Ledare

Det kunde ha varit jag

av Sofia Wadensjö Karén

 

Vi låtsas för en stund …

Föreställ dig att en nära och kär person råkar rejält illa ut på grund av någons sjabbel. Eller att du själv helt oförskyllt drabbas av en oförrätt som förändrar hela din tillvaro totalt.

Troligen betraktar du dig som en sansad person, någon som vet var gränserna för ett normalt, socialt beteende går, men det här som du råkat ut för kommer åt dig i djupet av din existens.

Du känner dig – med rätta – kränkt och maktlös.

Till varje pris vill du få någon form av återupprättelse. Du börjar göra efterforskningar kring vad som egentligen hände. Allt djupare – och djupare – gräver du dig ner i lagar, dokument och förordningar. Du mejlar ansvariga myndighetspersoner, försöker få media att intressera sig för din sak.

Efter månader, kanske år, märker din omgivning att du knappt kan prata om något annat och från din dator skickas numera mängder av mejl där du enbart använder versaler.

Själv märkte du aldrig när du gled över gränsen.

Du märkte aldrig när du blev en rättshaverist.

Alla journalister har haft med rättshaverister att göra – i brev, via mejl eller över telefonen …

Får jag ett handskrivet brev där även marginalerna används, där varenda liten yta är fylld av bokstäver, vet jag genast vad det är frågan om. Liksom när jag får mejl som fylls över bredden med just versaler.

De inger mig alltid en stark känsla av vemod, de där breven. Det finns ju nästan alltid någon form av verklig oförrätt i grunden.

På sidorna 56–61 skriver Kristina Lindh om hur rättshaveristerna blir allt fler, om hur vårt samhälle underlättar för personer att hamna i detta osunda tillstånd.

Som så ofta tänker jag på gränsen mellan ”vi” och ”dem”. På hur hårfin den är.

På att det inte finns några garantier för att inte också du eller jag en dag glider över den gränsen. Utan att vi märker det.

Den insikten är viktig.

Och genom att för en stund låtsas – genom att på allvar tänka oss in i att ”det kunde ha varit jag” – tror jag att något händer med oss. Självklart stärks vår empati, på sikt kanske även vårt samhälle.

Så.

Vi försöker göra det till en vana, detta att på riktigt tänka oss in i varför en person beter sig som den gör! Oavsett om det gäller bittra vänner, oförsonliga sverigedemokrater, kantiga tonåringar – eller rättshaverister.

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 3/2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar