bästa rykte, de vinner guldclowner i den årliga cirkusfestivalen MonteCarlo.

Akrobater, jonglörer och trollkarlar bjöd nu på nyskapande, rafflande nummer, estetiskt laddade och krönta med grace och balettsteg.

Ringmastern var en kvinna som talade i samma uppskruvade falsett som den vi vant oss vid att höra från nordkoreanska tv-hallåor, när dessa i nationalistisk upphetsning rapporterar om kärnvapenprov och satellituppskjutningar.

 

Vi besökte också två buddisttempel. Det var inte ointressant. Koreahalvön har historiskt sina religiösa rötter i buddism och konfucianism, även under den japanska ockupationen i nittonhundratalets första hälft.

På min fråga ”är religion tillåten?” svarade guiden Hwang reservationslöst:

”Religionen är avskaffad.”

Det är inte riktigt sant. Det finns fortfarande tiotusen buddister, lika många kristna protestanter, fyratusen katoliker och kanske någon miljon shamantroende.

Det är svårt att få uppgifter om huruvida de är fria att utöva sin tro eller om de är förföljda.

Men typiskt är, att vid det vidsträckta och välhållna templet Pohyon fanns det en – en enda – munk klädd i traditionellt saffransgul dräkt. I övrigt totalt tomt. Normalt är buddistiska kloster ett myller av munkar och noviser. Här var en enda nog – han fanns där som ett slags alibi för att i en detalj ge Nordkorea ett liberalt alibi.

Munken bar namnet Pop Song (jo, det är sant!) och jag frågade honom:

”Vill du ha besök av Dalai Lama här?”

Det glittrade av humor bakom Pop Songs glasögon när han svarade: ”Alla får resa vart de vill. Vill han resa hit tar vi emot honom.”

Vi ville inte inför våra medresande maktutövare pressa honom mer – men det var uppenbart att Nordkorea är Tibets kontrapunkt.

Jag framförde den synpunkten till en av mina medresenärer. Han kontrade kvickt: ”Ja, Nordkorea är ett Kuba utan salsa … ”

Våra ”överrockar”, Hwang och hennes chef, den tyskspråkige Mr Kim, hade när de på Sunan-flygplatsen tagit emot oss vid den statliga Air Koryo-maskinen, ett modernt jetdrivet ryskt  Iljusjinplan från Beijing, betonat, att fotografering enbart var tillåten när de tydligt gett sitt tillstånd.

Men vi kunde ändå – förmodligen tack vare gruppmedlemmarnas gladlynta fräckhet – fotografera allt vi såg.

Vi fotograferade dock inte checkpoints på väg fram till stilleståndslinjen i Panmunjom – det kändes rimligt med tanke på att det på denna plats med dess implikationer i världspolitiken rådde vad militärer kallar skarpt läge.

Väl framme i Panmunjom blev dagens kris konkret och begriplig. Sydkorea ligger inom synhåll.

Sydkorea kom vid andra världskrigets slut och med den japanska kolonialismens kollaps att domineras av Amerika. Nordkorea blev på liknande vis – detta var under det kalla krigets första år – en sovjetisk vasall.

När Koreakriget rasat 1950–53 hade ingen sida vare sig vunnit eller förlorat en enda meter. Kim Il Sung sa: ”Det är en stor seger för vårt folk.” Och Nordkorea med sina gruvor var den ekonomiskt starkare halvan. Sydkorea låg i ekonomisk statistik under Sudan och Kenya.

Fortfarande i sjuttiotalets början var Sydkorea den fattige kusinen. Efter ett makalöst industriellt under ligger i världsstatistiken Sydkorea ekonomisk nu bara något snäpp bakom Sverige. Sverige har en BNP per capita om 42 000 dollar, Sydkorea 37 000. Nordkorea med sina 1 500 dollar – en tjugofemtedel av Sydkoreas BNP-tal – ligger knappt över horisontlinjen.

Hwang försäkrade i säkra ordalag att ”det blir en återförening”. Det är ett nordkoreanskt mantra.

Stilleståndslinjen går rakt igenom kontra-henternas sju blåmålade baracker och där har efter sextio år och tiotusentals förhandlingstimmar inget fredsavtal kunnat slutas. Möten är charader.

Vår värd var Kang Myongson, en snaggad överstelöjtnant med bröstet fyllt av medaljer. Han var mera återhållsam: ”När amerikanerna dragit sig tillbaka blir det fred.”

Rädslan för Amerika är, så vitt jag kan bedöma, genuin. Det är i den rädslan aggressiviteten har sin rot. Den skapar i Nordkorea en patriotism som sannolikt är äkta. Trots att landet inte har värnplikt utan ”frivillig rekrytering” har landet proportionerligt världens största krigsmakt, fler än nio miljoner soldater.

Långtidsprognos: Inget avgörande händer. Nordkorea fortsätter att med jämna mellanrum uppträda hotfullt och vifta med sin kärnvapenkapacitet. Sydkorea har inga anspråk på Nordkorea. Amerika befinner sig i maktkamp med Kina och är dominerande i nästan alla Ost- och Sydasiens länder. Det ser nyttan i att ha ett obehagligt Nordkorea att peka på som avskräckande exempel.

Kina gillar ett fait accompli; med ett enat Korea riskerar de att ha amerikanskt inflytande ända in på sin östgräns.

Och Nordkorea fortsätter att vara en tjudrad hund som skäller för att skrämmas.

 

Det andra ovillkorliga fotoförbudet gällde vid vårt besök på den löjeväckande Internationella vänskapsutställningen belägen i gedigna marmorsalar på sluttningen av ett stiligt, grönt och brant berg.

I marmorsal efter marmorsal finns montrar fyllda med de gåvor som utländska statschefer, gästande politiker, diplomater och vänskapsorganisationer haft med sig till Nordkoreas härskare. Under disciplin slussas grupp efter grupp genom metalldetektorer – skolklasser, ungdomspionjärer, fackföreningar, plutoner ur krigsmakten, kvinnoorganisationer och vår lilla turistgrupp – in i hallarna.

Första uppgiften för besökarna var bisarr: vi ställde oss i ett led framför en vit jättestaty av Den Store Ledaren, ”presidenten för evig tid” Kim Il Sung. Samfällt bugade vi oss vördnadsfullt i sextio grader. Det behövdes inte ges som order; vi uppförde oss med samma andaktsfullhet som om vi gästade en moské eller var på sightseeing vid Klagomuren.

Sedan släpptes vi loss i souvenirsamlingarna. Det mesta var kitsch, några gåvor var groteska.

Min favorit var en gåva till Kim Jong Il från Nicaraguas härskande kommunistparti: en uppstoppad krokodil som stod på bakbenen och hade frambenen utsträckta så att krokodilen bar en teakbricka med sex muggar i ädelträ. Mitt hjärta klappade när jag såg en enkel tavla med två fjällrävar, en gåva från Skansens akvarium.

Hjärtat klappade än en gång, när det på en vägg hängde ett fotografi uppförstorat till 2 x 3 meter med en förtjust Göran Persson och Den Käre Ledaren tillsammans. EU-koryfén Chris Patten och statssekreterare Lars Danielsson fanns som supplikanter med på bilden. (Statsminister Persson var i Pyongyang i egenskap av ordförande i EU 2001).

Kadaverdisciplinen vid detta gigantiska monument, parad med den religionsinspirerade personkulten, framhävde likheten mellan Nordkoreas ledarskap och … Nej, inte med Josef Stalin. Rätt svar är Adolf Hitler.

Det förstärktes när jag tittade upp över de branta, vackert formade bergen. Jag såg Berchtesgaden i en ostasiatisk tappning.

Och än en gång dök ett citat från George Orwell upp:

”Nationalism är en kombination av maktlystnad och självbedrägeri.”

 

 

Text: Staffan Heimerson
Foto: Joachim Lundgren

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar