Ur arkivet

Den vita älgen – Värmlands heliga ko

av Birgitta Kalfjäll

En vit älg som skådats i Värmland har blivit en världsnyhet, sensommaren 2017. Redan för 30 år sedan skrev Vi om fenomenet. Här kommer det reportaget i repris.

Många egendomliga saker händer uppe i de stora värmlandsskogarna i gränslandet mellan Sverige och Norge, i trakterna av Charlottenberg närmare bestämt. Där håller de märkliga vita älgarna till, Värmlands heliga kor. I dag känner man till tre vita älgar, en ko och två tjurar. Men det finns kanske fler.

Snart, när den stora älgjakten drar igång är nog de här vita älgarna de som går säkrast av alla i skogen. De är fredade, berättar Sven Hansson, jaktledare i området. Men inte lagligt fridlysta, utan här har man kommit överens om att de vita älgarna inte ska skjutas.

– Den som skjuter en vit älg blir nog själv avlivad, hotar Sven Hansson, och berättar att när det kommer med en vit älg i drevet så gör drevkarlarna vad de kan för att schasa iväg den åt annat håll n där skyttarna har sina pass.

Ingen i jaktlagen här skulle komma på tanken att skjuta något av de vita djuren. De syns ju också bra, så det går inte att fälla en vit älg av misstag.

Den som skjuter en vit älg blir nog själv avlivad.

Folk här uppe i skogarna är stolta över sina unika älgar. Det märks tydligt, även om man lite blygsamt urskuldar sig med att ”ja, men vi är så vane te att se, dem”. När hösten kommer och äpplena mognar i trädgårdarna händer det att de vita älgarna gör sällskap med sina normalfärgade fränder på äppelknyckarjakt. Så de flesta som bor här har sett dem på nära håll. Det är egentligen bara Mona Nordbö på Eda Brunn hotell som säger att hon bott här i åtta år men aldrig sett skymten av några vita älgar.

Ingen vet hur det kommer sig att det finns vita älgar här. En av tjurarna är en albino med röda ögon och rosa klövar. Det är Albin, som är omslagspojke på den här tidningen. Han är i 10-årsåldern, och den stackarn är halt, man tror att han fastnat med benet i en telefonledning eller något sånt. Men han har klarat sig bra ändå. Den andra tjuren, liksom kon, är i 15-årsåldern. Man tror inte att de två är albino, utan de har något genetiskt anlag som lett till den vita färgen. Forskarna har inga förklaringar att komma med.

Man vet inte riktigt heller hur länge det har funnits vita älgar i skogarna här. Den första riktiga dokumentationen är från 1914 då en vit älg blev skjuten. Och sedan dess har ett 50-tal vita älgar skjutits i trakterna runtom, både på den norska och den svenska sidan.

Då och då föds en vit älgkalv, men det är mycket ovanligt. Det vita anlaget är inte dominerande utan det krävs troligen att både herr och fru älg bär på det för att kalven ska kunna ärva den vita färgen. Många forskare är naturligtvis väldigt nyfikna på att undersöka hur det här kommer sig.

För några år sedan försökte veterinären Bengt Röken från Kolmårdens djurpark få en vit älgkalv för att kunna studera de vita anlagen. Men se det gick inte alls, eller som jaktledaren Sven Hansson uttrycker saken:

– Vi har aldrig lovat dem någon, för den ska vi ha själva. Och fnyser vid tanken på att en av de omhuldade vita värmlandsälgarna skulle visas som ett annat spektakel på en djurpark. Nej, de vita älgarna ska leva naturligt och få ströva fritt i sina skogar.

 

vandrande-valnad-02-vi-08-2017

Den vita älgen Albin hamnade till och med på Vi:s omslag.

 

De vita har förstås blivit en turistattraktion. De finns avbildade på vykort, både på bredden och höjden, folk kommer i sina bilar och kör runt på skogsvägarna för att få en skymt av älgarna i hyggena. När havren börjar mogna drar sig älgarna gärna ut på åkrarna för ett skrovmål, och äpplena i trädgårdarna är mycket begärliga för dem.

Kjell Nilsson i Kortlanda hör till dem som ofta träffat på de vita älgarna, både i skogen, när de simmar över älven, eller när de kommer in i trädgården. Men en gång blev han vittne till något som kunde slutat tragiskt:

– Det höll på att bli mörkt när älgen kom nerifrån älven och sprang ut på vägen och ut på bron. Jag hörde hur det kom en bil i hög fart och älgen hann precis ta ett språng över broräcket och ner i älven igen – det var så nära som så att han hade blivit överkörd.

– Den bilisten tog det nog lite lugnare sedan, säger Kjell Nilsson eftertänksamt. När det plötsligt dyker upp en stor vit älg mitt framför bilen i skymningen så där.

Trots kunnig guidning till alla de kända älgställena i trakten, fick Vi:s utsända inte syn på någon· av de vita, bara de gamla vanliga grå älgarna. I stället for vi iväg till ”Gränsrasta”, värdshuset i Charlottenberg, och tittade på den vita, uppstoppade älgkalven som ligger utställd i entrén. Vi hade mycket hellre sett den levande i skogen.

 

Text: Birgitta Kalfjäll

 

Publicerat i Vi, september 1987

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar